Lördagspromenad 13 november 2010

Höstens dramaturgi lyfter fram naturen i ny dager. Lugnt och fint, tänkte jag och vek som vanligt av från cykelstigen där den korsas av Fårabäcksvägen för att gå längs den sistnämnda till Södra Sallerup. Som vanligt alltså, men det är det ingenting som är längre här ute, verkar det som…

…för om  jag förra lördagen kunde rapportera om premiär för årets upplaga av snöpinnarna och konstatera att de i år är fler än någonsin i Södra Sallerup så måste jag nu skriva att antalet har fördubblats sedan dess. Originalpinnnen till vänster har till exempel under veckan som gått fått en kompis mitt över…

…och där gamla byavägen från byn mynnar ut i Klågerupsvägen står plötsligt FEM pinnar. Två står på ömse sida av ovannämnda väg precis till vänster utanför bild. Jag räknade till ett dussin snöpinnar på en sträcka genom Södra Sallerup av omkring hundra meter högst. Sedan inte en pinne vare sig före eller efter byn. Vad ska hända här? När släpps videon och kan man köpa t-shirten? Kommer det ännu fler pinnar till nästa lördags promenad? Förökar de sig genom delning av sig själva? Är det Gatukontoret som löper amok eller är vi under ockupation av utomjordingar? Vilket är värst?

Efterlyses: mollskinnstyg och Kvarnby nr.8!

Åh vad det är roligt att få kommentarer till bloggen! Och jag vill särskilt nämna två sådana av dem: Signaturen Ingela som efterlyser var Kvarnby nr. 8 låg och signaturen Maria som skriver om den fina folkdräkten hon syr på – för hand så klart!

Ingela, som släktforskar, undrar  var anfäderna hon funnit i husförhörslängden bodde: Kvarnby nr. 8 vart gick den adressen? Jag gissar på Kvarnby by, Ingela! Den som har något att berätta i ärendet kan komma i direktkontakt med Ingela, se hennes kommentar i länken här ovan. Men berätta gärna för oss andra också…

Och med anledning av sömnadskollegan Marias intressanta inlägg, se länken ovan, vill jag passa på att för egen räkning efterlysa gult mollskinnstyg av den gamla kraftiga sorten. Jag behöver tyg av den kvaliteten för att kunna sy ett par mycket speciella byxor…

Detta robusta tyg som tydligen inte längre tillverkas beskrivs så här av Nationalencyklopedien:

mollskinn (eng. moleskin eg. ‘mullvadsskinn’, av mole ‘mullvad’), tung, mycket tät bomullsväv i väftsatäng, framställd av hårdsnott garn och oftast lätt ruggad på rätsidan (för att imitera skinn från mullvad).

Hör av er med fler kommentarer!

Möte i Stadshuset om Gyllins trädgård!

Det kom ett epost som jag med tillåtelse publicerar här. Jag ska gå på nedan möte, du också?

TRÄFF OM AKTIVITETER I GYLLINS NATURPARK!
När: ONSD 17 NOV KL 18.00
Var: STADSHUSET i Malmö, ingång vid huvudentrén mot August Palms plats.
Vi samlas vid entren och sitter sedan på vån 3.
Hur: Vi bjuder på lättare förtäring och en kreativ visionsstund om
framtiden i Gyllins naturpark

Anmäl dig senast 15 nov till:
stina.linder@malmo.se

Vet du någon mer som kan vara intresserad att delta på denna träff så
tipsa gärna vidare.

Med vänlig hälsning/Stina
………………………………….
Stina Linder
Landskapsarkitekt & projektledare
Exploateringsenheten
Gatukontoret, Malmö Stad

Lördagspromenad 6 november 2010

Så var det dags! Lika överraskande varje år. I fjol var den på plats först den 12 december, medan 2008 års snöpinne var på plats vid lördagspromenaden den 18 oktober. I år mittemellan. Den har också flyttat tvärsöver Fårabäcksvägen, se tidigare dokumentation.
Vad säger pinnen egentligen? Jo att det finns en instans som har koll på läget, ser framåt och sköter sina åtaganden. Och det utan mutor eller skottlossning, så allt är inte oregerligt i staden Malmö med omnejd. Men det är mer än vägsidesvalet som nu avviker:

50 meter längre fram vid vägkröken Klågerupsvägen-Fårabäcksvägen finns för första gången en pinne till… (Ni fattar varför jag lagt ut bilderna va? För att det i sin frid och anspråkslöshet är så himla vackert här ute!)

…se stilstudie från andra hållet. Mycket information samlad på liten yta om se upp för Prästgård, annalkande återvändsväg och kommande lavinfara, eller nått.

Sedan kommer pinnarna slag i slag, jag räknade till fem nerkörda längs en sträcka av 75 meter. Därefter, precis som innan man kommer fram till första pinnen, inte ett tecken. En förtätning utan like och så säger de att det inte händer någonting på landsbygden. Här ska det tydligen bli en sällan skådad snöstorm, väldigt lokal, men dock.

