Om du nästa gång du ska till Husies eget stadsdelsbibliotek ser en nervös kvinna hänga utanför och som frågar dig om du vill gå in och hämta ut hennes beställda bok -så kan det vara jag! 🙂

Förra gången jag var där gick jag nyfiket in i rummet med “Bokloppis, ta så många böcker du vill och betala 20 kronor för en fylld kasse”. En stor och töjbar plastpåse dessutom. Jag kom ut därifrån med blott fyra böcker, kände mig ytterst modest och behärskad: Dykungens dotter av framlidna Birgitta Trotzig – hon skriver tungt men nödvändigt,  så den boken behöver få ta sin tid, Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek – är den lika perverst träffsäker som Lust är den ett fynd att återkomma till, samt Margaret Georges sedvanligt digra tvåbandsverk om en historisk makthavare, den här gången Kleopatra, Nilens dotter respektive Kleopatra, Drottningen av Solens rike. Georges roman-biografier om Maria Stuart och Henry den åttonde är lysande kvalitetsunderhållning med tidstrogen redogörelse för miljö, detaljer och politiska implikationer. Böcker att ha så klart.

Idag skulle jag bara lämna tillbaka en bok och eftersom jag inte funnit var jag skulle ha de fyra alster jag kom hem med förra gången sa jag till mig själv att idag går jag inte in i Bokloppis-rummet, det är säkert slut med den försäljningen av utgallrade böcker, men för säkerhets skull så frågar jag inte ens om den ännu pågår. Jag stegar in på biblioteket och hör mig själv fråga om loppisen är kvar, får veta att den är det varvid jag hastar in i det särskilda rummet och börjar med tung andning genomsöka hyllorna.

Trebandsverket i stort format, Arkeologi i Sverige, är ett måste så kvittar det att jag varit på internet sedan 1995 och man kan googla på allting. Det kändes i sammanhanget därtill självklart att jag skulle toppa med den tjocka uppslagsboken Med arkeologen Sverige runt. En mycket vacker inbindning fångade plötsligt mitt öga, den för mig helt okände Adolf Hallman gav tydligen 1936 på Bonniers ut Litteratur i Maria Galante. Ett klassiskt skönt bokverk innehållandes noveller  illustrerade med författarens egna tusch-, kol- och pennteckningar, utförda i tidstypisk stil, spännande! Möts på en hylla av den urstyva katalanska författaren Mercè Rodoredas Diamanttorget, har läst den och funderar på om det är den eller Kameliagatan jag har hemma, bestämmer mig för att det är Diamanttorget jag inte har och därför måste ha, Rodoredas prosa är så sagolik. Bredvid står fortsättningen på familjedramat i sistnämnda roman: Krossad spegel och den har jag inte läst! Lyckan är fullständig! Jag släpar mig mot utgången där de hånfulla bibliotekarierna skrattar ut mig när jag vädjar att de nästa gång jag frågar ska säga att loppisen är över, att jag inte får köpa ut fler böcker, etc. Jag kvider att det är svårt nog att försöka vara nyktert bokvrak, jag kan med lätthet ta en runda i en systembolagsbutik utan att handla någonting, men böcker är oemotståndliga, men jag får ju inte plats med fler bokhyllor därhemma, gäster kan gå vilse och inte hitta ut, etc. Personalen bara fortsatte flina.

Nä, det gjorde de inte alls, de log lika vänligt som alltid och de är världens bästa bibliotekarier! KRAM!

P.S. Upptäcker hemma att det var Diamanttorget jag redan hade, förnimmer mig då tänka att: “det gör inget, ett ex till av den fina romanen kan jag nog ha nytta av”. Suck! Finns det behandlingshem?