Om konsten att återfå ett kärt minne!

Det tog fem veckor i våras för vykort att nå Sverige efter att ha postats i Ponta Delgada, huvudstad på Azorerna. Portugisiska postverket verkar ro försändelserna från öarna i Atlanten till det europeiska fastlandet. Så jag hade mina dubier om när jag skulle få svar från Militärmuseet i Funchal på Madeira? Också den en portugisisk -och ljuvlig- ö. Först skulle ju mitt brev till museet komma fram, en försändelse som jag lade på lådan här i Åkersberga den 21 augusti.

För säkerhets skull hade jag skaffat en internationell svarskupong, en utmärkt produkt som svenska posten slutat tillhandahålla. Det kan vara lite knepigt ta sig till hemsidor för postverk i andra länder och där hitta var och hur man kan köpa sådana kuponger av dem. Så tack och lov hade jag plötsligt hamnat på åländska postens webbplats där det gick att såväl förstå språket som att smidigt beställa och sedan få hem sådana här utmärkta påfund, se noten längst ner!

Varför skrev jag till Militärmuseet på Madeira? Jo jag hade besökt ön för några år sedan och rest kors och tvärs och sett så mycket fin natur och träffat trevliga mänskor och besökt olika märkliga platser, museer och verksamheter och slutligen ramlat in på en pärla mitt i Funchal: Museu Militar Da Madeira.

Tror man att ett sådant bara innehåller gamla rostiga kanonkulor är det att beklaga. På närmare håll har vi det magnifika Krigsmuséet i Köpenhamn, det svenskt korrekta, åsiktscertifierade Armémuseum i Stockholm, suck (de ska ha skit för sina apor i entrén!), och det överväldigande British War Museum i London, till exempel, vilka alla kan ge andra insikter om människans villkor än vad mer “fredliga” museer gör. Ifall man är nyfiken på sådana existentiella frågeställningar alltså, men man behöver inte. 🙂
Men för att prata om gammalt skrot så tycker åtminstone jag det är spännande att dessa ålderstigna kanoner gjutna i järn vilka gärna står utanför sådana här museer oftast är tillverkade i Sverige! På 1600-talet var vårt land världens största tillverkare och exportör av järnkanoner, de hittas än idag på vrak runt om i alla hav. Det på fotot nedan från Madeira är en typisk sådan tingest.

Överst till vänster ser vi en typisk portugisisk specialitet: roligt mönstrade stenbeläggningar på torg och trottoarer. Den vi ser här finns alltså på gården till Militärmuseet i Funchal, entrén är längst in till vänster. Byggnaden har varit del av en befästningsanläggning och markbeläggningen har kanske velat göra en anfallare lite yr i mössan.

Det här är ett i jämförelse väldigt litet museum. Men det hinner på sina ytor förmedla sin berättelse om vanligt folks liv och umbäranden genom historien under belägringar, krig och sjöfart, till exempel. Och om när nunnorna stod på barrikaderna för att försvara sin stad mot angrepp från pirater. Madeira användes av olika stormakter inklusive det egna landet för att erövra och kolonisera Afrika, och drogs på olika sätt in i Napoleonkrigen och världskrigen, etc.
Fartyget på fotot är en modell av HMS Endeavour som 1768 under befäl av kapten Cook gick in i Funchals hamn för att bunkra upp inför sin fortsatta berömda seglats för att kartlägga Australien och Nya Zeeland! Om allt detta berättas det i appen, se nedan.

Innanför entrén står, slutligen, i ett ställ på informationsdisken det som jag försöker komma fram till i det här blogginlägget: gratis bokmärken att ta om man vill. Det gjorde jag; det blev ett kul minne från ett fint litet museum som nu också är väldigt stolt över sin digitala interaktiva effektfilm som på plats tar en genom öns historia.

Jag gillar museum. Jag gillar dock inte att bli av med saker, men en dag kunde jag inte hitta bokmärket. Det retade mig. Jag frågade på biblioteket hemma i Åkersberga, ett par gånger -det kunde ju ha åkt ut med en lånebok- sen fick jag sluta fråga, det började bli pinsamt.