Skönt att vara inne i storstan, här finns inga varningspinnar samlade utan tvärtom!

Söndagspromenad 31 oktober 2010

Höstfärgerna slår allt. Bulltoftaparken fin. Undrar om det är uttänkt från början att det inne bland björkarna ska blixtra till av gult och rött?

Det är trevligt att kvigorna är tillbaka i hagen, jag skrev ju om det förra söndagen också då jag även undrade varför en av dem plötsligt hade ring i näsan. Det är den som står längst bort för sig själv: se pilen…

…men nu förstår jag bättre om man säger så. Fast fråga mig inte varför det inte längre är sex vita kvigor utan fyra sådana plus en tjur istället. Han ser inte ut att ha kul heller utan verkar vara lite utanför. Det är inte precis som när tupparna sprätter med sina hönsharem. Ack ja, hem och spela Mahler; han begrep sig på själens obotliga längtan!

Pumpor och häxor i natten

Lagade middag sent och åt i mörka kvällen en het pumpagryta – passande rätt med tanke på dagen! Tidigare hade jag haft besök, först av driftig grannpojke som tog upp beställningar på julamaryllisar, förtjänsten ska gå till klassresa om tre år! Sedan knackade häxorna på och hotade med bus om de inte fick godis! Darrande överlämnade jag mutorna…

Det skulle i 6 hekto pumpa i grytan som även krävde en kruka färsk koriander, tre centimeter färsk ingefära, några färska chilipepparfrukter, lime, kokosmjölk och tre limeblad, bland annat. Kändes verkligen som en magisk dekokt. Inne i mataffären gick det bra att hitta ingredienser i rätt mängd tills jag kom till limebladen och pumpan. De förra fanns bara i påsar med hundra blad i, men påstexten utlovade flerårig överlevnad och kostnaden var ringa så okey då. Men pumporna såldes bara hela och de fyra som bistert stirrade på mig från grönsaksdisken likt en kvartett bastanta krog-utkastare uppskattades av personalen väga 13-14 kilo per styck…  Butiken delade dock efter vädjan en pumpa och skar ut en skiva till mig, tack! Här receptet på den för dagen passande kosten. Och vill du ha tre limeblad går det bra att höra av sig. 🙂

En otäck tendens

Med anledning av förra inläggets raseri om lösa hundar kan jag inte låta bli att tillfoga att det tydligen inte är tillåtet enligt Malmös hundstadga att ha hundar lösa inom ett jätteområde från Husie mosse, över skjutbanan, backen med tallarna, ängen mot Femtorpsvägen, längs Risebergaån och över åkern fram till cykelbanan som löper från Husie Kyrkoväg och österut mot bokskogen.
Jag trodde det bara var runt själva mossen hundar skulle vara kopplade. Och tyckte det var tradigt att det bara satt en enda förstörd skylt som visade det uppe vid bilparkeringen vid mossen. För de allra flesta hundar kommer nog bakvägen från cykelbanan och längs med åkern och ån fram till mossen. Utan att hundägaren ser en enda skylt. Och nu saknas det ju än mer upplysning och skyltar ifall man inte alls får ha hunden lös mellan cykelbanan -åkern-mossen-Husie Kyrkoväg.
Jag hittade en broschyr häromsistens på Stadshuset med karta över var hundar ska vara kopplade och kunde då ta del av den här utökade informationen. Och den upplysningen var verkligen svår att få tag på, har aldrig sett den vare sig i dagstidningen, stadsdelstidningen, på Malmö stads webbplats eller någon annanstans. Vore jätteroligt om det här slog igenom så en annan vågade sig ut i de här omistliga och vackra kommunala naturområdena igen med min kopplade hanhund som blivit tillräckligt överfallen. Och jag vill kunna välja om jag vill ha en hund komma springande mot mig eller inte. Det är inte jag som ska behöva be hundägare koppla sina hundar det är de som ska fråga mig om det går bra att de släpper sitt djur löst. Men det händer aldrig…

Jag hoppas också att det blir både förbjudet med lösa hundar i Gyllins naturpark och att det kommer rikligt med skyltar och information om det. De här strövområdena måste få tillhöra alla att kunna använda! En särskild grupp får inte ta sig tolkningsföreträde över allmän mark, det beteendet går det att sätta en väldigt ful beteckning på.

Just nu finns det en som skjuter på folk i Malmö. Vederbörande verkar inte heller tycka att stan är till för alla. En otäck tendens som sprider sig i alla möjliga riktningar tydligen.

Söndagspromenad 17 oktober 2010

Satte in grillen och trädgårdsmöblerna i förrådet samt öppnade säcken med solfrosfrön och utfodrade pippiarna för första gången i höst. Idag visade termometern flera minusgrader så det var lika bra att inse att fåglarna nu behöver lite extra näring och att det knappast skulle bli tillräckligt varmt igen för att sitta ute. Alla träd har chockats av den plötsligt påkomna kylan och fällt sina blad en masse från en dag till en annan.

