Lördagspromenad 20 november 2010

Wovragården med Södra Sallerups kyrka i bakgrunden. Plåtad från cykelbanan mot bokskogen. Det finns ett hembygdsmuseum i gården. Det visar allmogens redskap från det gamla bondesamhället. Helt obegripliga saker. Företrädesvis tillverkade av trä och metall. De förklarande skyltarna ökar avståndet. Det kan stå saker som Harvkarvplog för att skäktahäkta linstängelhänget innan det skulle skråddsteglas för att bli melass. Typ.

Wovragården från Klågerupsvägen. Bedövande vackert. Ligger precis bredvid Yttre Ringvägen, men bullervallarna ska vara anlagda så gården får mindre oväsen av trafiken än de som bor längre bort. Det finns alltså några hyresgäster i den kommunalägda anläggningen. Men kunde inte museiverksamheten utökas och poppas upp?
Tacka vet jag Imperial War Museum i London. Där är allting begripligt…

Bitterfittan och valdebatten

Bitterfittan Airlines lyfte i Malmö idag söndag på mötesplats Garaget i Sofileund på gamla Facklan och det var bra ös i enmansföreställningen. Samtidigt sorgligt polariserande som om ingenting har hänt, dvs om det nu är verkligheten eller pjäsen som ännu tänker i termer att kvinnor ska ha mäns rättigheter i arbetslivet och män ha kvinnors skyldigheter med hem och barn. Jag tror både män och kvinnor måste bryta sig ur gammal könsmaktsordning helt och hållet och för en ömsesidig befrielse säga som Foucault att frågan är fel formulerad. Men, okey, under tiden måste jämlikhet och jämställdhet mellan könen stå på agendan så klart. Och skillnaderna mellan de här båda begreppen kom fint fram i den efterföljande diskussionen med representanter för alla riksdagspartier närvarande.

Vänsterblocket satt till höger med socialdemokraternas Hillevi Larsson längst ut, därefter miljöparti och vänster. Utanför bild de andra. Alla debatterade flitigt de frågor ur pjäsen moderatorn lyfte fram. Och det var energigivande få i sig mer substantiella diskussioner för valpropagandan som anlänt i brevlådan de senaste dagarna kan ingen överleva på: Ett blindtest av vilket parti som skickat vilket budskap skulle inte ge många rätt. Alla snor varandras honnörsord i det här valet, verkar det som och informationen är till förväxling lika. Men på plats för en debatt in real life kom olikheterna fram välgörande klart. Det var en mycket underhållande timme. Dock kändes det ibland som om pjäsen fortsatte för här gick det verkligen inte att ta miste på vem som företrädde vilket parti: det var övertydligt polariserat både i vem som sa vad eller hur. Traditioner behöver brytas mer än i genusfrågan, det finns andra strukturer för den som vågar leda politiken vidare också.

Nu vet jag mer inför valet om två veckor. Vet du?

Misskött sten över skjutna

Det var inte lätt att hitta den: minnesstenen som restes 1991 av Baragillet. över dem som sköts ihjäl av militären vid bondeupproret i Klågerup 1811. Ingen skylt utan det var social kompetens som gällde för att hitta stenen och stigen till densamma vid sidan av åkern som man tvingades klafsa igenom till sist. Väl framme går det med möda under mossan att läsa: “Vid bondeupproret den 15 juni 1811 stupade ca. 23 drängar och bönder på Klågerups gård. De jordades här på denna avsides belägna plats.” Om formuleringarna kan man säga mycket. Och det ska bli intressant om nästa år innefattar något så kallat högtidlighållande på grund av att det då är 200 år sedan människor i Sverige summariskt sköts till döds av militär: husarer och infanteri beväpnat med bland annat kanoner, för att de inte ville bli utskrivna till ett krig. Det var långt fler av de 1500 upproriska som dödades än vad stenen anger enligt en artikel; anhöriga hämtade kroppar på natten för att dessa inte skulle slängas i ovannämnda ovigda massgrav vid bygränsen. 400 togs till fängsligt förvar på Malmöhus där en tredjedel dog av rödsot, resten dömdes hårt varav tre fick dödsstraff. Jaja!

Platsen är vacker precis som de andra fälten för de gamla skånska slagen och upproren. I bakgrunden Hyby nya kyrka.  Kör du från Bara mot Klågerup ska du ta till höger på Flängevadsvägen, fråga dig vidare. 🙂
Men alltså: Svedala kommun borde inte bara sköta ovannämnda sten bättre och skylta till den utan även ta sig an pågarna nedan! Så här får det bara inte se ut!

