Min bok om Haga

Mellan åren 1978 och 1983 bodde jag i den omoderna och rivningshotade stadsdelen Haga i Göteborg. De dramatiska åren av bostadskamp och samhällsomvälvningar präglade mig för livet. Så hann tiden ifatt mig när jag häromåret kom att bråka med en demonstrant av dagens datum på min blogg. Plötsligt gick allt ihop och jag skrev:

Livszon Haga – en berättelse om informationssamhällets framväxt.  (pdf)

Skriften finns även att låna på Husiebiblioteket.

Håkan Thörn, professor i sociologi i Göteborg, som skrivit  Stad i rörelse (Atlas, 2013) använder sig i det tegelstensverket av min skrift ovan och omnämner för övrigt min insats i bostadskampen i Haga och det är så klart väldigt roligt. Stad i rörelse jämför vad stridigheterna i Haga respektive Christiana stod om och vad som blev utfallet av det, likheter och olikheter.
Läs mer om Stad i rörelse här på min blogg.

På Facebook finns det grupper om det gamla Göteborg, som Göteborgs Historia, där diskuteras ofta Haga fortfarande. 

Nedan kan du läsa ett utdrag från Livszon Haga om när vi var tre vänner som kom att besöka Kuba mitt i allt annat:

Vi flög till Västindien i september 1979 och kajkade runt från ö till ö under några månader, mina två pojkvänner och jag. Det var Dag jag var tillsammans med, men det var Kaj som blev min bästa kompis, speciellt när Dag och jag inte förstod oss på varandra. Ibland delade vi på oss så Kaj reste runt själv på en ö och jag och Dag försökte bilda ett par, ibland drog jag iväg själv. Aldrig jag och Kaj, han hade flickvän i Göteborg så det var nog bäst så.

Vi levde enkelt, sov ute, dock helst inte på stränderna på grund av strandlopporna. Ibland delade någon öbo med sig av utrymmet i sin byggfjutt eller kolonistuga vilket var vad hemmen kunde liknas vid med svensk standard som jämförelse. Ibland tog vi in på pensionat. Orkaner och fattigdom gjorde livet konkret för dem vi träffade; det gällde att få ihop till dagens överlevnad. Klasskillnaderna var stora och tydliga, men de i andra änden av registret fick vi aldrig kontakt med. Vi såg dem bara skymta bakom gallerna när vi passerade deras stora fina hus eller så klungade de ihop sig långt ute på golfbanorna som fläckade öarna.

Motsättningarna trappades gradvis upp på ö efter ö, antagligen för att vi kunde tolka tecknen allt bättre ju mer vi reste; på Barbados hade det bara varit värme, hav, frukter, färger, folk. Spänningen eskalerade när vi kom till Haiti som vibrerade och varslade om orosutbrott och på Jamaika erupterade konflikterna; våldet blottlade Kingston i sårig dager och staden var på grund av skottlossning avstängd för inresa kvällar och nätter.

Nästa ö var Kuba. Vi hade sett mest fram emot just det landet. Det stod ju för en annan hållning till livet, som hemma i Haga i Göteborg på något sätt. I Kuba skulle det inte vara kapitalism och kommersialism som styrde villkoren utan folket självt. Här skulle vi slippa våldet och den grisiga överklassens utnyttjanden. Här blir det annorlunda, sa vi. Och det blev det.

Santiago de Cuba. Lyktan svajade sig allt närmare fram mellan träden, den var på väg rakt mot gläntan på höjden uppe i skogen där vi slagit läger. Vi låg ner ovanpå sovsäckarna och avvaktade. Hade precis släckt våra egna ficklampor för att sova när vi sett ljusfladdret. De var minst två, de pratade livligt. Så bröt de genom den sista busken och ställde sig i bredd med lyktan höjd över sig: tre soldater beväpnade med maskingevär.

– Vem är ni?
– Vi är från Sverige, somos turistas.
– Varför har ni lagt er här?
– Vi har inte råd att bo på hotell, vi tänkte sova här några nätter, kan vi få göra det?
– Det här är skyddsområde, ni får egentligen inte alls vara här mellan klockan 18 och noll sex.
– Skyddsområde? Perdón, vi visste inte. Vi såg inga skyltar.
– Ni ser ljusen åt öster längs med bukten?
– Sí.
– Ovanför finns den amerikanska basen. Guantànamo. Vi vakar över inloppet till Santiago ifall jänkarna skulle få för sig att röra på sig utanför sitt territorium och komma hit. Därför är området här avspärrat på nätterna för civila. Vi har tillstånd att skjuta på det som rör sig här då, förstår ni?
– Claro, vi förstår.
– Men det är lugnt, ni kan stanna, och vi ska se till att ingen tar era saker på dagarna. Vi visste att ni var här för vi gick förbi eran packning i förmiddags. Så vi vill bara säga att vi vaktar era grejer och ni kan sova tryggt! Buenas noche!