Jag har andra bokmärken, är beroende av dem för jag brukar: läsa flera böcker samtidigt; vilja ha särskilda ställen i böcker lätta att återfinna; läsa böcker med fotnotapparater i slutet där det då är bekvämt ha ett bokmärke som följer med läsningen i bakvagnen, så att säga. Alla dessa kartongbitar är minnen från utställningar, andra bibliotek och en del föreningar som skickar ut bokmärken när de önskar God Jul i medlemsinformation vid den tiden. Och liknande.
Det här är väl min grej då, alla har vi väl nån knäpp vana. Men nu satt jag här i Sverige och insåg att Madeira åker jag nog aldrig mer till. Attans. Tänk om man hade någon god vän som skulle dit, museet ligger mitt i lilla Funchal, det tar aldrig mer än typ en kvart att gå dit var man än är i stan. Och bokmärkena står som sagt i ett ställ precis vid entrén, man behöver inte gå in längre än så. Problemet är de första 400 milen för att nå ön.

Nu hade jag inga vänner på Madeira. Så då var det ju tacknämligt att det finns fungerande postservice kvar på det här klotet. Så jag skrev och skickade. Och idag, exakt fyra veckor efter att jag postat mitt brev damp det ner ett kuvert från Museo Militar Da Madeira. Det gick alltså fortare att förmedla ett brev till Madeira och sen få ett tillbaka än att enbart få hem postade vykort från Azorerna.

Först hade museet använt mitt bifogade vita kuvert där jag skrivit in min adress, men sen ångrat sig, fast ändå skickat med det. Och något frimärke behövde de inte byta ut den bifogade kupongen mot för museet har tydligen egna förfrankerade kuvert, Men min kupong kan förhoppningsvis komma personalen till glädje i annat sammanhang. Och så trillade det då ut en hel hög bokmärken. Så kul! Nån som vill ha ett? 🙂

Noter
En internationell svarskupong (IRC) är en kupong som köps i ett land och kan lösas in i ett annat medlemsland i Världspostunionen (UPU) mot ett frimärke som motsvarar portot för ett prioriterat brev till det landet. Mottagaren av en svarskupong kan därmed skicka ett svar på brevet utan att behöva betala portot själv.” (AI)

Madeiras militärmuseums app
“The Military Museum (…) offers an app that can be downloaded once inside. This app is available in French, German, Portuguese, and English and allows visitors to navigate through the museum by selecting the appropriate menu options. The museum provides historical information about the islands from a military perspective. It is highly recommended to visit as it offers interesting insights into the island’s history. Furthermore, the fort in which the museum is located continues to serve military purposes today.”
Appen funkar också efter att man rest hem och jag kan rekommendera den om någon nu är på plats för att kunna ladda ner den!

Länkar
Ålands postverksamhet: internationell svarskupong
Allt om livet ombord på HMS Endeavour under kapten Cook.
Armémuseum, Stockholm
Imperial War Museum, London
Krigsmuseet, Köpenhamn
Militärmuseet, Funchal, Madeira

När man handlade i Solidarbutiken på Ellenborgsvägen, hade äppelknyckarbyxor och gick i Hohögsskolan

Rickard Hensfelt har skrivit och skickat foton till Kort från Kvarnby över sin fars föräldrahem och skoltid i Hohög.
Pappans namn var Arne Johansson och han var född 1928. Han bodde med sina föräldrar och syskon i den villa som finns kvar än idag på Ellenborgsvägen, det är hörnhuset mot Gyllengatan med adress Ellenborgsvägen 21.

Mitt över Ellenborgsvägen fanns då även en Solidarbutik, se fotot. Rickard skriver:
“Solidar mat och mjölkaffär var ju en samlingspunkt som nog många äldre minns. Huset är kvar men nu är entrén ersatt av en skorsten. Låg rakt över Ellenborgsvägen från “vårt” hus.

I förgrunden har vi familjens trädgård där vi ser den vuxne pappa Arne med hans frus syskon Olle och Gertrud. 

För att se pappa Arne som barn vid huset finns detta mycket fina och tidstypiska foto, eller hur? Jag tror att de två äldre bröderna därtill har så kallade äppelknyckarbyxor. Rickard Hensfelt berättar: “Bilden på familjen bör vara tagit mellan 1937-1939 och far är näst minst, minsta brodern var Sten (Sten-Inge), den högra var Gustav, min farmor och farfar var Ruth och Bror och systern var Valborg, sedan tillkom en syster till 1940, Berit.”