Ser du att det står “Hugg icke, niding” på den högra stenen? Fortsättningen bör vara något på “ty då ska handen falla av”. En uppmaning att låta bli skogen med andra ord. Stenarna är utflyttade från skogen och står vid vägkanten mellan ovan minnessten och Hyby. Vad det står på vänstra stenen har försvunnit i vanvården…

Fi donc! Raskt vidare och in i Hyby gamla kyrka, det som återstår i varje fall efter en brand som bara lämnade koret kvar. Men det räcker fint och här finns roliga katolska kalkmålningar. Som allas vår sanna välgörare: Sankt Nicolaus avbildad på skyddshelgonsplatsen nere till vänster med säck och allt. Den enda sakrala framställningen av förebilden till jultomten i någon svensk kyrka?

Hyby utgörs av en vägkrök mellan och söder om Bara och Klågerup vars hela befolkning åtminstone numer verkar få plats i en minibuss. Det bekymrade givetvis inte Helgo Zetterwall som runt förra sekelskiftet ritade en ny kyrka i sedvanlig megalomanisk och kitschig stil i ersättning för den gamla nerbrunna. Han lyckades betydligt bättre med Sveriges förmodligen enda arkitektritade storkbo. Det står vid sidan av det gamla bränneriet efter den gamla kyrkan. En värdig avslutning.

Sommar är klassikerläsning

Har just läst Truman Capotes Frukost på Tiffanys och Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Den första skrevs 1950 och den andra var den 19-åriga författarens debutverk när den gavs ut 1954. Kvinnan i Capotes roman bär drag av Marilyn Monroe-myten i skildringen av den glättigt lustfyllda tillvaron en varelse vid namn Holly Golightly kan leva. Fasaden hade väl inte börjat spricka än för Norma Jeane Baker så det är möjligt det finns angöringspunkter. Efter Joyce Carol Oates Blonde är det omöjligt skriva sådana berättelser i vilket fall. Jag vet inte hur Capotes roman togs emot för 60 år sedan, men idag känns det som om jag redan har läst den här typen av prosa och den här typen av porträtt, etc. Lite besviken, med andra ord. Fattar alltså inte vari romanens ryktbarhet ligger. Upplys mig gärna.
Däremot dräglar jag över Sagans Bonjour Tristesse. Den berättelsen har jag aldrig läst förut: prosan, gestaltningen, atmosfären, allt är lysande fräscht! Henne ska jag läsa mer av! (Truman Capotes Med kallt blod är bättre än den ovannämnda.)
Kvar annars på sommarens klassikerlista är Dorothy Parker. Ber att få återkomma!

Förföljer journalister kristna?

I nyutkomna antologin Värstingkristna i drevet (Artos & Norma 2010) diskuterar sex författare massmedias behandling av några i Sverige timade fenomen inom den kristna sfären: Pingstkyrkans och de katolska klostrens intåg i landet för hundra år sedan, kvinnoprästmotståndet på 70-80-talet samt  frikyrkliga Livets Ord och katolska Opus Dei. Syftet är att visa på massmedias fördomsfullhet och allt annat än objektiva bevakning av de här rörelserna.
Problemet med boken är flera. Att de negativa tidningsskriverierna har fel för sig är ett genomgående tema. Men det utreds generellt inte vari felen består i sak utöver att texterna inte verkar vara så värst snyggt skrivna stilistiskt sett och att kvällstidningarna har sin koreografi och iscensättning vilken skenar iväg ibland så det så klart saknar proportioner. Utan det är som om läsaren bara ska inse att självklart är de olika utslagen av kristen religiositet utan skuld till vad de anklagas för; bevakningen har per definition varit rena förföljelsen. Det är tidningarnas hetsjakt på kvinnoprästmotståndarna som är förfärlig, inte kvinnoprästmotståndarna, etc.
Det jag kan hålla med om är bristen på kritiska specialister inom journalistkåren när det gäller att rapportera om händelser med religiösa förtecken. Här gäller drev-mentaliteten: Vinkeln läggs på bästa storyn och ingenting annat. Därför kan mediarapporteringen pendla kraftigt från att se det religiösa agerandet som utslag från en extrem och därmed farlig sekt till ett utövande alla människor har en grundläggande rättighet till och därför ska försvaras – beroende på hur artikeln blir mest “touching” som man gärna säger. Det här gör att nutida politiska motsättningar som utnyttjar olika religioner som maktmedel blir svåra att blottlägga för den oinsatte journalisten: vederbörande saknar kunskap varvid medias agerande blir hållningslöst och därmed ett utmärkt verktyg för dem som vill utnyttja situationen för egen vinning.
Kristna kyrkor och samfund, måste dock precis som utomkristna företeelser och dito profana maktutövare tåla att granskas istället för att dyrkas. Så Värstingkristna i drevet borde göra upp med vad de anklagas för istället för att klaga på massmedia. Om perspektivet för reportern inte är hovsamt är det för att vederbörande ska ta den enskildes sak till sin: den så kallat lilla vanliga människan som gärna blir utnyttjad av skenheliga instanser…