Havanna. Jag och Juan gick hem till en äldre kubansk väninna han hade inte så långt från där vi bodde. Hon hade ett hål i väggen högt upp i ett sedvanligt före detta ståtligt bygge i spansk stil med balkong som löpte längs hela fasaden och som delades av alla i huset. Vi satt på sängen i det minimala utrymmet och pratade, hon var lärare och änka. Det knackade på dörren som var tudelad likt en stalldörr, och hon öppnade den övre halvan. Personen där utanför stod så långt till höger så jag såg inte vem det var, såg bara min värdinnas ansiktsdrag när hon sken upp och sträckte ut en hand och sa:
– Men kära du, gracias, det är alldeles för mycket! Ska jag verkligen få allihop, kan du verkligen avvara dem?
Och så drog hon in handen och där i hennes öppna handflata låg de: tre gula lökar.

Jag går i gamla Havanna med barnet mellan mig och Juan, pojken håller oss båda i händerna, vi skrattar. Vi har hämtat ut honom från hans mamma som likt andra frånskilda kvinnor jag stött på först var tvungen att hålla ett förmaningstal till Juan, jag förstod att det var det hon gjorde fastän jag inte hängde med i den snabba kubanska spanskan, samma ordväxling ägde antagligen rum i miljoner dörröppningar runt om i världen samtidigt. Mig bevärdigade hon inte med en blick, men barnet tog hon avsked av som om det var sista gången.

Vi kunde ta stentrappan ner från hennes våningsplan så det huset var i lite bättre skick. Gamla stans kvarstoder från en annan tid var annars i värre kondition än husen därhemma i Haga; i en del kåkar hade byggnadsställningar rests på gårdarna för att trapphusen rasat och el och vatten var det också si och så med. Fasaderna ska vi inte tala om, de verkade vara, precis som de gamla amerikanska vrålåken från 50-talet vilka än tog sig fram i frekvens på andra plats efter vesporna, lagade med tuggummi och plåster.

Vi hade precis ätit på Hotel New Yorks restaurang där den mexikanska flyktingenklaven brukade dinera tillsammans på kvällarna. En liten grupp människor som jag inte har en aning om varför de flytt från Mexiko till Kuba, Juan inberäknad. Maten var enkel, men man blev mätt. Hade man inte blivit det hade man ätit där ändå, det fanns liksom inget att välja mellan. Det var ont om matställen och det var ont om mat. Det fanns inte ens affärer att handla frukt och grönsaker i. En enda gång under våra veckor i Kuba såg vi frukt på ön och det var i presentpåsar som blivit över efter ett ryskt vänskapsbesök där inte alla idrottsdelegater kommit. Vi följde bakåt till källan de hårt kramade påsarnas väg över torget i Santiago och köpte i den tillfälliga affären några kvarter bort en cellofanförpackning som vi slet upp på en parkbänk där vi tryckte bananerna i oss. Barn samlades runt omkring, vi slutade äta och gav dem resten.

Choklad, kaffe eller alkoholhaltiga drycker mer än öl syntes inte heller. Eller de beryktade cigarrerna. Inget överflöd av någonting och skyltfönstren gapade tomma i butikerna. Folk gick klädda i nylonkläder av östeuropastuk och glåmig hy och bukfetma var det vanliga. Det sistnämnda kanske på grund av stand-up konditorierna som jag kallade dem. Det fanns inga sittplatser utan bara runda ståbord. Folk kom in och beställde tre bakelser och ett glas vatten, åt upp allt i hast och gick tillbaka till jobbet, verkade det som. Kakorna smakade syntet.

Kuba var avvikande i allt mot de andra öarna som vi besökt och Dag, Kaj och jag bearbetade i ständiga diskussioner vad det var vi var med om: ett moraliskt sönderfall i en beklämmande diktatur eller ett vällovligt socialt experiment som var utan skuld till det som inte fungerade? Att det var kylan från handelsembargot och den fordrande sovjetiske vännen som satte en agenda varken västindiska varma vindar eller regimen kunde rå på? Å ena sidan fri sjukvård och utbildning, billig kollektivtrafik och nästan gratis telefoni, å andra sidan inga grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Privata initiativ var i princip förbjudna och utländska varor fick smugglas in; amerikanska jeans stod högt i kurs på svarta börsen.

