Granna granngranar pratar över staketet. De ser ut som ett äldre par. Han är till vänster, eller hur?
Läste i tidningen idag att granar har sju gånger så mycket arvsmassa, DNA, än människan. Undrar vad det betyder. Egentligen.
Samtidigt verkar det ha kommit sju gånger så mycket snö som jag sett här i Kvarnby tidigare. Det är inne på fjärde dygnet av vackra snöflingors nerdansande nu. Mysigt!
Det började snöa onsdagkväll och sedan har världen bara blivit vitare och vackrare för varje dag. I varje fall i Kvarnby. Det går bra att promenera med en yster hund på snötäckt mark, problemen kommer när snön smälter och sedan fryser till is istället…
Väl hemma tog jag min favoritfika: microuppvärmd fryst hemlagad prinsesstårta. Den här gången körde jag tårtbiten i mikron så länge att grädden blev rinnig och marsipanen halvflytande. Det smakade som min barndoms mannagrynsgröt med sylt. Mums, så gott! Jag har väninnor som när de läser det här, om de gör det, blir kräkfärdiga av min faiblesse. Konventionella stackare, säger jag bara!
P.S. Kolla kommentaren! Vad var det jag sa!
Nu har jag läst min tredje bok av Paulo Coelho och nu trampade jag rakt igenom det som jag nu anser vara en populistisk new age-hinna och fick läsupplevelsen fylld med träskvatten istället.
Alkemisten läste jag först och tyckte den var en charmig och underhållande saga för vuxna, avväpnande annolrunda skriven mot mycket idag. Sedan Elva minuter tycker jag är en utmärkt berättelse om vad heterosexuella kvinnor kan förvänta sig av sina älskare -se titeln- och hur de kan hantera de fenomenen. Den här romanen balanserar mellan tevemässig relationsrådgivning och skönlitteratur, men författaren går iland med båda intentionerna på ett hyfsat sätt och Elva minuter kan användas i skolornas sexualundervisning, tycker jag. Alla kvinnor borde läsa den åtminstone…
Men så nu Häxan från Portobello som bara kan kallas för smörja! Nyandligt reaktionärt kvacksalveri lika usel som John Ajvide Lindqvists kultroman Hanteringen av de odöda. De båda berättelserna liknar varandra. Helt förfärligt! Bye bye, Paulo Coelho och nu fimpar jag att följa dig på Twitter också. Där har jag länge irriterat mig på att du bara skriver sentenser från döda mästare i alla fall. Men så är det väl: den som lånar andras fjädrar gör det väl av brist på något eget att säga. Och så ramlade jag väl själv just i… 🙂
Tim körde en bra quiz i en närmast sanslöst knöfull pub. Vi slarvade bort några poäng, svarade pigment och inte melamin som vi också hade uppe vid vad som har betydelse för uppkomst av hudcancer och jag gjorde en slarvig teckning av hur symbolen ser ut för långsam uppspelning. Vi trodde även att det var Venezuela och inte USA som kammat hem flest Miss Universum-titlar. Det senare var vi inte ensamma om. Men det var långt till pallen ändå.
Satt två timmar i går kväll och skrev julkort. Hade beställt fotokort och frimärke veckan innan från nätet så nu var det dags. Börjar med att plocka fram adressbok samt bunten med inkomna julkort från i fjol, så ful är jag. Tittar på korten jag fick då, sparar några som av olika skäl blivit tidsdokument med utökat värde; det kan vara fotot eller den extra texten som gör att de kan jag bara inte slänga. Men de andra åker nu i papperskorgen. Efter att jag noterat vilka det nu var som skickade i fjol…
En del som inte skickade skickar jag i alla fall till. Andra inser jag att kontakten dött och det är bara pinsamt om jag framhärdar. Med andra vet jag att även om julkorten är den enda levande kontakten sedan förra vintern så är relationen bara vilande, den kan återupptas och julkortsutbytet är en ömsesidig bekräftelse på det. Först när den postala händelsen uteblir har dörren stängts.
Så tvekar jag: en mycket god vän har det mycket svårt och nästa år varslar inte idag om lättnad. Gott Nytt År känns snarast cyniskt, ska jag verkligen skicka julkortet? Men hur kunna låta bli, det verkar ännu värre. Så länge det går vill jag skicka julkort, finns det hopp så. Många tankar.
En annan god vän skickade två julkort i fjol till mig i antagligen rena disträheten. Bättre det än när han som anställd skickade företagets julkort till mig vilket jag alltid blev sur för…
Så skriver jag mitt namn på alla korten med den förtryckta texten “God Jul och Gott Nytt År önskar”. Plitar så fint jag kan dit mottagarens namn och adress på kuverten. Får flitigt använda hitta.se för att kolla uppgifterna. Sätter Postens julfrimärke uppe i högra hörnet och Rädda Barnens roligt ritade dito i nedre vänstra; musikerna får märken med instrument på och krögaren ett med en korv på. Blå Par Avion-märken på dem som ska utomlands, regionalposten i sin papperspåse och de utanför Skåne i sin papperspåse.
I morgon ska jag posta dem, inte för tidigt och inte för sent. God Jul!
