Kort från Kvarnby

Det går bra att bo här uppe, jag har vant mig vid att folk säger va? när jag pratar med dem eller att de intelligent säger Du kommer från Skåne? Etc.

Men idag blev det lite väl tragikomiskt. Jag skulle fylla på mitt gröna plastkort med nya resebiljetter för SL, Stockholms Lokaltrafik. Man kan även betala med bankkort eller mobilapp när man reser och blippa dessa vid spärrar och betalstationer. Kommunikationerna är dessutom jättebra så allt är toppen inklusive att det går att åka kors och tvärs inom hela regionen med buss, tunnelbana, pendeltåg, etc, under 74 minuter för pensionärsrabatterade 26 kronor. Kan inte vara bättre!

Förutom användarkompetensen möjligen… För idag när jag i mobilappen skulle ladda mitt kort med nya resor så gjorde jag inte det. Utan jag knappade in och betalade för 20 resor, 520 kronor, vilka alla bara gällde de närmaste 74 minuterna… Biljetterna hade alltså inte laddats på kortet utan hamnat direkt i mobilappen.

Jag får panik och kastar mig på att ringa upp SL:s kundtjänst som tack och lov har öppet dygnet runt. Men vad möts jag av? Jo en robotröst som ber mig berätta mitt ärende. “Det blev fel när jag skulle ladda kortet”, säger jag. “Jag förstår inte”, svarar rösten, “kan du upprepa vad du behöver hjälp med?”. Jag känner mig maktlös och säger sammanbitet långsamt “Jag vill prata med en levande människa!”. Då utbrister roboten: “Jag förstår inte vad du säger, jag kopplar dig till en handläggare istället!”.

Yes, skånska är vägen till framgång! Äntligen fick jag prata med en synnerligen effektiv kundtjänstperson som på sekunden skyfflade över resorna till mitt kort! Det sista jag bad henne om var att inte säga något till min son, han tycker redan jag är gaggig och att inte kunna ladda sitt SL-kort på mobilen är säkert ytterligare en inteckning på det! Trevlig helg!

Det är läskigt, skrev en väninna till mig, att man som förälder faktiskt skapar sitt barns barndom. Jag tror hon kände ansvar över följder och minnen inom barnet av tidiga upplevelser. Jag sa att så tänkte jag också fram till min son blev två och ett halvt, sen var jag med om en så omskakande upplevelse att jag bara släppte sådana ambitioner. Man kan inte ge sitt barn mer än kärlek, tid och rum, vad det minns får man släppa. För så här var det:

Jag var en hängiven ensamstående mamma som så klart ville mitt sons bästa. Och en ledig dag betydde det att han och jag skulle till Köpenhamn och se djuren på Zoo där. Jag kom på det under frukosten och här blev det brådis. För att vi skulle hinna med lämplig flygbåt fick vi ta en taxi. Jag hade när jag fick ett barn lämnat ett högt betalt nattjobb för ett mer modest dito på dagen så det där med taxi var undantag. Men här gällde det En Viktig Händelse!

Året var 1989 så någon bro var inte byggd mellan Malmö och vår gamla huvudstad utan det var flygbåtar som gällde. Väl nere i hamnen krånglade jag ombord oss med barnvagn och allt och så skumpade vi iväg över vågorna. Framme tror jag också vi tog taxi för att vinna tid, men så var vi slutligen på Zoo, efter att ha betalat en inträdesavgift av ett slag jag inte riktigt räknat med. Nåväl det här skulle ju bli En Fantastisk Upplevelse och värd sitt pris!

Jag rullade omkring mitt barn runt hela anläggningen och pekade var han kunde titta för att se de märkliga djuren. Vi passerade rastplatsställen danska barnfamiljer fyllt med glyttar och matpaket, jag förstod inte intresset att släpa med sig en massa förnödenheter när det nu fanns gott om matställen på Zoo. Men efter att ha besökt ett och där försett oss med nödvändigt näringsintag så förstod jag exakt -när jag kom till kassan- varför den enkla restaurangen hade så glest med matgäster. Medan jag hjälpte min son att därefter besöka en toalett började jag lite nervöst beräkna vad dagen hittills hade kostat och insåg att det fick bli budgetvariant hem.

Mitt barn satt lugnt i sin vagn medan jag frågade mig fram till rätt busshållplats och linje och sen blev det flygbåt igen. Vi kom nu att sitta med sonen mellan mig och en äldre dam som tittade nyfiket roat på honom och började prata lite med honom. Själv satt jag lite utschasat försjunken i summorna vi kommit upp i, men lystrade girigt när kvinnan efter att ha avhandlat vad gossebarnet hette och dylikt plötsligt frågar:

-Och vad har du gjort idag i Köpenhamn då?

Nu, tänkte jag, nu skulle det visa sig att jag gjort helt rätt, utgifterna var nödvändiga för att kunna skapa detta ovärderliga barndomsminne, jag skulle bara koppla av nu och lyssna på min sons förmodade rörande berättelse om allt som hans ömma moder gett honom tillfälle att få vara med om idag!

Chocken kunde inte blivit större! För på frågan vad han hade gjort idag, svarade barnet, logiskt och sanningsenligt:

-Kissat!

Det var allt han sa. Men så var det ju. Han hade ju mest bara suttit och blivit förevisad djur som uttråkat travade omkring i sina fållor, eller så hade han fått se ut genom fönster på buss och båt. Men gjort något? Ja vad skulle han svara annat!? Maten vi ätit hade ju inte varit något vidare heller så den hade även jag glömt. Förkrossad räknade jag igenom vad hans urinering kostat sammantaget. På vandringen genom Malmö hem till oss började jag dock skratta. Över mig själv och vad jag hade trott på morgonen att utflykten skulle ge av hågkomster. Jag gick inom kvartersaffären och köpte en stor påse havregryn. Vi åkte sen aldrig mer till Köpenhamns zoo, djurparken i Höör var trevligare för ett litet barn och den som hade fått ett barndomsminne för livet var jag. 🙂

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget