Här ser ni min morfars farfar på äldre dar, Hans Andersson, till vänster i bilden. Hans var född 1840 i Fuglie och kom att under sin levnad bo i Svedala och Västra Kärrstorp. På den senare platsen bodde han med sin familj på gården Marieholm där han var stalldräng. Under åren där, 1866-1869, födde hans hustru –Hanna Jönsdotter, född 1834 i Svedala– två barn: Jöns 1866 och Karna 1869. De fick ett tredje barn, sonen Anders som föddes 1872 i Svedala, denne står till höger på fotot. Bilden är tagen av fotograf Martin Svensson i Börringe.
Här har vi Karna fotograferad i Cecilia Nelsons klassiska ateljé på Södra Förstadsgatan 36 i Malmö. Och bredvid syns Anders fångad i yngre år, denna gång av fotograf Anna Persson i Svedala.
Här har vi då min morfars far Jöns med sin familj. Han och hustrun Emma Håkansson, född i Malmö 1866, fick bara ett barn, min morfar Sieward, född på Monbijougatan 6 i Malmö 1896. Jöns var nu Förste kapptillskärare hos en skräddare på Storgatan och han har säkert sytt sonens fina kläder. Familjen sitter ute och njuter av vila och väder vid sin kolonistuga. Den låg vid det koloniområde som förr fanns vid dåvarande Pildammsvägens sträckning i Malmö, numer är detta sjukhusmark inom SUS revir.
Min morfars far Jöns Hansson kom att i samband med militärtjänstgöringen i Landskrona lägga till ytterligare ett efternamn: Wendel. I boken Batteri Landskrona garnisonsförsamling 1885-1897 dyker det efternamnet upp första gången för honom. Jöns var inte ensam om att vid rekryten vare sig ändra efternamn eller att just välja Wendel. I varje fall i Skåne är det inte så ovanligt med Wendel. Jag har alltid undrat varför?!
Det jag skulle vilja ha hjälp av läsekretsen med är –förutom ovan fråga– hur det var i Västra Kärrstorp på 1860-talet? Finns det texter och foton på hus och folk där då? Helst då om gården Marieholm!
Jag läser i Oxie Härads Hembygds årsbok 2024 i en minneskrönika över fotograf Bertil Lundahl att denne samlat foto och berättelser om det gamla Västra Kärrstorp samt även skrivit egna noveller om sin tid som barn i bygden. Det ska även ha funnits en studiecirkel om Västra Kärrstorps historia där artikelförfattaren är med och där man studerade “det gamla som finns att läsa” om byn. Bertil Lundahl ska enligt minneskrönikan även ha dokumenterat äldre privata fotosamlingar från trakten och skrivit om dessa foton. Materialet togs sedan om hand av artikelförfattaren med kollega. Allt ovan skulle det vara så intressant att få veta mer om! Kan man ta del av fotona och berättelserna någonstans?
Jag har förgävesfrågat författaren till minneskrönikan om detta, men får inget svar. Vederbörande är även sockenombud för Västra Kärrstorp i OHH så får jag inget svar från honom vet jag inte var jag ska vända mig. Men läsekretsen vet kanske? Kommentera hemskt gärna här nedan eller eposta mig på amwwendel@gmail.com
Vill avsluta med det ståtliga bröllopsfotot på morfars far och mor, Jöns och Emma, sedvanligt taget i Cecilia Nelsons ateljé. De gifte sig 1894 och fick leva tillsammans på Monbijougatan till 1933 då Emma dog, 67 år gammal. Änkemannen överlevde henne till 1950 då även han gick bort och det vid en ålder av 84 år.