Arne Johansson gick, precis som min mamma Solbritt Wendel, i Hohögsskolan. Min mor var född 1930 och var hon bodde och hennes skolfoton från Hohögsskolan kan du se här.
Nedan har vi skolfotona för skolbarn i Hohögsskolan som var födda 1928.

Rickard skriver om fotona med början om det högst upp: “(Far) står på den manliga lärarens högra sida, raden längst upp som nia från vänster samt som nr 1 i översta raden från vänster på andra fotot som jag tror är en tidigare årgång.”

Rickard Hensfelt avslutar sitt trevliga bidrag till Kort från Kvarnby med följande: “Far berättade tyvärr inte direkt något om just skolgången men mer om sina år på Ellenborg, där hans favoritsyssla var hästar. Varje gång det var tävlingar på Jägersro var han en av dem som fick leda hästarna dit och hem till Höja gården.”

Det måste ha varit en upplevelse för en liten grabb! Stort tack för vad du visar och berättar om Rickard Hensfelt!

Finns det någon i läsekretsen som känner igen någon släkting på fotona, eller har något annat att berätta från skola, villorna på Ellenborgsvägen och konsumbutiken, till exempel, är ni varmt välkomna att höra av er till undertecknad! Jag kan också förmedla kontakt till Rickard Hensfelt!

Anna-Mi Wendel, amwwendel@gmail.com

När pålverk i Sege å skyddade Lindholmens borg

Bor ju numer i Åkersberga, men Skånes historia kan nå ända hit! Som igår kväll på ett föredrag på biblioteket här då marinarkeolog Mikael Fredholm kom hit från Vrak, som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer. Han pratade över ämnet “Pålar och vrakfynd i Österåker”, men det blev inte sagt mer om min nya hemkommun än att de pålspärrar som hittills hittats här dels antagligen är något annat, dels är från 1800-talet eller senare. Fokus är ju på att finna långt äldre fynd. Och i det har forskning bedrivits.

Marinarkeologen visade en karta över maritima spärranordningar från 1100-talet i det som nu är Sverige. 80 utmärkningar i form av röda pluppar över hela landet. Varav två i Skåne. En är uppenbarligen och med rätta placerad i Foteviken. Men den andra? Mitt i Skåne sett väst-öst och söder om Malmö. Lindholmen? Jag blev nyfiken och epostade Mikael Fredholm dagen efter. Jag fick ett gediget svar med en drös länkar till spännande läsning, se nederst.

Jo, Lindholmen lär ha haft ett pålverk av något slag för att måhända hindra nautisk framfart mot borgen från fienden, eller bara som ett extra skydd för borgen hur som helst? Som det står i rapporten från RAA: “omedelbart N om ån påträffats rester av ett utanverk i form av ekpålar.”

Ån är då Sege å. Lindholmens storhetstid var under 1300-talet, kanske Sege å var lite större än idag även om Skåne inte haft någon nämnvärd landhöjning. Tveksam farbarhet i den ändå. Men det fanns ingen anledning för en spärranordning ha anlagts här innan borgen byggdes så datering och syfte bör vara fastställt..

Med Foteviken vet man inte riktigt, om jag har förstått det rätt, vad som var den slutgiltiga anledningen till den spärr som här är en stor anläggning under vattenytan: pålar i bok och ek, sten och sänkta stenfyllda skepp har hittats; men uppgifter om slag och marknadsplats förlägger dock hindret till att ha skapats två århundraden tidigare än Lindholmens mer blygsamma kontruktion.

Det är kul att gå på föredrag, läsa och lyssna, etc, om sådant som man är intresserad av. Det leder en alltid vidare till något man inte hade en aning om.

Det var det hele!

Länkar
Spärranordning vid Lindholmens borg, Riksantikvarieämbetet
Spärranordning vid Foteviken, Riksantikvarieämbetet
Lindholmens borg, Svedala kommun
VRAK
Statens maritima och transporthistoriska museer
Fornsök

Om mina anfäder karolinerryttarna

De hette alla tre Jonas Ståhle -eller var det det de inte gjorde? Nya spår i senaste spaningen, se länk- och de var ryttare i den svenska karolinska armén under 1600- och 1700-talet. Den förste slogs med Karl XI mot dansken i slaget vid Lund 1676, de andra två var med Karl XII i hans fältslag på kontinenten och i Norge. De var mina anfäder och jag bär dem inom mig. Jag försöker nu närmare kartlägga och fastställa deras liv och öden, hitta källorna till tidigare gjord släktforskning och se vad man kan gå vidare på. Jag ger i texten nedan även tips till dig som också är intresserad av ”sånt här”.

