Min fina cykelväg till Lund från östra Malmö där jag bor har jag bloggat om tidigare. För det är den värd denna gamla bronsåldersväg från söder till kultplatsen i Stora Uppåkra, en väg som sedan blev landsvägen mellan Trelleborg och Lund. Här har jag nu cyklat och njutit ett par gånger i veckan från april till november de senaste åren när jag skulle till mitt jobb i Lund. Nu är det slut med det för nu har jag börjat arbeta i Malmö istället. Fördel: Jag slipper cykla inne i Lund… och den här vägen kan jag ha som utflyktsväg istället. Och nu ska det bli spännande att framme i Stora Uppåkra svänga av mot höger istället för vänster till Lund. Ibland behövs det inte mycket, eller hur?

Säg hej till min kortvariga rumskamrat i mitt tjänsterum på nya jobbet: troligen en Större rödögonflickslända, sa specialisten i branschen. Den förstnämnda stod inte ut särskilt länge med att jag flyttat in utan gjorde desperata utbrytningsförsök tills jag kom på hur man öppnade fönstren och kunde släppa ut henom. När jag gjorde det insåg jag vidden av mitt jobbyte: Genom det öppna fönstret kom Malmö emot mig med sina egna ljud och dofter, min stad inte bara låter annorlunda än Lund, den luktar som sig själv också. Jag är bara provanställd, men jag tänker kedja fast mig!

Vad jag har förstått är det här en hona också. Det finns en trevlig intressegrupp på Facebook för oss som gillar att skåda fåglar i Malmö (var annars) och gruppledaren är även insatt i sländornas värld. Sök på Fåglarnas Malmö!

Om en vecka har jag semester. Men när jag återkommer till jobbet och någon där frågar om jag har varit på semester så kommer jag dock att svara nej.

Vad jag menar är att semester nuförtiden inte är någonting som vi i lugn och ro HAR, utan någonting som vi ÄR på. Det vill säga en utlandsresa. Till och med en All Inclusive dito räknas. Men ingenting annat än att göra en resa verkar duga att kallas semester. Däremot går det utmärkt att då fortsätta läsa jobbrelaterad epost eller svara i arbetets mobil, det är ibland en statusmarkör att bete sig så.

Den här förskjutningen gör mig irriterad. Jag ser fram emot min semester, men jag tänker banne mig inte åka utomlands under den enda tid då Sverige är som utlandet kan vara: hett och exotiskt! Utan jag kommer att stanna i landet och ha semester, alltså vara fullständigt ledig från allt som jag gör som anställd och bara njuta!

Jag mötte min yttersta Kvarnbygranne idag på hundpromenaden. Han var ute med sin kära hustru. De kom förnämligt körande på vägen med hjälp av den konstruktion han har utfört för att paret ska kunna ta sig ut tillsammans. Min granne har tillverkat en egen sorts rullstol att haka i fruns eldrivna variant. Och han har tagit vad han haver: plåtbit, barnvagnshjul, dammsugarrör och cykelsadel.

Sammanlänkningen mellan bakplatta och rullstol sker genom ett hederligt kullagersystem så att bakvagnen smidigt kan följa med i svängarna. Själva kullagret består av en säger en golfboll! Det är den som syns fastklämd mellan byglarna. Det ska till en riktig ingenjör för att tänka ut den här fiffiga lösningen och vara kapabel att bygga den också! Men det krävs nog detta lilla nätta och rara par för att elmotorn ska orka dra hela ekipaget. 🙂

Kommer du ihåg Wild Rose? Segelbåten som var världens minsta farkost med dito besättning att ha tagit sig på naturlig väg till Antarktis? 2006-2007 kunde intresserade följa två killars äventyrliga seglats tur och retur genom deras logg på nätet. Det gick inte att låta bli att läsa och jag var en av dem som stod på kaj i Limhamn en solig sommardag för att IRL få se dem. Väderbitna var väl bara förnamnet och båten var ännu mindre än vad som gått att föreställa sig skulle vara möjligt för den rutten…

Nu har Wild Rose gett sig iväg igen, med ny besättning! Den förre jungmannen mötte kärleken under resan och har flyttat till Argentina får jag veta. Kaptenen verkar ha mött sin dito på land, men nu har båda gått ombord och en ny seglats inletts! Den här gången är den tänkta rutten ner till Kanarieöarna och där över till den gamla svenskkolonin S:t Barthelemy i Västindien, sedan ner och runt Kap Horn, upp utefter Chiles kust och ut i Stilla havet och söderhavsöarna. Pitcairn Island lockar tydligen även den här truppen. En klassisk destination sedan myteriets dagar, men vad jag har förstått av dem som varit där är det en sorglig tillställning att gå i land där. Jaja, det är nu inte målet som är resan värd utan själva färden i sig. Och den här resan tillhör de ultimata att göra i tid och rum, latitud och longitud, inre och yttre, etc. I varje fall fascinerar världsomseglingar mig på ett sätt resor med andra färdmedel inte kan komma i närheten av, månresor inbegripna. Jag ser fram emot att än en gång få följa Wild Rose!