Se signaturen Johans kommentar under mitt tidigare inlägg Jämförelse av tre badhus i Malmö och Burlöv: Badvattnet är för kallt på Aq-va-kul just nu på grund av trasiga reglage. Jag måste tillägga att duschrummet på åtminstone damernas avdelning i Burlövsbadet inte är särskilt go att tas med heller! Och det gäller både kylan i själva lokalen och att det inte är tillräckligt hett vatten i duscharna. Det sistnämnda är anmärkningsvärt med tanke på risken för legionella. Burlöv hade också en lindrig, men dock, anmärkning från, jag tror det var, hälsovårdsinspektören vid mätning i år.
Jag har bara badat på Burlöv sedan ett halvt år tillbaka, men aldrig att det varit särskilt varmt i vattnet från duschstrilen. Det blev bättre med varmvattnet efter sommarens renovering av anläggningen, men det höll bara kort tid och det är så onödigt att snåla här! Speciellt som det badet är min favorit annars!
Fortsätt att rapportera du som läser om min badhusjämförelse. Den senare är en av de populäraste sökträffarna för min blogg!
P.S Om Tant Gretas kommentar under det här inlägget är lite obegripligt så är det för att hon svarar på en kommentar jag gjorde på hennes blogg. Den senare är väldigt läsvärd: Greta-Stina är biståndsarbetare i Mocambique och när man läser hennes blogg får man perspektiv på sina egna I-landsproblem…
Längst in och längst bort syns Turning Torso lika envetet som Kockumskranen på sin tid. Vad finns längst in i och längst bort från våra liv?
Längst fram det levande och därför förgängliga? Längst bak det döda och därmed bestående? Bäriga träd och stenigt hus: Södra Sallerups kyrka från 1100-talet.
Snöpinnen på plats utanför prästgårdsdammen. I år lagom i tid för att väcka förväntan om en vit jul. I fjol var den nerkörd den 18 oktober vilket var förfärligt! Ser att nerslagsplatsen då var några meter till vänster om oxå. Spännande att se när och var pinnen dyker upp nästa år. OBS: ironi.
Tekniska nämnden i Malmö bestämde i veckan att inget kopplingstvång ska råda för hundar i staden. Gatukontoret har velat ha det, men politikerna i förstnämnda nämnd bestämde njet. Jag förstår inte vad en teknisk nämnd har med saken att göra? Den senare menar att den nuvarande ordningsstadgan räcker. I den sägs det att att kommunens hundägare måste ha sina hundar kopplade i stadens centrala delar och rekreationsområdena i Bulltofta och Husie mosse.
Det sistnämnda är skrattretande. Jag har inte vågat gå till Husie mosse på flera år på grund av lösspringande hundar. Eller Gyllins trädgård. Båda naturplatserna har varit favoritplatser att vandra i med hunden tidigare. Men risken för hundöverfall verkar vara som störst där och jag orkar bara inte utsätta mig för mer av den varan. Det är illa nog som det är.
Ska vi ses på Konsthallen i Malmö? Jag tar huvudet och du tar en kniv och två plastpåsar. Så tar vi hälften var och var en går nöjd hem till sig. Och vår akt har hållit sig i paritet med de sedvanliga installationerna och performanceutförandena jag sett där. Vi har då uppfört: Från ett helt till två halva vitkålshuvud.
För vad ska en person med ett jättehuvud till? De hinner alltid mögla eller bli brunäckliga i kylskåpet innan jag gjort av med något större stycke. Hur gör du? Går de att frysa in? Ska de strimlas upp redan från början (TIPS: gör det med osthyveln) och läggas i olja, håller de bättre då?
Jag vill gärna äta närodlat och att på vintern byta ut tomat och gurka mot råriven morot och vitkål i exempelvis balsamvinäger som sallad verkar ju jättebra. Men hur får man vitkålen att inte ta slut förrän den tar slut?
Alla tips emottages tacksamt! Svar till Kål i år.
När det är sändningsfel i Sveriges Radios Program 2 så träder automatiskt Vivaldi in och De fyra årstiderna spelas upp. Antagligen på grund av anledningen så låter årstiderna då alltid hysteriskt glada, som för att täcka över malicen. Likt en kypare som försöker dölja fläckar på duken, skinn på såsen och att inte ens hälften av rätterna på menyn finns i verkligheten.
Räcker inte det här verket till för att teknikerna ska ha fått ordning på utsändningen -som ikväll när avbrottet nog varade en timme – träder Hugo Alfvéns Midsommarvaka in. Då är det tydligen dags att lugna de otåliga lyssnarna och få oss att betänka att det finns värre problem. När inte det räcker tar man till med storsläggan: Beethovens Månskenssonaten.
Ikväll behövdes en fjärde nervpil fyras av och det har jag inte varit med om förr: en sorts spanskinspirerad programmusik tog över och lät som en lallande dåre. Men den tar radion nog bara till när de fullständigt förlorat hoppet om att få ordning på tekniken.
Nu är det ordinarie sändningsutbudet tillbaka och det vete fasiken om det blev så mycket bättre, just nu babblas det mest…
Kort från Kvarnby 