Senaste inlägget: Är det Nils Swenson som finns bakom namnet Jon Ståhl?

Läs alla inslag från början i Om mina anfäder karolinerryttarna: uppdaterat 8 augusti 2025

P.S. Den siste av karolinerryttarna ovan fick en son som på 1700-talet blev bagare i Trelleborg istället. Läs om honom och hans familj i Ståhlarna i Trelleborg

Trelleborg, om Ståhlarna som stannade eller återvände till “Trellehullan”

Trelleborg framstår som en reträttplats för de manliga medlemmarna av familjen Ståhle på Petters tid under 1800-talet. Gick det inte bra i Malmö, man hade kanske som broder Jonas varit den utlösande faktorn till landets största bankskandal som sänkte Malmös ekonomi för 30 år framåt, så kunde man bida sin tid i barndomsstaden. Jobba som handelsman i den lite mer diskreta framtoningen eller öppna bageri och baka berömda pomeransskorpor. Kvinnorna födde barn och köpte fastigheter!
Det finns även tragik inom familjen och hur det var ställt med systern Ulrika får vi väl aldrig veta. Hoppas hon hade det någorlunda drägligt, hon slapp åtminstone föda tio barn som alla de andra kvinnorna…
Läs mer om Ståhlarna i Trelleborg!

“Fragmanter af min lefnad och förhållande till min äldre bror”. Petter Ståhle, handlare i Malmö, skriver dagbok 1839-1867

Petter Ståhle var min farfars farfar. Han föddes 1788 i Trelleborg och dog i Malmö 1874. När han gick bort vid den då höga åldern av 86 år kunde han se tillbaka på ett långt liv som handelsman och som innehavare av trävarufirman P. Ståhle & son. Om honom och hans firma och om alla hans barn och hur det kunde gå till att bedriva affärer i Malmö på 1800-talet har jag skrivit en uppsats som är publicerad i Malmö Kulturhistoriska Förenings årsbok Elbogen 2016. Den texten går att ladda ner som pdf, se länk nederst.

Här tänkte jag återge vad Petter själv skrev i en dagbok som spänner över åren 1839-1867 och som han kallar “Fragmanter af min lefnad och förhållande till min äldre bror”.
Dagboken finns på Stadsarkivet i Malmö och omfattar 11 blad med självbiografiska anteckningar författade under spridda år. Det som är daterat 1839 och 1867 återges nedan i sin helhet. Petters äldre bror som omnämns i titeln är Jonas som också var handlare, men som kom att orsaka den stora börskraschen i Malmö, Malmö Diskonts fall 1817. Nu ger jag pennan till min gammelfarfar:

“Vid 13 års ålder år 1801 begaf jag mig till sjöss som skeppsgosse utan att hafva erhållit annan än högst ytlig bildning och fortsatte detta yrke uti 6 års tid då jag slutade som styrman, efter hvilken tid jag valde handelsyrket och stadnade i (oläsligt) hos min broder uti 5 år, af denna tiden användes flera år på resor uti handelsärenden var efter jag år 1812 etablerade mig som egen handlande utan ringaste förmögenhet.

Mer ens vanliga kunskapers inhämtande uti yrket och köpte då af min broder stället jag bebor med ett där å uppfört råstenshus vilket jag nära nog åtminstone till yttre väggarna måst ombygga och betalde likfult -med 11.500 rdr men jag börjar min rörelse uti en liflig och god conjunqtour och vår Herre välsignade mina företag.

“Ståhles hus vid Södra Tullgatan, slutet 1880-talet.”, Foto: Carl Wilhelm Roikjer/Malmö museum. I fonden kanalen och där mittöver vattnet från bostaden sett låg trävarufirman längs Drottninggatan.

Fortsätt läs Petter Ståhles dagbok, se fler foton och ta del av länklista för mer att veta!

