De här julkorten fick jag i fjol. Jag sparar dem till nu. Då kollar jag ifall jag fick av någon jag vet jag inte själv skickade till och så funderar jag om jag ska börja skicka även till den avsändaren. Samt så njuter jag en gång till av alla fina kort, en del gediget hemgjorda. Slutligen tar jag ut de jag inte nänns slänga: fotojulkort och de med mycket och personlig text. De jag av nämnd orsak inte slänger sparas i särskild låda. (För att ta fram när jag blivit ännu äldre och ännu gaggigare?)
Sedan skriver jag namn på de julkort jag ska skicka i år. Jag brukar ta ut ett foto av årets skörd och få gjort julkort av det. För varje år går det att välja allt fler format och utstyrslar utan att priset ökar utan snarare tvärtom. Sedan gäller det att hitta rätt adress för kuvertet, folk flyttar så mycket så det gäller att hänga med. Samt sist men inte minst: frankeringen! Det handlar om julfrimärken så klart. Och förr fanns det särskilda julklistermärken från en hjälporganisation att ytterligare dekorera kuverten med i nedre vänstra hörnet, de märkena kunde man köpa på postkontoren, men nu finns varken det ena eller det andra. Jag brukar ta de klistermärken jag får av Rädda Barnen, olika ritade små motiv där man kan skoja med mottagaren och skicka en fet julkorv till vegetarianen, etc.
Jaja, det blir inte roligare än vad man gör det till, men jag är i alla fall barnsligt förtjust i mina julkortsbestyr. Slutligen gäller det att hålla koll på datumet: att posta bunten i rätt tid, dvs inte för tidigt och inte för sent. I år säger posten att julkort ska i lådan senast nu på torsdag för att hinna fram i tid. I Sverige vill säga. Till mina vänner utanför Europa var Nobeldagen sista dagen. Jag missar det alltid. Är antagligen för upptagen med att kolla vad Victoria har på sig. Får köra till Sista Lådan Posten Tömmer vid Borrgatan imorgon så löser det sig, mina vänner ute i världen har aldrig klagat, men så är de också snälla.
Sedan är det bara att ta fram silverfatet och vänta på att det ska fyllas av inkommande julkort från när och fjärran. Jag blir så glad för dem jag får, bryr mig aldrig om att det aldrig går jämt ut, vi är olika; jag har nära vänner som aldrig skulle komma på tanken att skicka julkort, etc. Helt okey! Det är bara en sak som stör mig när det blir fel, och det stör mig riktigt: jag vill att mitt namn ska vara rätt stavat… Jag minns nu att jag heller inte gillade när vänner skickade mig sina arbetsgivares julkort; som om jag var en affärsbekant eller att de inte ville bekosta kortet själv, tyckte jag surt.
En jul skickade jag inga kort; jag fick inte framkallat, som det var på den tiden, min filmrulle i tid och kunde jag inte använda ett visst foto där så fick det vara! Men se, det tyckte inte vännerna, de hörde av sig och saknade mina kort. Och då blev jag riktigt stressad: Var det inte frivilligt att skicka? Är det en plikt nu plötsligt? En vän sa då att om ett umgänge upphört så visar ett julkort att man ändå finns kvar. Att relationen så att säga bara står på vänt, men att den när som helst kan aktiveras igen om läge infinner sig. Julkortet håller som en stand-in vänskapens låga vid liv så länge. Slutar man att även skicka en sådan hälsning, ja då har tråden klippts av helt.
Nu flera år senare blir jag rörd över hur rätt han hade.
Kort från Kvarnby 