Så lätt kan sadisten plockas fram ur hatten

Det är fyrtio år sedan nu som ett udda experiment tog sin början i en källarlokal vid Stanforduniversitetet i USA: några frivilliga manliga studenter skulle i forskningssyfte leka fängelse och agera fångvaktare respektive intagna. Tiden för det verklighetstrogna rollspelet var satt till mellan en och två veckor. En psykologiprofessor ledde och iscensatte; men ingen kunde räkna ut hur det skulle utveckla sig. Utfallet lät tala om sig redan från början och händelsen är känd under namnet The Stanford Prison Experiment.

Idag 40 år senare intervjuas deltagarna igen och läsningen är återigen omskakande. Värst tycker jag det är att experimentet omedelbart lyckades deformera de agerande och vrida dem in i alltmer perversa iscensättningar av sina roller. På grund av psykiska sammanbrott och övergrepp avbröts allt efter sex dagar. Sex dagar!

Jag skulle ha trott att vår civiliserade hinna var tjockare än den lilla plastfilm den nu verkar bestå av vilken alltså kan ge sig av genom en liten vindpust skapad under förfärat kort tidsrymd i frivillig överenskommelse; obehindrat blottläggs sålunda ett vilddjur inom oss vilket kan spatsera fram i full dager och utsätta andra människor för grymheter individen före experimentet aldrig kunde drömma om att vederbörande skulle utföra. Lätt som en plätt. Flera av de intervjuade säger att de till fullo förstår hur det upprepande kan avslöjas vidriga kränkningar  från fängelser runt om i världen.

Makt korrumperar, det är ju känt, se gärna mitt blogginlägg nedan om Djurfarmen, men här är det fråga om fler mekanismer som sätts i rörelse. Det har förekommit fler experiment i liknande riktning och den som påstår att människan är något annat än ett djur gör kanske det som en besvärjelse mot vårt inre mörker?

Ständigt aktuell, nöff-nöff

Så länge mänskligheten består kommer Djurfarmen av George Orwell att vara en ständigt aktuell bok. Makt korrumperar, javisst, men även politisk och religiös åskådning kan göra det. Den som säger sig tillhöra de undertryckta och stå på de svagas sida eller vara av den rätta tron kan genom det legitimera ett beteende vederbörande skulle anse svinaktigt (sic!) om någon utan dylik förankring utförde.
Till sin yttersta spets handlar det om ifall godhet kan finnas utanför den egna trostillhörigheten eller om de förtryckta kan utföra i sig onda handlingar.
Ovannämnda roman ger en rolig introduktion till ämnet. Vill man komma vidare räcker det med att läsa dagstidningen noga…

Pallat och klart

Mogna körsbär i ett träd i Bulltoftaparken idag, jag säger inte var. 🙂 Det finns ingen frukt, eller bär och liknande som smakar så gott som dem man plockar själv och gärna då lite olovandes så där så det gamla fina uttrycket palla kan komma till heders. Eller åtminstone att man plötsligt under en promenad i den fria naturen går rakt in i tungt hängande björnbärssnår och liknande. Mums!

Närodlat är fint. Det tar också emot allt mer att köpa frukt och grönsaker från Långtbortistan. Som i går i den stora livsmedelsaffären jag alltid handlar i: gul lök från Egypten, rödlök från Argentina eller Nya Zeeland och ekologiska morötter från Italien. Det här är inga konstiga rotsaker utan de mest basala det går att tänka sig för våra breddgrader så vad är det för fel på regionens odlare och handlare?

Jag grävde fram några rödlökar från Spanien som plötsligt kändes som ett grannland, annars avstod jag från de andra. Jag försöker köpa närodlat och/eller kravmärkt/ekologiskt, etc. Det gör att Polen, Danmark och Holland är mer okey avståndsmässigt än Norrland. Men sedan kan det bli besvärligt: ekologiskt från Sydamerika eller giftodlat från Sverige? Vilket är värst för planeten: långa transporter eller osunda tillverkningsmetoder?

Ack ja, det är mycket med det jordiska!

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig…

Idag cyklade jag för första gången från Malmö till Lund och det var jättehärligt! Har fått tips om bästa vägen från Kvarnby vilket innebär rakt norrut, ut på Segevägen och så inne i Burlöv angöra cykelbanan som i ett huj på en hoj tar en till Lund. Där blir man dock rätt dumpad i S:t Lars-området; den sparsamma cykelbaneskyltning som finns går mot Stortorget, men lyckas man följa den skyltningen åker man på olika (?) gigantiska omvägar till sagda plats (har jag upptäckt senare). Lund är nu som den är annars också, inte mycket att göra åt: en skakig och stirrig transportsträcka genom flummig stadsstruktur.