Jag har nu kommit fram till de sista avsnitten i min jakt på anfäderna, sammanlagt tio har det blivit. Kanske är cornett Jonas Ståhle (1647-1693) en anfader, kanske inte, jag saknar några pusselbitar! I vilket fall är det intressant följa honom och de andra mer eller mindre troliga anfäderna i spåren. Hur levde de, vad gjorde de, vad var de med om, etc? Nedan ser vi vad Jonas ovan hade innestående hos kronan efter sin tjänst i det “senaste krijget i Skåne”
“Per Saldo, hafwer hoos hans Kongl: Maij:t och Cronan Cornetten för giord tienst i senaste krijget i Skåne i Underdånigheet att fordra 209:10”
Läs mer nedan om vad Jonas var med om i Skånska kriget 1676-1679 och vad det står i de övriga 9 avsnitten där jag jagar anfäder i såväl Polen som Mellanköpinge! 🙂
Är du med i någon förening, skänker pengar till någon bidragsorganisation eller är engagerad i annan ideell verksamhet där det utgår en tidskrift till medlemmar och stödjare? Det är jag och tänkte här berätta vad dessa publikationer egentligen berättar om!
Jag börjar med Västervikingen, organ för Tjustbygdens Järnvägsförening som upprätthåller rälsbusstrafiken på smalspårsbanan Hultsfred-Västervik. Hur kom jag nu att hitta denna pärla? Jo, jag tillbringade mina tidigaste barnaår i Västervik och det man är med om i den åldern fastnar gärna extra i minnet. Och det har rälsbussutflykterna gjort vilka jag då frekvent var ute på med mina morföräldrar, till och från Västervik. Jag älskade att sätta mig i förarstolen längst bak på tåget och låtsas att det var jag som körde. Att tåget gick baklänges var en negligerbar petitess. Sen kräktes jag tyvärr också ibland på dessa skakiga smalspårståg och det minns man ju också.
Nåväl, 60 år senare besöker jag Västervik av andra skäl och upptäcker att stan fortfarande har en plats i mitt hjärta och sinne! För att göra något går jag med i järnvägsföreningen, det som ett sätt att hålla kontakt och återuppliva gamla minnen. Och nu börjar jag återvända årligen, åker specialtursutflykter för medlemmarna i de kära gamla rälsbussarna och får mig till livs föredrag om bygden, dess öden och händelser och vad järnvägen har betytt här.
Bara ovan räcker ju. Men det som det berättas om i medlemstidningen säger något mer. Något som jag också upptäcker i de två andra tidskrifterna som jag här vill omtala.
I Västervikingen skrivs det först och främst om aktiva medlemmars arbeten med reparation och underhåll av nuvarande tågvagnar och järnväg. Det är rapporter från verkstad och fält. Läsaren ges även nerslag i järnvägens historia och betydelse och om hur trafiken fungerade tidigare och vad som kunde hända då. Samt om kommande investeringar, nödvändiga ingrepp och inköp, men även om utflykter och andra medlemsärenden. Hur kan man tycka detta inte bara är läsvärt utan helt fängslande att ta del av? Särskilt när man inte fattar allt det tekniska.
Jag kom att tänka på det när jag nyligen tog mig igenom senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening. Som en snygg övergång (ännu en!) från ovan järnvägsförening så har OHHs senaste årsbok temat När tåget tutade och kaffet doftade. Jag kom att sträckläsa boken och fick mig till livs redogörelser för i delar av häradet en gång befunna affärer, handlanden, entreprenörer, järnvägar, tåg och banvakter. Samt välgörande artiklar om så kallad hemslöjd. Kvinnors handarbeten och dess historia brukar fint tas tillvara i den här föreningens årsböcker genom kompetenta skribenter. Sammantaget fick jag mig dock även här till livs intressanta historier om en mängd ämnen och områden som jag inte heller trodde mig bry mig så mycket om, egentligen. Så nu började jag fundera.
Vad är det som gör att jag nyfiket läser om sånt jag inte vet med mig att jag är nyfiken på och tycker att jag har berikats av läsningen? Att jag känner mig upplyft och nästan rörd av att läsa om allas mödor med att gemensamt arbeta för att bevara och berätta? Att ämnena tydligen kvittar? Handlar det om vikten av intention och utfall istället som när dessa “stämmer” berikar och värmer? Kanske det.
