Om denna sommar inte är den veritabla badsommaren så är den perfekt för utflykter. Ännu en, se tidigare inlägg, som jag rekommenderar att göra är att cykla på det gamla bronsåldersstråket, numer betitlad “Gamla Trelleborgsvägen”. Från Kvarnby i Husie, Malmö, löper den nutida varianten rakt norrut öster om motorvägen hela vägen fram till Stora Uppåkra strax söder om Lund. Du cyklar på otrafikerad landsväg genom uråldriga byar som Sunnanå, Nordanå, Kyrkbyn, Tottarp och Lilla Uppåkra, i nu nämnd ordning. Slutligen, efter sammanlagt 12 km, kommer du fram till Stora Uppåkra. Att platsen var slutmål för bronsålderns vandrare beror på vad som här fanns en gång i tiden.

Fälten vid Stora Uppåkra döljer 40 hektar forntida samhälle (Birka omfattar sju…) som var igång från 100 f.kr. till 1000 e.kr. (Birka var en aktiv handelsplats mellan 700 och 900 e.kr.). Det lilla, en procent, som hittills grävts fram är tillräckligt häpnadsväckande, – utställning och informationsskrifter berättar mer för den vetgirige på det arkeologiska centrum som nu börjat anläggas. Caféet på platsen tar hand om den fikasugne på bästa sätt och gör det möjligt att ladda om inför hemtrampandet.

Jag satt ute och njöt av äpplekakan, men klev nyfiket först in i caféstugan. Här finns ett vackert äldre möblemang och en fantastisk nutida konstskatt pryder ena väggen: En relief i trä av framlidne konstnären Kristian Holmqvist. Utifrån att skildra vardagslivet har konstnären med en stor portion humor skruvat till de otaliga små välsnidade scenerierna. Så även om vädret mot förmodan är jättefint vid ditt eventuella besök får du bara inte glömma att gå in och titta!

Klicka på fotona för förstoring.
Bilderna på konstverket publiceras med benäget tillstånd från cafeet! 

Mer om Uppåkra Arkeologiska Centrum

Uppåkra Café på Facebook.

Niki de Saint Phalles skulpturgrupp Paradiset och Jean Tinguelys metallkonstverk väckte -efter att de 1971 installerats på Skeppsholmen i Stockholm vid Moderna Museet varifrån de var väl synliga – högljudda protester. De förfulade hela huvudstan, lät det, och Paradiset flyttades till en mer undanskymd plats. Det var då det.

Efter att ha sett konsthallen Arkens, utanför Köpenhamn, stora utställning om Niki de Saint Phalles verk och gärningar i fjor, där man även kunde ta del av videointervjuer med henne, tycker jag ännu mer om allt hon gjorde under sin livstid (1930-2002). Medan människans förmåga att förfasas över somligt, men ta till sig annat, fortsätter utgöra något jag nog aldrig kommer att riktigt begripa mig på hur valen kan falla som de gör.

Läs mer här om Paradiset

Kortilmer från Arken och andra vilka presenterar Niki de Saint Phalle