Hem igen gav vinden motstånd hela vägen men det gjorde inget, det här ska jag göra om! Så fin cykelväg genom gammal byamiljö och rediga fält spär på den glädje som cyklingens frigörande av endorfiner i sig framkallar. Undrar hur det känns imorgon…

Söndagspromenad 19 juni 2011

Det här är Galeopsis speciosa, allmänt kallad Hampdån. Den liknar Pipdån, men den senare har helt lila blommor. Var får växterna sina namn ifrån? Sjökort och flora-böcker uppvisar de knasigaste namn på kobbar och arter, de slår adelskalendrarna med hästlängder.

Enligt min gamla klassiska Bolin och von Post: Floran i färg ska Hampdån blomma allmänt först i juli. Men den här våren och sommaren har ju hittills öst ut allt rekordtidigt. Vad blir kvar när nu kaprifoler och pioner håller på att blomma färdigt och rosorna gör allt för att hänga med? Kanske kommer allting en gång till? I Bulltoftaparken, där bilden är hämtad, går det i varje fall att med råge fylla famnen med minst fjorton olika sorters blommor att ha under huvudkudden till midsommar, det lär dock bli en blöt bukett för kyliga vindar och regn är utlovat för hela veckan. Mina cykelplaner vacklar, men jag hoppas få draghjälp av någon som läser tidigare inlägg!

Du cyklar möjligtvis inte mellan Malmö och Lund?

Ibland är världen härligt liten (och ibland är den fasansfullt trång, men det är en annan historia, :-)) så därför ställer jag frågan här på min blogg: Du cyklar möjligtvis inte mellan Malmö och Lund?

Jag brukar simma två morgnar i veckan på underbara Burlövsbadet, som ligger mittemellan hemmet och jobbet, men Burlöv har abrupt tvingats stänga stora simhallen i veckan på grund av läcka. En reparation som kommer att ta veckor och kosta miljoner om det nu kan fattas ett politiskt beslut i den riktningen också.

För att inte tappa spänsten – och gaisten – funderar jag på att börja cykla till och från jobbet åtminstone två dagar i veckan och skulle därför väldigt gärna vilja komma i kontakt med någon som verkligen trampar sig fram i de här riktningarna. Vilken är bästa vägen från Kvarnby till Lund, till exempel? Alla svar, tips och synpunkter emottages tacksamt.

Du kan få en jättefin bok -se mitt tidigare blogginlägg- som belöning ifall ditt råd leder till att jag faktiskt sätter igång och cyklar! Och tänk om världen är så liten att jag kunde få draghjälp genom att kunna haka på någon cykelfantast här ute som brukar cykla till sitt jobb i Lund, det vore fantastiskt, då kan jag till och med tänka mig att baka en kaka! 🙂

Husiebiblioteket är för bra…

Om du nästa gång du ska till Husies eget stadsdelsbibliotek ser en nervös kvinna hänga utanför och som frågar dig om du vill gå in och hämta ut hennes beställda bok -så kan det vara jag! 🙂

Förra gången jag var där gick jag nyfiket in i rummet med “Bokloppis, ta så många böcker du vill och betala 20 kronor för en fylld kasse”. En stor och töjbar plastpåse dessutom. Jag kom ut därifrån med blott fyra böcker, kände mig ytterst modest och behärskad: Dykungens dotter av framlidna Birgitta Trotzig – hon skriver tungt men nödvändigt,  så den boken behöver få ta sin tid, Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek – är den lika perverst träffsäker som Lust är den ett fynd att återkomma till, samt Margaret Georges sedvanligt digra tvåbandsverk om en historisk makthavare, den här gången Kleopatra, Nilens dotter respektive Kleopatra, Drottningen av Solens rike. Georges roman-biografier om Maria Stuart och Henry den åttonde är lysande kvalitetsunderhållning med tidstrogen redogörelse för miljö, detaljer och politiska implikationer. Böcker att ha så klart.

Idag skulle jag bara lämna tillbaka en bok och eftersom jag inte funnit var jag skulle ha de fyra alster jag kom hem med förra gången sa jag till mig själv att idag går jag inte in i Bokloppis-rummet, det är säkert slut med den försäljningen av utgallrade böcker, men för säkerhets skull så frågar jag inte ens om den ännu pågår. Jag stegar in på biblioteket och hör mig själv fråga om loppisen är kvar, får veta att den är det varvid jag hastar in i det särskilda rummet och börjar med tung andning genomsöka hyllorna.