Min mamma gick i Hohögs skola

1937 började min mor, Solbritt Wendel, i Hohögs folkskola. Hon var född 1930 och bodde med sin pappa Sieward och mamma Mia i ett litet rött tegelhus på Byhögsgatan 4 i Hohög, så allting stämde för att nu var det dags att börja i Hohögsskolan.

En gång letade jag och letade för att hitta deras hus, jag hade bara ett foto från deras tid där under 1930-talet, men ingen gatuadress. Med hjälp av besökare till ett föredrag jag höll i just gamla Hohögsskolan 2012 fick jag oväntat hjälp! Läs om den spännande jakten här.

Nu har jag av min syster fått mammas fotoalbum från barn- och ungdomstiden och hittar då två skolfoton:

Mamma Solbritt sitter som tredje flicka från höger.
Tror Solbritt Wendel står som tredje flicka från vänster på bakre raden.
Bakpå det här fotot står det: I och II klassen i Hohögs skola höstterminen 1937.Lärarinnan, Fru Thyra Olsson, saknas.

Det är fantastiskt med skolfoton från förr, eller hur? Barnen ser så annorlunda ut bara genom sina tidstypiska kläder och frisyrer.

Känner du igen en egen släkting på fotona? Vet du något om hur det var att gå i Hohögsskolan?
Skriv och berätta! Har du egna foton du vill dela med dig av är du också hemskt välkommen!
Skicka dina uppgifter till mig, Anna-Mi Wendel, på amwwendel@gmail.com så blir jag jätteglad och publicerar det här på bloggen till glädje för fler!

Oxie härads hembygdsförening håller hembygden levande

Ljuvlig! Det är vad jag tycker om senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening, utgåvan för 2023 alltså. Och nu knappas skillnaden in mellan OHH:s årliga alster och Malmö Kulturhistoriska Förenings annuella Elbogen! Förr var den förra mest en småputtrig samling skrönor och personliga bygdeminnen ibland skrivna hellre än så intressant för utomstående kanske om jag nu får vara lite rälig. Men sammantaget ändå en trevlig lässtund om livet förr på landet.
Medan MKF:s årsbok håller vetenskaplig verkshöjd där de medverkande författarnas påståenden nagelfars av professionella forskare, men som också ger varierad och underhållande läsning om det gamla Malmö, främst.

I senaste årsbok från OHH är det svårt att se vad som inte skulle platsa i fina stadsutgåvan! Faktamässigheten har ökat i uppsatserna och ämnena som tas upp håller större saklig bredd och djup än vad jag tidigare erfarit. Mycket intressant skrivet, till exempel, om byar och bygd, om allmogemannens klädsel på Söderslätt och om cykelns betydelse och förekomst i olika sammanhang förr.

Den längsta artikeln är den 60 sidor långa dagbokstexten av Gunnar Landgren som berättar om sitt och sina förfäders liv i främst Östra Grevie och Malmö från 1700-talet och framåt.

Han skriver så fint, denne Gunnar, om sitt långa strävsamma liv som hjälpreda, dräng, snickare, förnicklare, smedlärling, plåtslagare, elmontör och reparatör, för att nu inte nämna allt. Vi får följa med i vardag och särskilda episoder, vad han fick i lön och vad han åt, allt blir intressant i hans flyhänta prosa!

När han mitt i texten berättar han ska bli inkallad tror man inte riktigt på det -eftersom han fram till den uppgiften redan berättat om en diger arbetserfarenhet- tills man erinrar sig att Gunnar fick börja jobba, på allvar, redan vid 13 års ålder…

Gunnar Landgrens berättelse om sitt liv är en fin kulturgärning av hans efterlevande att ha ställt till hembygdsföreningens förfogande. Det är så här en hembygd hålls levande! Stort tack till Eva Landgren Ingelf och Jarl Ingelf samt Oxie Härads Hembygdsförening för att jag fick och kan läsa detta epos om stort och smått i en vardag som både känns väldigt länge sen och inte alls långt borta!

Årsboken är bara en av mycket goda anledningar till att vara medlem i den här hembygdsföreningen. För 170 kronor om året får man årsboken, medlemsblad med inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och byavandringar, bland annat. Allt så trevligt!

Det är alltså bara toppen med den här föreningen. Fast jag kan inte låta bli att säga att varför döpte ni årets årsbok till “Cykeln var nyckeln till friheten”? Så pratar man här uppe i Stockholm där jag nu bor. Men i mitt gamla älskade Malmö och Skåne så säger vi ju (fårr hondan): Cykelen var nyckelen till friheten!