I varje fall är det nog så när det gäller de två ovan nämnda medlemspublikationerna. De är båda välskrivna (men jag ser fram emot fler bildtexter i nästa års årsbok för OHH 🙂 ) och de delar samma anda: ta vara på det som finns kvar och gör något för dess fortbestånd eller åminne; se framåt; var konstruktiv med de medel som finns; visa på vad människor kan åstadkomma när vi kommer samman och arbetar oegennyttigt. Helt fantastiskt! Särskilt det senare.
Och då var jag framme vid den tredje och sista tidskriften: Afghanistan-nytt. Svenska Afghanistankommitténs medlemstidskrift. Det här skulle kunna vara en publikation som gav en ångest bara av att den damp ner genom brevlådeinkastet några gånger om året. Så mycket hemskt som händer i Afghanistan där kvinnornas situation är en enda mardröm. Hur orkar eldsjälarna i den föreningen ens en gång att försöka åstadkomma positiva förändringar? Särskilt efter att talibanerna förbjudit Svenska Afghanistankommittén att arbeta i landet.
Men då söker sig de aktiva till de vägar som är öppna och bedriver hjälpverksamhet i andra former istället, som till exempel genom den Norska Afghanistankommittén som fortfarande får agera på plats.
Svenska Afghanistankommittén är sannerligen besjälad av samma syn som genomsyrar de två tidigare nämnda föreningarna och skrifterna, men här framstår det självklart i betydligt mer hjärtskärande och dramatiska färger. Fast grundtanken finns där: vad kan vi göra? Med betoning på varje ord. Inget är för litet, allt är betydelsefullt. Och så får jag i Afghanistan-nytt läsa om kvinnan som med hjälp av en symaskin kunnat börja försörja sin familj och att barnet som trampat på en mina äntligen kunde få en benprotes. Skärvor av liv, glimtar av ljus i mörkret. Det är inte bara så att detta är det enda man orkar ta in från Afghanistan numer, det är också det enda som fungerar och gör någon skillnad: berättelserna som säger att vi måste ha hopp och agera därefter, ett steg i taget.
Dessa mina senaste rader utgör kanske en väldigt haltande jämförelse i sammanhanget. Men utgångspunkten verkar vara samma i de tre sammanslutningarna och vad de väljer att förmedla: Skapa och förmedla mening med det som görs, gör det som kan göras och agera i gemenskap, se framtiden an och bevara historien, etc. Ett mönster att applicera på mänsklig aktivitet i stort, tror jag. Men vad vet jag. Fast det är detta som jag finner är gemensamt för vad de här tre tryckta verken berättar om och som gör att det känns så bra att läsa dem alla.
Det tog fem veckor i våras för vykort att nå Sverige efter att ha postats i Ponta Delgada, huvudstad på Azorerna. Portugisiska postverket verkar ro försändelserna från öarna i Atlanten till det europeiska fastlandet. Så jag hade mina dubier om när jag skulle få svar från Militärmuseet i Funchal på Madeira? Också den en portugisisk -och ljuvlig- ö. Först skulle ju mitt brev till museet komma fram, en försändelse som jag lade på lådan här i Åkersberga den 21 augusti.
För säkerhets skull hade jag skaffat en internationell svarskupong, en utmärkt produkt som svenska posten slutat tillhandahålla. Det kan vara lite knepigt ta sig till hemsidor för postverk i andra länder och där hitta var och hur man kan köpa sådana kuponger av dem. Så tack och lov hade jag plötsligt hamnat på åländska postens webbplats där det gick att såväl förstå språket som att smidigt beställa och sedan få hem sådana här utmärkta påfund, se noten längst ner!