“Äfven denna plats ett vittne är…

… om Hans godhet som i himlen är.” Så står det på baksidan av ett litet schweizerinspirerat hus vid kanten av en ravin med utsikt mot Vombsjön i skogen vid Övedskloster. Idag var platsen scen för en föreställning där publiken bestod av en busslast malmöbor jämte lika många som tagit sig dit för egen maskin. Efter en guidad vandring genom de Ramelska ägorna och skogen hade vi kommit fram till huset där vi först bjöds på kaffe med hembakt.

 

 

Vi som nappat på annonsen och ärligt talat inte riktigt visste vad vi var med om lyssnade därefter allt mer fascinerat  mitt i grönskan framför alphyddan på den timslånga berättelsen om Augusta de Dardel. En berättelse som, i likhet med alla goda berättelser, närmade sig personen som skulle gestaltas genom att berätta om “det andra”.

 

Martin Martinsen, ovan, berättade medan konststudenten John Skoog hade forskat och skrivit och åskådarna blev en del av en mångfacetterad händelse. Jag blir också väldigt glad av att det är två unga män som lyfter fram och gestaltar en kvinna som levde på 1800-talet och som inte angår någon längre. Genom deras föreställning gör hon det, och ju mer gränsöverskridande konsten är även i det här bokstavliga genusperspektivet desto bättre för oss alla, män som kvinnor.

Praktverk på skitpapper

Malmö i skimmer och skugga av Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf (Architectus verborum, 2009) är ett viktigt bokverk i stort format om Malmö. Det släpptes sent i höstas och är innehållsmässigt sett en underbar bok att lära känna Malmö genom. Arkitekthistorikern respektive museimannen har i ord och bild lyft fram hur staden utvecklats under åren 1945 – 2005. Fokus är så klart Malmös stadsbyggnad och arkitektur, men genom den vinkeln blottläggs genom författarnas klarsyn också: förändringar i synsätt på trafik, offentlig miljö,  fritidsbegrepp, skolpolitik, levnadsstandard, socialisationsprocesser, etc. Bra texter, bilder och fin layout där det enda som saknas är någon form av kartor. Nuförtiden är ju dessutom kartor på papper hårdvaluta så vid nytryck kunde kanske ett sådant komplement vara hanterbart.

Det här är ett standardverk och ett omistligt bidrag till Malmö stads historia. Därför kan man tyvärr bli uppgiven över att papperet inte håller samma klass. I reklamen omtalas Galerie Art Matt som ett papper med reflexfri yta som ger optimal läsbarhet. Jag kan knappast tänka mig ett papper som blänker mer oläsbart än det här. 
Papperet beskrivs vidare som att det “förmedlar känsla och hög kvalitet”. Papperet ger ett smetigt billigt intryck med avfärgningar och är inte tillräckligt ogenomskinligt utan släpper igenom tryckbilderna från baksidan. Att det dessutom skulle lämpa sig för efterbehandling får en att skratta högt efter att se hur lite det har tålt att fungera som laminerat skyddsomslag. Nä, fi donc för riktiga skitpapper och reklam utan täckning! Synd om författarna, men Kristianstad Boktryckeri borde veta bättre, tycker jag?

Stammen åter konstituerad!

Valborgsmässoafton samlas Husiebor vid mossen för att på nytt konstituera stammen. Vi hälsar på varandra, äter den heliga korven och avvaktar spänt läget för bålet. Ska högen överhuvudtaget börja brinna? Eller ska den rent av explodera för att någon otålig idiot kastat in bensin? Det senare har hänt och efter den gången brukar brandkåren alltid ta en runda bort om till oss. Man vet aldrig och resten av året pratar och jämför vi hur det gick.