Oxie Härads Hembygdsförening, hemsida

Medlemsblad med alla aktiviteter våren 2024

Det kom ett brev om liv och leverne i Kvarnby förr!

Det kom ett epost från Göran Dahlgren som bor i ett gathus högt uppe på Klågerupsvägen i Husie, Malmö, i nummer 459. Han hade hittat min avdelning texter och foto om gamla Kvarnby och Husie och han skrev så här:
“När min far gått bort hittade jag ett kuvert med min farfars betyg från bl. a Johannes Perssons Handelsträdgård. Min farmor och farfar träffades på den arbetsplatsen och gifte sig i S. Sallerup 1918. Inte omöjligt att de kände Axel och Selma då de verkade i samma område.”

Mer om Johannes Perssons Handelsträdgård

Axel och Selma är de som hade Mårtenssons handelsträdgård och vars barnbarn Birgitta Olsson jag gått på promenad med längs Klågerupsvägen och då fick veta mycket om vilka som bodde här förr.

På promenad med Birgitta

I huset bredvid Göran Dahlgrens, i nummer 457, bodde som sagt Axel och Selma Mårtensson samt barnbarnet Birgitta. De förfogade över övervåningen och halva nedervåningen. Birgitta hade gavelrum åt öster. Till vänster på bottenvåningen bodde Berta Grönvall som kom att bli 103 år gammal. Maken hennes hette Olof och var snickare. I 459 bodde då bland annat Axel Mårtenssons bror Oscar.

Så här ser intyget ut som Göran Dahlgrens farfar fick av sin arbetsgivare och det var väl fint skrivet? Klicka på det så förstoras texten! Jag tycker dessutom det är spännande att handelsträdgården så tidigt odlade tomater!

Brev: Eget brevpapper med tryckt text: Joh:s Persson, Handelsträdgård, Telefon 26, Kvarnby
“Trädgårdselefven Emil Dalgren som varit anställd hos mig sedan den 15 mars 1913 är härmed på egen begäran på grund av fullgörande af sin värnplikt ledig från sin anställning. Han har här delvis på egen hand skött såväl växthus som drifbänkar hufvudsak gurka och tomater samt för öfrigt deltagit i en handelsträdgård förekommande arbete. Han har denna tid med mycket intresse och flit utfört sitt arbete samt alltid visat ett nycktert och höfligt uppförande varför jag honom på det allra besta kan rekommendera.

S Sallerup pr Kvarnby
den 11 April 1914
Joh:s Persson”

Det gick bra för Görans farfar Emil efter militärtjänstgöringen. Göran skickar ett foto på sin farfar med familj och skriver så här:
“Hej, jag har fler betyg från Joh:s Perssons Trädgård för min farfar. Han flyttade ngr gånger men kom tillbaka igen. Sista gången han flyttade var 1948. Han har tydligen varit förman den mesta tiden. (…) Farfar kommer från Kristianstad och farmor från Hyllie. Farfar Emil G f. 1892 , farmor Anna f. 1893 och äldsta sonen Allan på översta raden. Min far Nils f. 1922 , yngsta sonen Yngve som var gift med Maj och bodde i samma område som du (Kvarnby station, min anmärkning). Längst ut näst yngsta sonen Hans. Är inte säker på de andras födelsedata.”

“Dahlgren har visat sig vara en god kultivatör av såväl blommor och snittgrönt”:
Läs fler arbetsintyg för Emil Dahlgren från Johannes Perssons Handelsträdgård.

Vi har ett foto till vilket Birgitta Olsson benäget tillhandahållit. Det visar ett gruppfoto taget utanför Klågerupsvägen 459 och det ska vara från Karolina Perssons (som då bodde i det huset) 80-årsdag. Vi ser från vänster: Axel Mårtensson, Berta Grönvall, Signe Olsson, Sigrid Olsson, Karolina Persson, Frida Olsson, Selma Mårtensson och Olof Grönvall. Sigrid Olsson ska ha arbetat i kyrkan tillsammans med Axel Mårtensson. Signe, Sigrid och Frida Olsson var systrar och döttrar till handelsmannen som hade affär och hem tvärsöver gatan i nummer 454, “TrölsOls” alias Truls Olsson (läs mer om honom och se det huset i vandringen med Birgitta):

Vet du mer om personerna på fotona eller om husen och vilka mer som har bott här? Hör hemskt gärna av dig till mig, Anna-Mi, som sköter den här bloggen. amwwendel@gmail.com

Vill du läsa mer om det gamla Husie och Kvarnby så sök i menyn överst eller klicka på länken nedan: “Husie hisoria”.