Varför skrev jag till Militärmuseet på Madeira? Jo jag hade besökt ön för några år sedan och rest kors och tvärs och sett så mycket fin natur och träffat trevliga mänskor och besökt olika märkliga platser, museer och verksamheter och slutligen ramlat in på en pärla mitt i Funchal: Museu Militar Da Madeira.
Tror man att ett sådant bara innehåller gamla rostiga kanonkulor är det att beklaga. På närmare håll har vi det magnifika Krigsmuséet i Köpenhamn, det svenskt korrekta, åsiktscertifierade Armémuseum i Stockholm, suck (de ska ha skit för sina apor i entrén!), och det överväldigande British War Museum i London, till exempel, vilka alla kan ge andra insikter om människans villkor än vad mer “fredliga” museer gör. Ifall man är nyfiken på sådana existentiella frågeställningar alltså, men man behöver inte. 🙂 Men för att prata om gammalt skrot så tycker åtminstone jag det är spännande att dessa ålderstigna kanoner gjutna i järn vilka gärna står utanför sådana här museer oftast är tillverkade i Sverige! På 1600-talet var vårt land världens största tillverkare och exportör av järnkanoner, de hittas än idag på vrak runt om i alla hav. Det på fotot nedan från Madeira är en typisk sådan tingest.
Överst till vänster ser vi en typisk portugisisk specialitet: roligt mönstrade stenbeläggningar på torg och trottoarer. Den vi ser här finns alltså på gården till Militärmuseet i Funchal, entrén är längst in till vänster. Byggnaden har varit del av en befästningsanläggning och markbeläggningen har kanske velat göra en anfallare lite yr i mössan.
Det här är ett i jämförelse väldigt litet museum. Men det hinner på sina ytor förmedla sin berättelse om vanligt folks liv och umbäranden genom historien under belägringar, krig och sjöfart, till exempel. Och om när nunnorna stod på barrikaderna för att försvara sin stad mot angrepp från pirater. Madeira användes av olika stormakter inklusive det egna landet för att erövra och kolonisera Afrika, och drogs på olika sätt in i Napoleonkrigen och världskrigen, etc. Fartyget på fotot är en modell av HMS Endeavour som 1768 under befäl av kapten Cook gick in i Funchals hamn för att bunkra upp inför sin fortsatta berömda seglats för att kartlägga Australien och Nya Zeeland! Om allt detta berättas det i appen, se nedan.
Innanför entrén står, slutligen, i ett ställ på informationsdisken det som jag försöker komma fram till i det här blogginlägget: gratis bokmärken att ta om man vill. Det gjorde jag; det blev ett kul minne från ett fint litet museum som nu också är väldigt stolt över sin digitala interaktiva effektfilm som på plats tar en genom öns historia.
Jag gillar museum. Jag gillar dock inte att bli av med saker, men en dag kunde jag inte hitta bokmärket. Det retade mig. Jag frågade på biblioteket hemma i Åkersberga, ett par gånger -det kunde ju ha åkt ut med en lånebok- sen fick jag sluta fråga, det började bli pinsamt.
Jag har andra bokmärken, är beroende av dem för jag brukar: läsa flera böcker samtidigt; vilja ha särskilda ställen i böcker lätta att återfinna; läsa böcker med fotnotapparater i slutet där det då är bekvämt ha ett bokmärke som följer med läsningen i bakvagnen, så att säga. Alla dessa kartongbitar är minnen från utställningar, andra bibliotek och en del föreningar som skickar ut bokmärken när de önskar God Jul i medlemsinformation vid den tiden. Och liknande. Det här är väl min grej då, alla har vi väl nån knäpp vana. Men nu satt jag här i Sverige och insåg att Madeira åker jag nog aldrig mer till. Attans. Tänk om man hade någon god vän som skulle dit, museet ligger mitt i lilla Funchal, det tar aldrig mer än typ en kvart att gå dit var man än är i stan. Och bokmärkena står som sagt i ett ställ precis vid entrén, man behöver inte gå in längre än så. Problemet är de första 400 milen för att nå ön.
