I “Den orättvisa hälsan, Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd” (redaktörer: Mikael Rostila och Susanna Toivanen, Liber, 2012) så tycks det som om alla ens fördomar bekräftas om hälsoläget inom olika sociala klasser: Outbildade, lågavlönade, med okvalificerade jobb, har betydligt större risk att drabbas av olika sorters ohälsa än högutbildade, välavlönade, med kvalificerade jobb. Även om hälsoläget, med vissa undantag, fortlöpande förbättras för alla i landet så kvarstår ändå ovannämnda relativa skillnader mellan olika kategorier av befolkningen – och i en del fall ökar skillnaderna i hälsoläge mellan olika socialgrupper också.

Den orättvisa hälsan undersöker hur hälsa och livslängd hänger ihop med utbildning, yrke och lön. Leder ohälsa till sämre samhällsposition eller är det tvärtom? Och vilka dolda faktorer kan det finnas som ytterligare spelar in vid hur vi mår, etc. Boken ger en intressant redogörelse för vad forskningen idag vet respektive inte har en aning om.

Men: Boken gör mig här och var även misstänksam mot de perspektiv och värderingar som understundom framskymtar. Som att medelklassmiljö och där över oreflekterat beskrivs i termer av “stimulerande” och liknande medan underklasstillvaron mest bara anges som torftig och icke-kreativ. Misär är misär, det är inte det, men den här antologin skulle, som jag ser det, misslyckas kapitalt med att förklara ett särskilt spanskt fenomen – om den skulle få uppgiften: att Spaniens invandrare, vilka till största delen är illegala sådana, lyckas bättre med att fixa åt jobb åt sig än landets infödda medborgare. Hur är det möjligt? Enligt vad Riksdag och Departement skriver så beror det på de papperslösas förmåga att bilda fruktbara nätverk, något som Spanien förväntar sig av dem. Härigenom kommer de nyanlända in i samhället och svartjobben blir språngbrädan över till den vita sektorn. De som befinner sig längst ner hos oss verkar dock sakna dessa sociala strukturer och möjligheter enligt hur jag tolkar Den orättvisa hälsan. Kan den inskränkta synen bero på var författarna själva hör hemma socioekonomiskt sett, dvs man ser det man vill se för att få sin egen samhällsposition bekräftad…