Det är fyrtio år sedan nu som ett udda experiment tog sin början i en källarlokal vid Stanforduniversitetet i USA: några frivilliga manliga studenter skulle i forskningssyfte leka fängelse och agera fångvaktare respektive intagna. Tiden för det verklighetstrogna rollspelet var satt till mellan en och två veckor. En psykologiprofessor ledde och iscensatte; men ingen kunde räkna ut hur det skulle utveckla sig. Utfallet lät tala om sig redan från början och händelsen är känd under namnet The Stanford Prison Experiment.

Idag 40 år senare intervjuas deltagarna igen och läsningen är återigen omskakande. Värst tycker jag det är att experimentet omedelbart lyckades deformera de agerande och vrida dem in i alltmer perversa iscensättningar av sina roller. På grund av psykiska sammanbrott och övergrepp avbröts allt efter sex dagar. Sex dagar!

Jag skulle ha trott att vår civiliserade hinna var tjockare än den lilla plastfilm den nu verkar bestå av vilken alltså kan ge sig av genom en liten vindpust skapad under förfärat kort tidsrymd i frivillig överenskommelse; obehindrat blottläggs sålunda ett vilddjur inom oss vilket kan spatsera fram i full dager och utsätta andra människor för grymheter individen före experimentet aldrig kunde drömma om att vederbörande skulle utföra. Lätt som en plätt. Flera av de intervjuade säger att de till fullo förstår hur det upprepande kan avslöjas vidriga kränkningar  från fängelser runt om i världen.

Makt korrumperar, det är ju känt, se gärna mitt blogginlägg nedan om Djurfarmen, men här är det fråga om fler mekanismer som sätts i rörelse. Det har förekommit fler experiment i liknande riktning och den som påstår att människan är något annat än ett djur gör kanske det som en besvärjelse mot vårt inre mörker?