Här kan du följa positionsangivelserna.

Och här är resedagboken.

Jag har fått jobb. Efter drygt fyra månaders arbetsfri uppsägningstid då jag hann söka 20 jobb blev det napp. Och det på ett jobb som står ut bland de andra som det jag helst vill ha, nu när jag kan unna mig att tänka efter. Men hade jag fått ett av de andra hade det säkert funkat också och så hade jag blivit glad för det, för de flesta av dem rör sig på olika sätt inom samma hemisfär: kommunikation, information, interaktivitet, etc. Sådant brinner jag för. Tror mycket på raka rör och sociala medier i sammanhanget.
En god vän skriver och undrar om jag fått någon hjälp av de “offentliga jobbsökarinstitutionerna”. Jag vet inte riktigt vad han menar för jobbsökning är en fråga mellan dig och din dator i första hand. Att själv vara aktiv, det är det enda som gäller egentligen. Men nästa månad hade jag behövt börja stämpla och då tror jag Arbetsförmedlingen blir en aktiv kompis som kan bistå den rådville med hur man skriver ett CV, fixar praktikplatser och couch, etc. Du som har erfarenhet får gärna berätta!
Själv tror jag mina tre anställningsintervjuer är belysande för vad som gäller för en arbetssökande: Första intervjun gällde ett sommarvik som skötare  inom vården där jag möttes av frågan “Hur kan det komma sig att en journalist söker sig till äldreomsorgen i Eslöv”, andra intervjun var på ett bemanningsföretag inför en kommunikationstjänst på ett företag. Bemanningsföretaget förordade mig men företaget hade redan innan de träffat mig slagit till på en som jobbat hos dem tidigare. Tredje gången blev det bra, varför? Jo antagligen för att jag dels intervjuas inför ett jobb inom mitt eget kompetensområde, dels intervjuas direkt av mina blivande chefer.

Så det är mitt råd: Även om du känner dig flexibel och vill ställa upp och jobba inom vitt skilda områden så stanna vid din läst för du gör bara arbetsgivaren nervös annars (Gunter Wallraff-syndromet) och se till att få direktkontakt med din presumtive arbetsgivare!
Lycka till!

Från en som säger sig aldrig läsa bloggar för de är bara meningslösa och särskilt min blogg då som vederbörande aldrig skulle ägna tid åt har följande kommentar kommit via epost. Det gäller mitt kritiska blogginlägg om att arbetsgivare i jobbannonser efterlyser prestigelösa personer:
“vad är det för fel med att vara prestigelös? Jag tycker att det är en god egenskap i de vassa armbågarnas rike. Är det så svårt att medge att andra kan klara ett arbete lika bra eller t.o.m. bättre än en själv utan att för den sakens skull nedvärdera sin egen insats och kompetens? Alla kan ju inte vara James Joyce. Tror att en samling prestigelösa personer är mer effektiva än ett gäng strebrar i det långa loppet. Hur många konflikter hade inte kunnat undvikas eller förkortas om det inte varit så att det gått prestige i dem.”
Prestigelös brukar den kallas som inte gör anspråk på en särskild position på grund av sin kompetens. Det kan vara en fin egenskap, men när en arbetsgivare poängterar förmågan släpar han den i smutsen på något sätt. Tolkningen blir snarare att den anställde fogligt ska acceptera att bli behandlad hur som helst och inte räkna med något erkännande, etc.
Jag undrar om det inte är begreppet opretentiös som avses när det skrivs prestigelös, allt faller bättre på sin plats då. Pretentiös är att ta plats och vara anspråksfull utan att ha riktig täckning för det, medan att ha prestige är att ha ett anseende på grund av sin kompetens, det finns täckning för beskrivningen.
Pretentiösa typer är jobbiga, men medarbetare med prestige ser jag inget negativt i. En chef som saknar prestige är ingen chef, till exempel. Arbetsgivare gör sig snarast löjliga när de vill anställa personer som är prestigelösa och det oavsett om arbetsgivaren vet vad han talar om eller inte.