Om du nästa gång du ska till Husies eget stadsdelsbibliotek ser en nervös kvinna hänga utanför och som frågar dig om du vill gå in och hämta ut hennes beställda bok -så kan det vara jag! 🙂

Förra gången jag var där gick jag nyfiket in i rummet med “Bokloppis, ta så många böcker du vill och betala 20 kronor för en fylld kasse”. En stor och töjbar plastpåse dessutom. Jag kom ut därifrån med blott fyra böcker, kände mig ytterst modest och behärskad: Dykungens dotter av framlidna Birgitta Trotzig – hon skriver tungt men nödvändigt,  så den boken behöver få ta sin tid, Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek – är den lika perverst träffsäker som Lust är den ett fynd att återkomma till, samt Margaret Georges sedvanligt digra tvåbandsverk om en historisk makthavare, den här gången Kleopatra, Nilens dotter respektive Kleopatra, Drottningen av Solens rike. Georges roman-biografier om Maria Stuart och Henry den åttonde är lysande kvalitetsunderhållning med tidstrogen redogörelse för miljö, detaljer och politiska implikationer. Böcker att ha så klart.

Idag skulle jag bara lämna tillbaka en bok och eftersom jag inte funnit var jag skulle ha de fyra alster jag kom hem med förra gången sa jag till mig själv att idag går jag inte in i Bokloppis-rummet, det är säkert slut med den försäljningen av utgallrade böcker, men för säkerhets skull så frågar jag inte ens om den ännu pågår. Jag stegar in på biblioteket och hör mig själv fråga om loppisen är kvar, får veta att den är det varvid jag hastar in i det särskilda rummet och börjar med tung andning genomsöka hyllorna.

Trebandsverket i stort format, Arkeologi i Sverige, är ett måste så kvittar det att jag varit på internet sedan 1995 och man kan googla på allting. Det kändes i sammanhanget därtill självklart att jag skulle toppa med den tjocka uppslagsboken Med arkeologen Sverige runt. En mycket vacker inbindning fångade plötsligt mitt öga, den för mig helt okände Adolf Hallman gav tydligen 1936 på Bonniers ut Litteratur i Maria Galante. Ett klassiskt skönt bokverk innehållandes noveller  illustrerade med författarens egna tusch-, kol- och pennteckningar, utförda i tidstypisk stil, spännande! Möts på en hylla av den urstyva katalanska författaren Mercè Rodoredas Diamanttorget, har läst den och funderar på om det är den eller Kameliagatan jag har hemma, bestämmer mig för att det är Diamanttorget jag inte har och därför måste ha, Rodoredas prosa är så sagolik. Bredvid står fortsättningen på familjedramat i sistnämnda roman: Krossad spegel och den har jag inte läst! Lyckan är fullständig! Jag släpar mig mot utgången där de hånfulla bibliotekarierna skrattar ut mig när jag vädjar att de nästa gång jag frågar ska säga att loppisen är över, att jag inte får köpa ut fler böcker, etc. Jag kvider att det är svårt nog att försöka vara nyktert bokvrak, jag kan med lätthet ta en runda i en systembolagsbutik utan att handla någonting, men böcker är oemotståndliga, men jag får ju inte plats med fler bokhyllor därhemma, gäster kan gå vilse och inte hitta ut, etc. Personalen bara fortsatte flina.

Nä, det gjorde de inte alls, de log lika vänligt som alltid och de är världens bästa bibliotekarier! KRAM!

P.S. Upptäcker hemma att det var Diamanttorget jag redan hade, förnimmer mig då tänka att: “det gör inget, ett ex till av den fina romanen kan jag nog ha nytta av”. Suck! Finns det behandlingshem?

Så här ser det ut i Dalby Söderskog nu: vitsipporna täcker hela skogen lätt uppblandat med gulsippor och lila orkidéer. En chockupplevelse för en som inte fattat vad vitsippor kan åstadkomma! Åk dit! Nu!

Däremot bör du undvika påskens konstutställningar för att inte riskera få en chock av att se vad folk har mage att ställa ut som konstverk. Det var inte alls kul upptäcka sakernas tillstånd på de få ställen jag var på vilka räckte. Det bästa jag såg var det som jag här fotograferade: en brukskomposition av oavsiktligt metafysisk estetisk kvalitet ute på stallbacken till en rensad lada -det är alltid sådana nu förtiden- som inhyste alster av kvalitet jag vill glömma.

Plötsligt mötte jag skylten som förbjuder mig att göra vadå? Knäppa upp? Klä av mig? Eller vadå? Alla förslag till svar emottages tacksamt!

Det bästa med den här påskledigheten har såklart varit vädret: permafrosten  byttes snabbt som ett meteorregn ut mot sommar! Därefter kommer vitsipporna i Dalby Söderskog. På tredje plats har vi nötboskapen som i kanske tusental fridfullt står och glor eller lojt helt fritt spankulerar omkring vid Silvåkra-Revingetrakten. Måste upplevas. Kor i frihet vilka utan inhägnad delar rummet med oss tvåbenta skapar existensiell lycka. Glad Påsk!

Igår var jag på släppefest hos förlaget som producerat boken jag medverkar i: “Sociala? Medier? En antologi om en ny tid”, 29 kapiteltexter av olika författare. En härlig stämning och mycket märkvärdigt att äntligen få hålla en bok i näven som jag själv varit med om att skriva. En sorts bebis med 35 föräldrar från olika delar av Sverige. Många av oss hade nu tagit oss till utgivarens vindskrypin i Malmö för att för första gången träffa varandra och den färdiga boken. Och här gick vi omkring, stolta och glada över att våra texter om sociala medier genom ett kreativt förlags försorg hade hamnat i en tryckt pappersbok! Bilder från festen och bokblogg.

Det kan ju låta som en motsättning: sociala medier och tryckta böcker. Men mixen är perfekt precis som att digitala nätverk och analoga fester hör ihop. Och själv är jag snarast ett levande exempel på att leva som jag lär i mitt kapitel: Låt kunden göra jobbet och marknadsföra produkterna själv genom sociala medier… 🙂 Fast förlaget har en hemsida för den som vill köpa boken också.
Michael Nilsson, bokens redaktör,  jobbar nog lite annorlunda och det ska bli kul kolla vad som händer härnäst.