Nu hade jag inga vänner på Madeira. Så då var det ju tacknämligt att det finns fungerande postservice kvar på det här klotet. Så jag skrev och skickade. Och idag, exakt fyra veckor efter att jag postat mitt brev damp det ner ett kuvert från Museo Militar Da Madeira. Det gick alltså fortare att förmedla ett brev till Madeira och sen få ett tillbaka än att enbart få hem postade vykort från Azorerna.
Först hade museet använt mitt bifogade vita kuvert där jag skrivit in min adress, men sen ångrat sig, fast ändå skickat med det. Och något frimärke behövde de inte byta ut den bifogade kupongen mot för museet har tydligen egna förfrankerade kuvert, Men min kupong kan förhoppningsvis komma personalen till glädje i annat sammanhang. Och så trillade det då ut en hel hög bokmärken. Så kul! Nån som vill ha ett? 🙂
Noter “En internationell svarskupong (IRC) är en kupong som köps i ett land och kan lösas in i ett annat medlemsland i Världspostunionen (UPU) mot ett frimärke som motsvarar portot för ett prioriterat brev till det landet. Mottagaren av en svarskupong kan därmed skicka ett svar på brevet utan att behöva betala portot själv.” (AI)
Madeiras militärmuseums app “The Military Museum (…) offers an app that can be downloaded once inside. This app is available in French, German, Portuguese, and English and allows visitors to navigate through the museum by selecting the appropriate menu options. The museum provides historical information about the islands from a military perspective. It is highly recommended to visit as it offers interesting insights into the island’s history. Furthermore, the fort in which the museum is located continues to serve military purposes today.” Appen funkar också efter att man rest hem och jag kan rekommendera den om någon nu är på plats för att kunna ladda ner den!
Rickard Hensfelt har skrivit och skickat foton till Kort från Kvarnby över sin fars föräldrahem och skoltid i Hohög. Pappans namn var Arne Johansson och han var född 1928. Han bodde med sina föräldrar och syskon i den villa som finns kvar än idag på Ellenborgsvägen, det är hörnhuset mot Gyllengatan med adress Ellenborgsvägen 21.
Mitt över Ellenborgsvägen fanns då även en Solidarbutik, se fotot. Rickard skriver: “Solidar mat och mjölkaffär var ju en samlingspunkt som nog många äldre minns. Huset är kvar men nu är entrén ersatt av en skorsten. Låg rakt över Ellenborgsvägen från “vårt” hus.
I förgrunden har vi familjens trädgård där vi ser den vuxne pappa Arne med hans frus syskon Olle och Gertrud.
För att se pappa Arne som barn vid huset finns detta mycket fina och tidstypiska foto, eller hur? Jag tror att de två äldre bröderna därtill har så kallade äppelknyckarbyxor. Rickard Hensfelt berättar: “Bilden på familjen bör vara tagit mellan 1937-1939 och far är näst minst, minsta brodern var Sten (Sten-Inge), den högra var Gustav, min farmor och farfar var Ruth och Bror och systern var Valborg, sedan tillkom en syster till 1940, Berit.”
Rickard skriver om fotona med början om det högst upp: “(Far) står på den manliga lärarens högra sida, raden längst upp som nia från vänster samt som nr 1 i översta raden från vänster på andra fotot som jag tror är en tidigare årgång.”
Rickard Hensfelt avslutar sitt trevliga bidrag till Kort från Kvarnby med följande: “Far berättade tyvärr inte direkt något om just skolgången men mer om sina år på Ellenborg, där hans favoritsyssla var hästar. Varje gång det var tävlingar på Jägersro var han en av dem som fick leda hästarna dit och hem till Höja gården.”
Det måste ha varit en upplevelse för en liten grabb! Stort tack för vad du visar och berättar om Rickard Hensfelt!
Finns det någon i läsekretsen som känner igen någon släkting på fotona, eller har något annat att berätta från skola, villorna på Ellenborgsvägen och konsumbutiken, till exempel, är ni varmt välkomna att höra av er till undertecknad! Jag kan också förmedla kontakt till Rickard Hensfelt!
