Satt två timmar i går kväll och skrev julkort. Hade beställt fotokort och frimärke veckan innan från nätet så nu var det dags. Börjar med att plocka fram adressbok samt bunten med inkomna julkort från i fjol, så ful är jag. Tittar på korten jag fick då, sparar några som av olika skäl blivit tidsdokument med utökat värde; det kan vara fotot eller den extra texten som gör att de kan jag bara inte slänga. Men de andra åker nu i papperskorgen. Efter att jag noterat vilka det nu var som skickade i fjol…

En del som inte skickade skickar jag i alla fall till. Andra inser jag att kontakten dött och det är bara pinsamt om jag framhärdar. Med andra vet jag att även om julkorten är den enda levande kontakten sedan förra vintern så är relationen bara vilande, den kan återupptas och julkortsutbytet är en ömsesidig bekräftelse på det. Först när den postala händelsen uteblir har dörren stängts.
Så tvekar jag: en mycket god vän har det mycket svårt och nästa år varslar inte idag om lättnad. Gott Nytt År känns snarast cyniskt, ska jag verkligen skicka julkortet? Men hur kunna låta bli, det verkar ännu värre. Så länge det går vill jag skicka julkort, finns det hopp så. Många tankar.
En annan god vän skickade två julkort i fjol till mig i antagligen rena disträheten. Bättre det än när han som anställd skickade företagets julkort till mig vilket jag alltid blev sur för…

Så skriver jag mitt namn på alla korten med den förtryckta texten “God Jul och Gott Nytt År önskar”. Plitar så fint jag kan dit mottagarens namn och adress på kuverten. Får flitigt använda hitta.se för att kolla uppgifterna. Sätter Postens julfrimärke uppe i högra hörnet och Rädda Barnens roligt ritade dito i nedre vänstra; musikerna får märken med instrument på och krögaren ett med en korv på. Blå Par Avion-märken på dem som ska utomlands, regionalposten i sin papperspåse och de utanför Skåne i sin papperspåse.

I morgon ska jag posta dem, inte för tidigt och inte för sent. God Jul!