Idag har jag varit uppsagd i en månad. Och nu kan jag konstatera att det åtminstone har varit ett halvtidsjobb att under mars knappa in nödvändiga  uppgifter i 10 olika relevanta jobbsökardatabaser som alla kör sitt eget system, söka sex utlysta tjänster, besöka arbetsförmedlingen tre gånger för procedurens skull och dagligen gå igenom  jobblistor på nätet. Jämte kontakta kreti och pleti, babbla för sin vara här och där, sätta upp rutiner och fnatta på. Samtidigt som det gäller att vara öppen för att det oväntade kan få en chans: slumpen, tajmingen, plötsligt så händer det, etc. 🙂
Det här är fjärde gången jag är arbetslös i mitt liv, statistiken för svensken talar om tre. Första gången var på 80-talet när jag en dag cyklade ut till kulturarbetsförmedlingen i Rosengård och skrev in mig, det var dags att sluta läsa vid universitetet och ta mig ut i yrkeslivet. Dagen efter låg jag som vanligt i soffan och läste böcker, men nu var jag inte längre student utan arbetslös och skillnaden var en chock. En helt stigmatiserande identifikationsförskjutning! Jag fick jobb efter några månader.
Andra gången var på 90-talet och jag hade sagt upp mig efter tio år på en arbetsplats för att ha egen firma istället. Gick inte ekonomiskt så jag var till slut tvungen att skriva in mig på, etc. Nu var jag mest bara väldigt orolig för det ekonomiska; hade blivit familjeförsörjare och samlat på mig de klassiska tre V:na. Efter några månader fick jag nytt jobb.
Tredje gången var 00-talet då jag skruvat ut mig som övertalig från arbetsplatsen. Nu tänkte jag på min ålder, skulle fylla 49 det året, och undrade om det skulle gå att få ett nytt jobb alls. Jodå, efter en månad var det klart.
Nu är det 10-tal och det här är fjärde gången. Det är fritt fall inom olika sorters grafisk och publicistisk verksamhet just nu så det är inget att säga om det. Till skillnad från den första gången mår jag bara bra, till skillnad från den andra gången bekymrar jag mig inte om jag i längden inte  kan upprätthålla nuvarande materiella standard och det har säkert att göra med att barnet numer är vuxet och tar sig fram på ett alldeles utmärkt sätt på egen hand vilket känns som det viktigaste. Till skillnad från tredje gången vet jag numer också att åldern är inget hinder om man själv för övrigt är rätt. Det handlar bara om att hitta sin nya framtid. Den finns!