Med kuponger kunde en ransonerad näringstillförsel utkvitteras av de bofasta, det fanns en överlevnadsbas för alla. Turisterna förmodades bo på de två lyxhotell som stod till förfogande i huvudstaden: Habana Libre och Sevilla. Allt som inte fanns att tillgå i landet serverades här, hotellen var tillrättalagda upplevelsecentrum långt innan det begreppet fanns. Samma stylade verklighet mötte dem som åkte i gruppresor arrangerade av vänskapsförbund; snitslade banor från flygplats till särskilda inkvarteringar varifrån utflykterna gick till ordnade möten med en lokalbefolkning som entusiastiskt arbetade med sockerrören. Vänskapsförbunden kunde tryggt åka hem utan rubbad världsbild. Här fanns ju allt som behövdes för ett bra liv! De som inte höll med var fiender till folket! Att odlingarna gav det sämsta utfallet i hela Karibien och upprätthölls av tvångsrekryterade studenter var fakta som uteslöts. Vänner till regimer tenderar att förväxla makten med folket och på Kuba rådde de senares befriade och befriande styre enligt bejublarna; tevestationen och Granma bekräftade varje dag den uppfattningen också. Fidel själv syntes dagligen i rutan iklädd enkel militäruniform och lång som Gustav V till synes outtröttligt inspektera fabriker, skolor och partiarbetet. Kampen skulle fortsätta.

Utan kupong gick det mest bara att få tag på något enstaka livsmedel. I parken bredvid Habana Libre var dock ett antal kiosker utposterade vilka fritt sålde glass och yoghurt. Min tid i Kuba -som tillbringades i ingenmanslandet mellan den kupongförsedde invånaren och lyxturisten- överlevdes i huvudsak med hjälp av yoghurt. Jag kan tänka mig att det var ett sovjetiskt biståndsprojekt för produkten var okänd på de andra öarna.

Felet med vår vistelse i Kuba var så klart att vi precis som hemma ville bo så billigt och enkelt som möjligt och att vi även här ville fortsätta med det bärande syftet för våra resor: att prata med folk och se hur de levde. De här uppfattningarna gick alla rakt emot vad de kubanska myndigheterna ville ha ut av turistnäringen. Och de sa polisen till Dag, Kaj och mig när vi sammanstrålat på myndigheten för att förlänga vårt uppehållstillstånd; det gick inget plan till Mexiko förrän några dagar efter att vårt innevarande tillstånd gått ut.

– Hur du har kunnat få lov att bo där du bor, vet inte jag sa tjänstemannen och glodde surt på mig. Men ni andra två har inte sådana tillstånd så för er gäller bara en sak: ta in på Hotel Sevilla idag eller så sätter jag er alla tre på ett plan direkt tillbaka till Sverige.

Vi försökte prata med honom om att vi inte hade råd med att lägga ut så mycket pengar på bara ett rum för att sova i som lyxhotellet begärde.

– Vi vill att turister ska ha det bra och få uppleva samma standard som ni har i era hemländer.
– Men hemma i Sverige har vi utedass och inga badrum och får elda själva med ved där vi bor. Vi tycker det är bra så.
Mannen tittade misstroget på oss som om vi drev med honom.
– Vi vill se hur andra har det och så långt det är möjligt dela de villkoren.
– Vi vill visa er det bästa, respektera vår gästfrihet!

Okey, nada que hacer. Haga hade väl ingen vänskapsförening någonstans så Kaj och Dag fick sluta med sovställen utomhus och checka in på Sevilla istället dit jag också smög mig för en natt i Dags säng. Visst hade jag längtat efter honom sedan vi skiljt på oss i Santiago, men det var inte helt fel kunna ta en dusch också. Städerskan ertappade oss dagen efter, men skrattade bara och stängde dörren igen.

Vi hade efter vår ankomst till Kuba och några dagars vistelse i Havanna bestämt oss för att ta tåget till Santiago de Cuba i östra änden av ön. Efter en tid där delade vi på oss som vi hade för vana att återkommande göra under vår resa och jag tog ensam tåget tillbaka till Havanna. Jag var färdig med Santiago och ville se mer av huvudstaden medan killarna lärt känna några ungar som ville de skulle stanna och lära dem spela fotboll.