Om konsten att åka tåg mellan Stockholm och Malmö

Jag har roat mig med att anteckna vad jag betalar varje gång jag tar tåget ner till Malmö. Jag flyttade därifrån i februari 2020 upp hit till Åkersberga och tågresorna har varit stabilt frekventa mellan orterna. Stabila kan man dock inte kalla prissättningen av de olika biljetterna. Det framstår snarast som att det är ett gäng stupfulla individer som spelar på chokladhjulet inför vad varje resa ska kosta.

Jag har nu kommit att förälska mig i att åka första klass och det finns ingen återvändo. Men jag behöver när det gäller dagtågen inte känna mig särskilt uppskörtad vad det gäller kostnaden. Ibland kostar andra klass lika mycket, eller rentav mer på alternativa avgångar. Nattågen är värre. Här är det mycket dyrare att resa första klass. En sådan kupé, se fotot, är för en person och är utrustad med sängbord, egen toa och dusch samt frukost när man är framme. Så härligt sova och vakna ostörd, kunna duscha och klä på sig i egen hytt, bara det. Sen väntar rejäl hotellfrukost.

Drygt 1800 kronor har under året varje sådan nattresa dock kostat mig mellan Stockholm och Malmö! Men senast tog jag ett konkurrerande bolag för återresan och den dagtidsresan från Malmö till Stockholm kostade bara 150 kronor vilket jämnade ut den totala resekostnaden. Fast jag fattar verkligen inte prissättningarna alls!

Förra sommaren behövde jag ta med mig min hund ner till Skåne. Utmärkt med första klass sovkupé, tänkte jag då, då drabbas ju ingen hundallergiker av oss för SJ har så klart sådana kupéer även för nattresor med hund. Perfekt! Men det tycker inte SJ. Utan nattresa med hund kan bara göras genom att man bokar en liggvagnskupé. Alltså man måste boka och betala för hela liggvagnskupén. Alla sex platserna. Dessa kostar typ 300 kronor styck, summa 1800, alltså lika mycket som en första klass sovkupé, men utan all komfort och service. (Ingen frukost till vare sig mig eller vovve. :-)) Samt att jag ockuperar sex sovplatser helt i onödan.

Okey, tänkte jag efter ett tag, jag kan ju höra med kompisar ifall någon skulle ha glädje av att kunna resa gratis mellan Malmö och Stockholm när jag har en sådan kupé på linjen tillgänglig. Men se det går inte! Jag ringde ju för säkerhets skull till SJ:s kundtjänst för jag tänkte att så här bra kan det nog inte vara…

Mycket riktigt. Ska andra åka i min liggvagnskupé måste de själva ha löst en egen liggvagnsbiljett och bokat egen plats någon annanstans i tåget… Att jag redan har betalat för alla sex platserna kvittar. Ska det vara på något annat sätt så måste allas biljetter köpas samtidigt i en och samma bokning så denna sker i samma kupé från början, då behöver jag bara betala för min brits och de av dessa som inte också bokas i kupén då.

Okey att man inte ska kunna boka in sig i kupéer med främmande hundar. Men att kunna åka med i en kupé där alla platserna redan är bokade och betalda av hundägaren, där den senare någonstans på SJ:s resebokningssida skulle kunna, typ, ladda ner en gratisbiljett för namngiven person till sin redan betalda kupé, det vore ju självklart!

Eller, för att avsluta där jag började: låta hund få åka första klass nattkupé. I varje sådan nattvagn finns ju särskild sovkupé anpassad för rullstolsburna vilken även kan bokas av andra. Kan det då inte finnas sovkupéer man får ta med hund i också? Detta måste ju vara det enklaste och trevligaste alternativet för alla! Och så anges det vid bokning att kupén är en som hundar får tas med i, så vet allergiker det också och kan välja en annan!

Suck. SJ är smidigt som ett godståg ibland.