Kvigorna i Bulltoftaparken som jag inte sett sedan början av augusti var dock plötsligt på plats igen idag i sin stora hage med den höga backen i. Jag trodde bara tjurar hade ring i nosen, men här var en piercad dame. Solen strålade och blir inte vintern värre så ska man väl klara eländet.

Och tack och lov för Bulltoftaparken, där jag vågar gå med min kopplade hanhund för där gör andra hundägare likadant. Så ej i Gyllins trädgård, tallbacken runt skjutbanan vid Husie Kyrkoväg eller runt Husie mosse. Där springer hanhundarna lösa. Ägarna ställer sig ofta frågande till varför de ska koppla dem, de har tolkningsföreträde till utrymmet tycks de flesta mena. Vi andra som är rädda för lösa hundar, trötta på att våra hundar blir överfallna eller bara känner oss kränkta av att det är vi som  måste be dem koppla sina hundar och inte de som frågar om de kan släppa sina lösa vi kan inte gå i de här naturområdena. För det är inte ens säkert att de kopplar sina hundar heller när man ber om det. Jag har varit med om alla varianter och har fått nog. Men det känns sorgligt att inte ha säkert tillträde till sådana vackra strövområden som de nämnda. I år har jag haft förmånen att kunna gå i områdena flera gånger i veckan genom att jag varit ledig dagtid vardagar, det har varit underbart. Men nu är den tiden förbi för nu är jag bara ledig när “alla andra” är det, så bye-bye Gyllins och tallbacken…
Hörde av en kvinna nyligen att hennes tik som löpte fått två lösa hanhundar efter sig under promenad i ett av ovan nämnda områden. När hon ber hanhundarnas ägare att kalla på sina hundar och koppla dem för att hennes tik löpte möttes hon av svaret att hon inte borde gå just där med sin tik…

Vad kallar man sån inställning, sån människosyn?

Gatukontorets projektgrupp för Gyllins naturpark kallar intresserade till möte i Stadshuset den 17 november. Det för att ta upp vilka aktiviteter som kunde passa i Gyllins. Jag tänkte ta upp vad jag skulle önska inte var tillåtet att göra..

Utsikt från mitt fönster

När den holländske författaren Jan Wolkers skulle besöka Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg en gång fick han frågan av arrangörerna som bjöd in honom ifall han hade några särskilda önskemål angående inkvarteringen på hotellet. “Inga andra än att jag vill kunna se ett träd från mitt fönster.”
Det svaret har följt mig genom åren. Först tyckte jag han var lite konstig, men nu har väl jag blivit likadan. 🙂 Fotot visar vad jag ser genom mina fönster hemma i Kvarnby. Det är nog den utsikten som gjort att jag snart bott här i tjugo år. Bland annat! Jag  bodde tidigare alltid mitt inne i storstäder och senast var på “fina gatan” i Malmö vilken kantades av höga stenhus på ömse sida. Jag såg inte ens en flik av himlen när jag tittade ut genom fönsterna på andra våningen, än mindre någon grönska utan bara en kompakt vägg med fönster mittemot…
Så här ser det ut när jag tittar ut här och det är jag varje dag hemskt glad för! Trevlig helg!

Den yttersta resan att följa på inre plan

Kommer du ihåg Wild Rose? Segelbåten som var världens minsta farkost med dito besättning att ha tagit sig på naturlig väg till Antarktis? 2006-2007 kunde intresserade följa två killars äventyrliga seglats tur och retur genom deras logg på nätet. Det gick inte att låta bli att läsa och jag var en av dem som stod på kaj i Limhamn en solig sommardag för att IRL få se dem. Väderbitna var väl bara förnamnet och båten var ännu mindre än vad som gått att föreställa sig skulle vara möjligt för den rutten…

Nu har Wild Rose gett sig iväg igen, med ny besättning! Den förre jungmannen mötte kärleken under resan och har flyttat till Argentina får jag veta. Kaptenen verkar ha mött sin dito på land, men nu har båda gått ombord och en ny seglats inletts! Den här gången är den tänkta rutten ner till Kanarieöarna och där över till den gamla svenskkolonin S:t Barthelemy i Västindien, sedan ner och runt Kap Horn, upp utefter Chiles kust och ut i Stilla havet och söderhavsöarna. Pitcairn Island lockar tydligen även den här truppen. En klassisk destination sedan myteriets dagar, men vad jag har förstått av dem som varit där är det en sorglig tillställning att gå i land där. Jaja, det är nu inte målet som är resan värd utan själva färden i sig. Och den här resan tillhör de ultimata att göra i tid och rum, latitud och longitud, inre och yttre, etc. I varje fall fascinerar världsomseglingar mig på ett sätt resor med andra färdmedel inte kan komma i närheten av, månresor inbegripna. Jag ser fram emot att än en gång få följa Wild Rose!

Här kan du följa positionsangivelserna.

Och här är resedagboken.