Bor ju numer i Åkersberga, men Skånes historia kan nå ända hit! Som igår kväll på ett föredrag på biblioteket här då marinarkeolog Mikael Fredholm kom hit från Vrak, som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer. Han pratade över ämnet “Pålar och vrakfynd i Österåker”, men det blev inte sagt mer om min nya hemkommun än att de pålspärrar som hittills hittats här dels antagligen är något annat, dels är från 1800-talet eller senare. Fokus är ju på att finna långt äldre fynd. Och i det har forskning bedrivits.
Marinarkeologen visade en karta över maritima spärranordningar från 1100-talet i det som nu är Sverige. 80 utmärkningar i form av röda pluppar över hela landet. Varav två i Skåne. En är uppenbarligen och med rätta placerad i Foteviken. Men den andra? Mitt i Skåne sett väst-öst och söder om Malmö. Lindholmen? Jag blev nyfiken och epostade Mikael Fredholm dagen efter. Jag fick ett gediget svar med en drös länkar till spännande läsning, se nederst.
Jo, Lindholmen lär ha haft ett pålverk av något slag för att måhända hindra nautisk framfart mot borgen från fienden, eller bara som ett extra skydd för borgen hur som helst? Som det står i rapporten från RAA: “omedelbart N om ån påträffats rester av ett utanverk i form av ekpålar.”
Ån är då Sege å. Lindholmens storhetstid var under 1300-talet, kanske Sege å var lite större än idag även om Skåne inte haft någon nämnvärd landhöjning. Tveksam farbarhet i den ändå. Men det fanns ingen anledning för en spärranordning ha anlagts här innan borgen byggdes så datering och syfte bör vara fastställt..
Med Foteviken vet man inte riktigt, om jag har förstått det rätt, vad som var den slutgiltiga anledningen till den spärr som här är en stor anläggning under vattenytan: pålar i bok och ek, sten och sänkta stenfyllda skepp har hittats; men uppgifter om slag och marknadsplats förlägger dock hindret till att ha skapats två århundraden tidigare än Lindholmens mer blygsamma kontruktion.
Det är kul att gå på föredrag, läsa och lyssna, etc, om sådant som man är intresserad av. Det leder en alltid vidare till något man inte hade en aning om.
De hette alla tre Jonas Ståhle -eller var det det de inte gjorde? Nya spår i senaste spaningen, se länk- och de var ryttare i den svenska karolinska armén under 1600- och 1700-talet. Den förste slogs med Karl XI mot dansken i slaget vid Lund 1676, de andra två var med Karl XII i hans fältslag på kontinenten och i Norge. De var mina anfäder och jag bär dem inom mig. Jag försöker nu närmare kartlägga och fastställa deras liv och öden, hitta källorna till tidigare gjord släktforskning och se vad man kan gå vidare på. Jag ger i texten nedan även tips till dig som också är intresserad av ”sånt här”.
P.S. Den siste av karolinerryttarna ovan fick en son som på 1700-talet blev bagare i Trelleborg istället. Läs om honom och hans familj i Ståhlarna i Trelleborg
Trelleborg framstår som en reträttplats för de manliga medlemmarna av familjen Ståhle på Petters tid under 1800-talet. Gick det inte bra i Malmö, man hade kanske som broder Jonas varit den utlösande faktorn till landets största bankskandal som sänkte Malmös ekonomi för 30 år framåt, så kunde man bida sin tid i barndomsstaden. Jobba som handelsman i den lite mer diskreta framtoningen eller öppna bageri och baka berömda pomeransskorpor. Kvinnorna födde barn och köpte fastigheter! Det finns även tragik inom familjen och hur det var ställt med systern Ulrika får vi väl aldrig veta. Hoppas hon hade det någorlunda drägligt, hon slapp åtminstone föda tio barn som alla de andra kvinnorna… Läs mer om Ståhlarna i Trelleborg!
