När det är sändningsfel i Sveriges Radios Program 2 så träder automatiskt Vivaldi in och De fyra årstiderna spelas upp. Antagligen på grund av anledningen så låter årstiderna då alltid hysteriskt glada, som för att täcka över malicen. Likt en kypare som försöker dölja fläckar på duken, skinn på såsen och att inte ens hälften av rätterna på menyn finns i verkligheten.
Räcker inte det här verket till för att teknikerna ska ha fått ordning på utsändningen -som ikväll när avbrottet nog varade en timme – träder Hugo Alfvéns Midsommarvaka in. Då är det tydligen dags att lugna de otåliga lyssnarna och få oss att betänka att det finns värre problem. När inte det räcker tar man till med storsläggan: Beethovens Månskenssonaten.
Ikväll behövdes en fjärde nervpil fyras av och det har jag inte varit med om förr: en sorts spanskinspirerad programmusik tog över och lät som en lallande dåre. Men den tar radion nog bara till när de fullständigt förlorat hoppet om att få ordning på tekniken.
Nu är det ordinarie sändningsutbudet tillbaka och det vete fasiken om det blev så mycket bättre, just nu babblas det mest…