Ett år blev det bra naturlig fyr på brasan, men för tidigt så Sångarbröderna som inte sjungit klart fick hostande och kraxande på sista versen fly ut ur tjockröken som vällde över dem.
Den nye körledaren har numer trissat gänget till stämsångarhöjder och man blir riktigt rörd över hur kören, där med förlov sagt åren gått, tar sig ut på nya äventyr under den rosenkindades ledning. Sött!
Det enda jag saknar i år är den kommunalanställde poeten som brukade dra några osäkrade strofer från höften, räckte inte budgeten för det?

En annan ekonomi är möjlig?

Det var i går terminsavslutning i föreläsningsserien Tredje rummet, Vilken framtid? som håller till i nedre plan av restaurang La Couronne i Malmö. Det var knökfullt. Och precis som på stadsbibliotekets filmvisningar bestod publiken till 90 procent av damer och folk över 50. Därför anses inte sådana här aktiviteter för lika folkliga i jämförelse med sport där de flesta är yngre och manligare (sic!).

Anders Wijkmark var föredragshållare under rubriken En annan ekonomi och han började med var han skulle göra halt: hur man ekonomiskt kan organisera ett samhälle som är hållbart för både människor och planet. Det är där det börjar bli intressant i och för sig, men den förre moderate påläggskalven, generalskreteraren i Röda Korset, medlemmen av Europaparlamentet och biträdande generalsekreteraren i FN höll ändå en givande utläggning om sakernas tillstånd.

Tillväxtsamhället är inte hållbart för planeten, men nerväxtsamhället är inte hållbart för människan. Så hur mötas i något hålbart för båda? Anders Wijkmark lämnade alltså den frågan öppen, men gick igenom förutsättningarna: 2/3 av livsviktiga ekosystem är utnyttjade bortom sin kapacitet och ett allt surare hav absorberar allt mindre koldioxid, etc. Samtidigt har naturkapital inget värde i världsekonomin om det inte exploateras och det råder dåliga tider med massarbetslöshet som följd: I Spanien är 46 procent av de unga utan jobb. Ett lands bruttonationalprodukt ökar här vid katastrofer och liknande på grund av återuppbyggnadsarbetet.

Vad finns det för hållbara vägar? Ja, kan vi gå över till tjänster istället för produkter är en del vunnet, att EU för samman miljöarbetet med arbetet för en bättre europeisk ekonomi är nödvändigt och att vi pratar mer om klimatet i termer av risk. Det går heller inte att komma ifrån att oljan är basen för dem som lever i välstånd på planeten, och att de som lever i underutvecklade länder har rätt till utveckling.
Vi måste dock mäta rätt sak för att kunna göra rätt sak, sa Anders Wijkmark som tillade: Djävulen är i detaljerna!

En bild säger mer än tusen ord

IMG_1711Large

Välkommen till Kvarnbys spännande historia! Den här lilla byn har på sin tid haft fyra livsmedelsaffärer och en av dem låg i det gula huset till höger på Råkritegatan. Det röda huset framför inhyste  en spannmålshandel innan det blev bilverkstad. Råkritegatan hette tidigare Kvarnbyvägen och gick sedan historiskt sett väldigt lång tid tillbaka att färdas på från Trelleborg till Lund. Ännu tidigare, under bronsåldern strök man förbi trakten på de då byggda vägarna för att ta sig från Hököpinge och upp till Uppåkra. Nu är Råkritegatan som synes avstängd, andra leder har tagit över trafiken.

Cykelbanan som skylten visar vart den går mellan är mer eller mindre anlagd på banvallen för tåglinjen Malmö-Genarp vilken lades ner 1948. Det var en privat driven kommunikationsled där de anställda fick slita hund och genomlida många strapatsrika vintrar innan företaget misskötts ner till grunden av ägarna, fast allt var inte deras fel. Om det går att läsa i Björn Åstedts fascinerande: Malmö-Genarps Järnväg 1894-1948 (Frank Stenvalls Förlag)

Till vänster bodde en gång konstnären Henning Malmöström. Han har gjort skulpturen Snäcka  i Badhusparken i Malmö. På tomten hade han enligt uppgift skulpturer, numer finns åtminstone Sveriges största trumpetträd bakom muren: catalpa bignonioides, på dagens bild ser man höjden, men först när trädet slagit ut kan man säga att den verkligen tar en magnifik plats. (26/4  2010)