Jag gillar inte att se mitt hem som något som ska följa ett mode och stylas och renoveras, etc. Mitt hem är mitt hem. Men när ytor och inredning sjangserat på olika sätt och det inte räcker längre att hålla rent vilket annars är det enda riktigt viktiga så bör man väl göra något, suck.
Fast det lurar mentala fällor om hörnet. För det är lätt att lägga in kommande sensationer i en ommålning, till exempel: att mer än väggen  kommer att bli “bättre”, kanske själva livet. När då allting fortsätter som tidigare kan en tomhet infalla som inte fanns tidigare. Visst, det blev “fräscht”, men man mådde snarare bättre före renoveringen som ofta blir dyrare än tänkt också för andra saker visar sig lätt behöva  bytas ut också. Det i syfte att allt ska passa in och harmoniera med varandra.
Det finns de som börjat med en ommålning av vardagsrummet och slutat med att köpa helt nya möbler. Vilket leder till ännu fler förväntningar som kan omintetgöras.
De få gånger jag själv gett mig på någon form av renovering av fasta ytor eller lösa möbler och liknande har alltid någon liten detalj gått fel. Som att det saknas ett fäste för ett av planen i en bokhylla varvid ett hemgjort alternativ fick konstrueras. Funkar, men det vickar lite om man testar. Jag testar så klart när jag har vägarna förbi och retar mig. Både på vicket i hyllan och på att jag inte bara kan strunta i det och gå vidare både bokstavligt och bildligt. Eller som en spegel med två väggfästen jag satte upp i går i det ommålade badrummet. Ena väggfästet är löst…
Ska jag ta ner eländet i dag, skruva ut fästet från spegelramen och flytta det, markera på väggen var nya expanderskruven ska in och hoppas jag denna gång får ett fast fäste för skruven i gipsväggen? Och att spegeln även denna gång kommer att hänga rakt…
Eller ska jag vänta tills spegeln visat att den håller på att dra ner sig från det lösa fästet, dvs ta problemet när det uppkommer och inte gå händelserna i förväg? (Kommer jag under tiden att kunna låta bli att känna efter om inte spegeln är på väg, etc)
Om jag avvaktar vad är det då som säger att spegeln under tiden inte kan rasa ner fullständigt och slå sönder både handfat och toalettstol? Gäller drulleförsäkringen i så fall?
Det här att det är trevligt att förnya sitt hem förstår jag inte alls, det uppkommer ju bara fler saker att reta sig på eller bli allmänt besviken över. Är det därför folk tenderar att kasta sig vidare i nya vansinnesprojekt med sina hem? För att döva smärtan att de inte blev lyckligare fastän de installerat jacuzzi, köksö och markiser över alla fönster? Kanske de ska byta golv överallt?
Usch nu är jag elak! Trevlig helg! Själv ska jag inte vara i trädgården eftersom en granne mittöver kör en bulldozer på sin tomt just nu. Håller visst på att göra om…

Idag har jag varit uppsagd i en månad. Och nu kan jag konstatera att det åtminstone har varit ett halvtidsjobb att under mars knappa in nödvändiga  uppgifter i 10 olika relevanta jobbsökardatabaser som alla kör sitt eget system, söka sex utlysta tjänster, besöka arbetsförmedlingen tre gånger för procedurens skull och dagligen gå igenom  jobblistor på nätet. Jämte kontakta kreti och pleti, babbla för sin vara här och där, sätta upp rutiner och fnatta på. Samtidigt som det gäller att vara öppen för att det oväntade kan få en chans: slumpen, tajmingen, plötsligt så händer det, etc. 🙂
Det här är fjärde gången jag är arbetslös i mitt liv, statistiken för svensken talar om tre. Första gången var på 80-talet när jag en dag cyklade ut till kulturarbetsförmedlingen i Rosengård och skrev in mig, det var dags att sluta läsa vid universitetet och ta mig ut i yrkeslivet. Dagen efter låg jag som vanligt i soffan och läste böcker, men nu var jag inte längre student utan arbetslös och skillnaden var en chock. En helt stigmatiserande identifikationsförskjutning! Jag fick jobb efter några månader.
Andra gången var på 90-talet och jag hade sagt upp mig efter tio år på en arbetsplats för att ha egen firma istället. Gick inte ekonomiskt så jag var till slut tvungen att skriva in mig på, etc. Nu var jag mest bara väldigt orolig för det ekonomiska; hade blivit familjeförsörjare och samlat på mig de klassiska tre V:na. Efter några månader fick jag nytt jobb.
Tredje gången var 00-talet då jag skruvat ut mig som övertalig från arbetsplatsen. Nu tänkte jag på min ålder, skulle fylla 49 det året, och undrade om det skulle gå att få ett nytt jobb alls. Jodå, efter en månad var det klart.
Nu är det 10-tal och det här är fjärde gången. Det är fritt fall inom olika sorters grafisk och publicistisk verksamhet just nu så det är inget att säga om det. Till skillnad från den första gången mår jag bara bra, till skillnad från den andra gången bekymrar jag mig inte om jag i längden inte  kan upprätthålla nuvarande materiella standard och det har säkert att göra med att barnet numer är vuxet och tar sig fram på ett alldeles utmärkt sätt på egen hand vilket känns som det viktigaste. Till skillnad från tredje gången vet jag numer också att åldern är inget hinder om man själv för övrigt är rätt. Det handlar bara om att hitta sin nya framtid. Den finns!