Det var en av tre taktiska saker Kaj packat ner innan vi drog från Göteborg: en fotboll, en vit skjorta och ett par finbyxor. Det förstnämnda för socialisering medan plaggen för att bäras vid gränsövergångar. Mer än en gång sniffades det i min plastpåse med vitt tvättpulver och grävdes bland smutstvätten medan jag rodnande stod bredvid och Dag var bortförd för att visiteras in under de trasiga jeansen; Kaj kunde däremot alltid passera utan problem.

Var skulle jag bo när jag återvänt till Havanna? Att sova utomhus vid det gamla fortet i hamninloppet lockade inte. Det hade gått bra att göra det med Dag och Kaj även om det samlats allt fler på höjden ovanför slänten vilka satt hela nätterna, verkade det som, och betraktade oss och våra ryggsäckar nedanför. Men skuggorna kanske avlöste varandra.

Så jag hade planlöst vankat omkring och kollat bland de små luggslitna hotellen i den äldre stadskärnan om det fanns lediga rum, men de hade fullt, allihop. Verkade konstigt. Sjönk ner på en marmorbänk vid den gamla paradgatans breda flanörstråk i mitten, krängde av mig ryggsäcken och lät brisen i palmerna fläkta mig. Det satt redan en man på bänken och läste. Han tittade upp och frågade var jag kom ifrån. Vi började prata. Han hette Juan och bodde på Hotel California. Han kunde nog ordna in mig där. För det var det som det handlade om: de vanliga hotellen fick inte ta emot turister, de senare skulle bara bo på de två som gjorts i ordning speciellt för dem. Jag följde med honom. Han bad mig sätta mig i lobbyn och inte säga någonting utan bara vänta. Jag gjorde så. Juan pratade med hotellvärden, sedan gick han ut. Hotellvärden låtsades som om jag inte fanns.

Jag satt i en fåtölj och kände värk i bröstet. I andra hörnet av hotellfoajén, vid fönstret och med ett stort runt glasbord mellan oss gungade en gumma helt klädd i svart och med en spetssjal om håret fram och tillbaka i en gisten gungstol med hög utsirad rygg som slutade i en spira. Varje gång hon åkte fram kom det lite muttrande ljud ur henne och i brist på annat försökte jag fatta vad hon pratade om. Skakad la jag ihop det som bit efter bit stöttes ut i takt med gungandet. Hon satt där och spydde i stavelse efter stavelse galla över en regim och ett land det inte längre fanns någonting bra med eller hopp för. Hon plirade lite mot mitt håll, men jag vågade inte visa att jag såg henne eller förstod utan försökte bara se olyssnande ut.  Jag satt stilla med en alltmer molande värk som verkade ha sin upprinnelse i själva bröstbenet mitt fram mellan revbenen. Hur kan det värka där? Är det hjärtat? Ska jag dö här ensam i Havanna?

Castro är ingen riktig man hörde jag henne kraxa innan jag slutligen efter några timmars väntan blev framkallad till receptionen. Juan hade kommit tillbaka och han förklarade hotellägarens villkor för mig, att jag fick bo där de nätter som var kvar innan jag skulle lämna landet och att jag skulle betala i dollar nu. Lättad släpade jag mig och ryggsäcken upp till rummet och la mig i vad som skulle fortsätta vara fallet under ett par dagar: kraftig feberyrsel och smärta i bröstet. Jag orkade inte släcka den nakna glödlampan som mitt i taket hängde ner från en flera meter lång ledning och ändå var det avstånd kvar till sängen som jämte en stol var enda möbeln i det blåmålade rummet. Juan knackade då och då på och gick och handlade yoghurt till mig.

Men nu var jag äntligen frisk och gick lättad och nöjd gatan fram med Juan som var min vän och hans son; det var en fin kväll. Pojken hade ätit bra och de vuxna hade klappat honom på huvudet och sagt att han var duktig. Vi skulle hinna gå till en lekplats en stund innan den lille behövde lämnas tillbaka till sin mor. Då ser jag dem komma gåendes på trottoaren emot oss. Dag tittar på mig och pojken och Juan och tillbaka till mig igen och ser ut som ett barn som åker karusell för första gången. Han knuffar till Kaj och pekar och de båda stannar. Jag säger till Juan att där är mina kompisar, de har tydligen rest hit nu. Vi kom idag, sa Kaj. Vem är han, sa Dag. Min vän. Ska du stanna här?, sa Dag. Äsch, sa jag: Vi ses imorgon hos polisen! Och lättad gick jag vidare. Pojken skrattade när Juan och jag drog upp honom i var sin arm och han fick gunga mellan oss.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s