Trebandsverket i stort format, Arkeologi i Sverige, är ett måste så kvittar det att jag varit på internet sedan 1995 och man kan googla på allting. Det kändes i sammanhanget därtill självklart att jag skulle toppa med den tjocka uppslagsboken Med arkeologen Sverige runt. En mycket vacker inbindning fångade plötsligt mitt öga, den för mig helt okände Adolf Hallman gav tydligen 1936 på Bonniers ut Litteratur i Maria Galante. Ett klassiskt skönt bokverk innehållandes noveller  illustrerade med författarens egna tusch-, kol- och pennteckningar, utförda i tidstypisk stil, spännande! Möts på en hylla av den urstyva katalanska författaren Mercè Rodoredas Diamanttorget, har läst den och funderar på om det är den eller Kameliagatan jag har hemma, bestämmer mig för att det är Diamanttorget jag inte har och därför måste ha, Rodoredas prosa är så sagolik. Bredvid står fortsättningen på familjedramat i sistnämnda roman: Krossad spegel och den har jag inte läst! Lyckan är fullständig! Jag släpar mig mot utgången där de hånfulla bibliotekarierna skrattar ut mig när jag vädjar att de nästa gång jag frågar ska säga att loppisen är över, att jag inte får köpa ut fler böcker, etc. Jag kvider att det är svårt nog att försöka vara nyktert bokvrak, jag kan med lätthet ta en runda i en systembolagsbutik utan att handla någonting, men böcker är oemotståndliga, men jag får ju inte plats med fler bokhyllor därhemma, gäster kan gå vilse och inte hitta ut, etc. Personalen bara fortsatte flina.

Nä, det gjorde de inte alls, de log lika vänligt som alltid och de är världens bästa bibliotekarier! KRAM!

P.S. Upptäcker hemma att det var Diamanttorget jag redan hade, förnimmer mig då tänka att: “det gör inget, ett ex till av den fina romanen kan jag nog ha nytta av”. Suck! Finns det behandlingshem?

Söndagspromenad 12 juni 2011

På väg till Husie mosse, den nya hundvandringsrundan! Det är ett par år sedan jag gick här för det var inget kul att bara gå och vänta på nästa överfall från lös hanhund och så kallat samtal med dito ägare. Men efter den guidade turen runt mossen med Gatukontoret i förra månaden vilken gick bra så har jag tagit modet till mig och börjat gå här igen. Peppar, peppar.

Det är väldigt vackert runt mossen och en fin promenad bland sländor, fjärilar, sjöfågel, svalor, grodor och sothöns som klapprar ikapp samt, givetvis, sjöarnas motsvarighet till trädgårdstomten: hägern! Han står mitt fram på bilden, klicka så båda blir större!

Nu blommar de vilda kinesiska rosorna och de flesta midsommarblommor. Det har som vanligt gått alldeles för fort…

Ekonomi för ett hållbart samhälle

Var det inte mer i det än det här, tänkte jag ofta under läsningen av Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt, Så skapar vi ett hållbart samhälle. Jag är ärligt talat väldigt förvånad att boken skapat sådant uppseende världen över. För den är så enkel och grundläggande. Den för fram ideer som borde varit både vardagsmat och genomförda sedan den första oljekrisens dagar för 40 år sedan. Men då hette alternativet till tillväxtinriktad marknadskapitalism kommunism vilket sopade undan alla andra eventuella försök till utveckling av en samhällsekonomi av för planeten mer hållbart slag. Nu går det att fundera på detta, nu när det verkar vara för sent och jag mest tycker att det vore väl en välgärning ifall Jorden kunde bli befriad från den biologiska varelse som bara förstört…

Men i alla fall så är Välfärd utan tillväxt en nyttig läsning- och trösterik. För den visar på hur en för människa och klot genomförbar förändring för att klara en ömsesidig överlevnad ser ut i praktiken. Tim Jackson konstaterar att statistiskt sett blir vi inte lyckligare med fler prylar, men vi mår dåligt när vi tvingas leva våra liv utan sammanhang med varandra eller möjlighet att påverka. Om vi går ner i arbetstid kan fler få jobb och om vi dessutom inriktar produktionen på tjänster och ekologiskt hållbar tillverkning har vi löst upp grundbulten. Det här är genomförbart inom rådande samhällssystem, menar Tim Jackson och går metodiskt (tjatigt) igenom hur.
Synsättet är krasst realistiskt, skulle jag vilja säga; författaren visar genom de högst sakliga råden hur produktionsresurserna måste ställas om och vad det kommer att betyda för både samhälle och den enskilde. Författaren poängterar att trots marknadsekonomi måste staten ha en betydligt mer styrande och kraftfull roll i det överlevnadsdugliga samhällssystemet än hittills.
“Är det fortfarande kapitalism?” frågar han sig. Och svarar: “Spelar det verkligen någon roll?”. Precis som de två tidigare böcker jag nyligen läst och skriver om här på bloggen, Farlig förenkling och Till frihetens försvar skymtas här ett nytt debattklimat: Vi tar steget ut från låsta polariseringar till en tredje plattform där vi kastat gammal tankebråte överbord vilka hindrat oss från att komma vidare. Äntligen!