Från en som säger sig aldrig läsa bloggar för de är bara meningslösa och särskilt min blogg då som vederbörande aldrig skulle ägna tid åt har följande kommentar kommit via epost. Det gäller mitt kritiska blogginlägg om att arbetsgivare i jobbannonser efterlyser prestigelösa personer:
“vad är det för fel med att vara prestigelös? Jag tycker att det är en god egenskap i de vassa armbågarnas rike. Är det så svårt att medge att andra kan klara ett arbete lika bra eller t.o.m. bättre än en själv utan att för den sakens skull nedvärdera sin egen insats och kompetens? Alla kan ju inte vara James Joyce. Tror att en samling prestigelösa personer är mer effektiva än ett gäng strebrar i det långa loppet. Hur många konflikter hade inte kunnat undvikas eller förkortas om det inte varit så att det gått prestige i dem.”
Prestigelös brukar den kallas som inte gör anspråk på en särskild position på grund av sin kompetens. Det kan vara en fin egenskap, men när en arbetsgivare poängterar förmågan släpar han den i smutsen på något sätt. Tolkningen blir snarare att den anställde fogligt ska acceptera att bli behandlad hur som helst och inte räkna med något erkännande, etc.
Jag undrar om det inte är begreppet opretentiös som avses när det skrivs prestigelös, allt faller bättre på sin plats då. Pretentiös är att ta plats och vara anspråksfull utan att ha riktig täckning för det, medan att ha prestige är att ha ett anseende på grund av sin kompetens, det finns täckning för beskrivningen.
Pretentiösa typer är jobbiga, men medarbetare med prestige ser jag inget negativt i. En chef som saknar prestige är ingen chef, till exempel. Arbetsgivare gör sig snarast löjliga när de vill anställa personer som är prestigelösa och det oavsett om arbetsgivaren vet vad han talar om eller inte.