Petter Ståhle var min farfars farfar. Han föddes 1788 i Trelleborg och dog i Malmö 1874. När han gick bort vid den då höga åldern av 86 år kunde han se tillbaka på ett långt liv som handelsman och som innehavare av trävarufirman P. Ståhle & son. Om honom och hans firma och om alla hans barn och hur det kunde gå till att bedriva affärer i Malmö på 1800-talet har jag skrivit en uppsats som är publicerad i Malmö Kulturhistoriska Förenings årsbok Elbogen 2016. Den texten går att ladda ner som pdf, se länk nederst.
Här tänkte jag återge vad Petter själv skrev i en dagbok som spänner över åren 1839-1867 och som han kallar “Fragmanter af min lefnad och förhållande till min äldre bror”. Dagboken finns på Stadsarkivet i Malmö och omfattar 11 blad med självbiografiska anteckningar författade under spridda år. Det som är daterat 1839 och 1867 återges nedan i sin helhet. Petters äldre bror som omnämns i titeln är Jonas som också var handlare, men som kom att orsaka den stora börskraschen i Malmö, Malmö Diskonts fall 1817. Nu ger jag pennan till min gammelfarfar:
“Vid 13 års ålder år 1801 begaf jag mig till sjöss som skeppsgosse utan att hafva erhållit annan än högst ytlig bildning och fortsatte detta yrke uti 6 års tid då jag slutade som styrman, efter hvilken tid jag valde handelsyrket och stadnade i (oläsligt) hos min broder uti 5 år, af denna tiden användes flera år på resor uti handelsärenden var efter jag år 1812 etablerade mig som egen handlande utan ringaste förmögenhet.
Mer ens vanliga kunskapers inhämtande uti yrket och köpte då af min broder stället jag bebor med ett där å uppfört råstenshus vilket jag nära nog åtminstone till yttre väggarna måst ombygga och betalde likfult -med 11.500 rdr men jag börjar min rörelse uti en liflig och god conjunqtour och vår Herre välsignade mina företag.
“Ståhles hus vid Södra Tullgatan, slutet 1880-talet.”, Foto: Carl Wilhelm Roikjer/Malmö museum. I fonden kanalen och där mittöver vattnet från bostaden sett låg trävarufirman längs Drottninggatan.
1937 började min mor, Solbritt Wendel, i Hohögs folkskola. Hon var född 1930 och bodde med sin pappa Sieward och mamma Mia i ett litet rött tegelhus på Byhögsgatan 4 i Hohög, så allting stämde för att nu var det dags att börja i Hohögsskolan.
En gång letade jag och letade för att hitta deras hus, jag hade bara ett foto från deras tid där under 1930-talet, men ingen gatuadress. Med hjälp av besökare till ett föredrag jag höll i just gamla Hohögsskolan 2012 fick jag oväntat hjälp! Läs om den spännande jakten här.
Nu har jag av min syster fått mammas fotoalbum från barn- och ungdomstiden och hittar då två skolfoton:
Mamma Solbritt sitter som tredje flicka från höger.Tror Solbritt Wendel står som tredje flicka från vänster på bakre raden. Bakpå det här fotot står det: I och II klassen i Hohögs skola höstterminen 1937.Lärarinnan, Fru Thyra Olsson, saknas.
Det är fantastiskt med skolfoton från förr, eller hur? Barnen ser så annorlunda ut bara genom sina tidstypiska kläder och frisyrer.
Känner du igen en egen släkting på fotona? Vet du något om hur det var att gå i Hohögsskolan? Skriv och berätta! Har du egna foton du vill dela med dig av är du också hemskt välkommen! Skicka dina uppgifter till mig, Anna-Mi Wendel, på amwwendel@gmail.com så blir jag jätteglad och publicerar det här på bloggen till glädje för fler!
Kort från Kvarnby 