Kräftgång ute och inne

Idag låg det oväntat ett vitt täcke över marken igen och det fortsatte snöa blött. Letandet efter fler vårtecken får ställas på vänt liksom drömmen om att det snart ska bli riktigt varmt ute. Inomhus har amaryllisen vaknat till liv efter att ha varit en lök i dvala sen julen 2010 och slog ut i blom igen häromdagen.

Kräftgång kallas det när tillvaron till synes börjar gå baklänges. Och det stämmer in på mer. När jag var liten trodde jag människan var klokare idag mot igår och att utvecklingen gick framåt. Att vi lämnade irrläror och förtryck för att rättvist och hållbart ta vara på varandra, djur och planet, till exempel. Det räcker att slå på radion och höra på nyheterna för att förstå att så är långt ifrån fallet.

Startskottet har gått!

Så här såg det ut för en vecka sedan så om några snödroppar kommit upp gick inte att se. Frillingahögen i fonden, en bronsåldershög som likt en försäljare inte ger sig utan ligger där och pockar på uppmärksamhet år efter år, övertygad om att den är gjord av det rätta virket och har något värdefullt att erbjuda, ja, jag vet att den jäveln kommer att överleva mig dessutom!

Men idag demonstrerade snödropparna, på den traditionella första-blomningsplatsen-i-Kvarnby, med all önskvärd tydlighet att livet gjort nystart. Statistisk sett ännu ett mellanår. Annars en regnig lördag i en alltmer absurd tillvaro: Människan håller på att ta kål på planeten genom den konsumtionshysteri som är nödvändig för att människans så kallade civilisation inte ska gå under. Segervisst fortsätter man dessutom slå varandra i huvudet med att det är skillnad på religion och religion, suck. Det som egentligen behövs finns någon annanstans, vilket allt levande på den här planeten utom mänskan verkar veta.

 

Ljushuvud och ljushuvud

Ju mer jag upptäcker om lågenergilampor desto mindre bra tycker jag det är. Det vill säga en lågenergilampa som är miljövänligt tillverkad, passar fysiskt i lampor där de drar mindre el än andra och går att miljövänligt källsortera är okey. Men jag stirrar på min enda lågenergilampa och ser att den är tillverkad i Kina, ett land jag har noll tilltro till vad det gäller miljöhänsyn i produktion och konsumtion.

Jag har skruvat ur lågenergilampan efter en veckas irriterande försök till användning, se förra inlägget, för jag hittade till min lättnad några matta 40watts lampor med stor sockel i mitt lampförråd och bytte genast tillbaka till sådan vanlig glödlampa. Den här lågenergilampan skulle av energi- och övriga besparingsskäl göra sig bättre i en lampa jag har brinnande i långa hela sjok. Typ myslampor, men sådana är för små för de här klumpiga ljuskällorna, de slår i lampskärmarna eller sticker fult ut ur dem. Alla andra lampor tänder och släcker jag “hela tiden” vilket gör det dyrare att använda lågenergilampor här.

Det fåniga är också att mysbelysning karaktäriseras av lågt wattvärde medan arbetsbelysning och liknande brukar ligga på minst 60watt vilket gör att vinsten blir större på de senare – om man bara låter lampan stå och brinna kontinuerligt istället för att tända och släcka flera gånger om dagen…

När det gäller sopsorteringen så måste kvicksilvret i lågenergilampan tas om hand annars är de här lamporna större miljöbovar än traditionella glödlampor.

Alltså det finns säkert bra skäl för att byta ljusteknik och lågenergilamporna kan säkert utvecklas, men när de nu är så ofärdiga som de är att använda och det går att resa frågetecken kring både produktion och slutförvaring så tycker jag det är fel att förbjuda vanliga lampor under tiden.

viagra

Ljus i juldagsmörkret?

Det är skillnad inte bara på mörker och mörker, juldagsskymningen är ju mysig, utan även på ljus och ljus. Jag har i månaden installerat min första lågenergilampa. Och jag är knäckt. För blir jag så här irriterad på en lampa -hur ska jag då må när jag tvingas ha enbart sådana här i hela huset?

Jag minns en granne som för många år sedan frivilligt bytte ut alla traditionella glödlampor mot lågenergi-diton. Hon bröt ihop när elräkningen kom. För istället för att där äntligen se en lättnad i en ansträngd budget så var räkningen på ett högre belopp än vad hon någonsin betalat en elräkning på. Min son elektrikern förklarade det med att lågenergilampor beter sig ungefär som lysrör och drar rejält med el när man slår på dem för att sedan går ner till en bråkdel av den vanliga glödlampans energiförbrukning.

Hon var väl van vid att precis som jag tända när man går in i ett rum, men sedan släcka när man lämnar det. För att spara el så klart, men kanske mest för att varför ska lamporna fortsätta lysa när man lämnat toaletten, tvättstugan, förrådet, klädkammaren, hallen, etc och andra rum man bara går in i för ett kortare ärende? Lågenergilampor lönar sig alltså ekonomiskt och miljömässigt om de får stå och brinna, men man ska undvika att tända dem…

Men nu ska man tänka om och låta lampor brinna i hela huset hela tiden? Tyvärr blir det enda sättet att överleva utan att bli galen den dag det bara finns lågenergilampor att tillgå i handeln. För de här lamporna har ju en löjligt lång startsträcka innan de kommit upp i full kraft. Jag har installerat min i takkronan i sovrummet där det behövdes en matt, 40watts lampa med stor sockel och för just den kombinationen finns det numer bara lågenergilampor. Taklampan tänder jag bara för ett snabbt översiktsljus när jag ska hämta någonting eller som i sovrummet: in och bädda sängen som hastigast på morgonen. Numer fumlar jag runt i mörker och är färdig innan lampan är det…

Är alla lågenergilampor så här? Tjänar miljön verkligen på att man slutar släcka efter sig i tomma rum och låter alla lampor stå och brinna hela tiden istället? Det här för att slippa irriterande väntan på att lamporna vaknar till maxläge efter påslag, men också för att inte få högre elräkningar tydligen. Hur trevligt är det att bo i ett sådant hem med fullt ljus överallt? Hur kul är alternativet? Ska jag köpa pannlampa eller gå över till fotogen istället?

Bland stenar och grönsaker

Jag gjorde en utflykt idag med kompisen M. Vi åkte bland annat till minnesstenen över Klågerupsupproret 1811. Jag var där i fjol och bloggade då om det miserabelt dåliga skick stenen var i och att det var näst intill omöjligt hitta dit. Nu är stenen tvättad och en krans ligger kvar från högtidlighållandet av att det är 200 år sedan militären sköt ihjäl och högg ner fattigt folk i Skåne för att de inte ville bli tvångsutskrivna till ett krig. Också ett sätt sköta rekryteringen på…
Vi fikade på platsen, utsikten är vidunderlig, och vill du göra sammaledes bara följ den nyuppsatta fornminnesskylten till Döängen när du är på den lilla väg som går från Pudesjön utanför Hyby in mot Malmö och som efter några kilometer, en liten bit efter sevärdhetsskylten, mynnar ut i Malmövägen. Kommer du från Malmö ska du ta in till höger på den här lilla vägen som leder rakt ut i åkerlandskapet från Malmövägen precis innan den senare når fram till bebyggelsen vid Klågerup och där korsas med väg 108.
Svedala kommun har en sorts vägbeskrivning också: men den anvisar stenen till vänster fast den ligger till höger om man kommer österifrån. Det är ingen idé att försöka kommunicera med Svedala kommuns kultursekreterare som har hand om sådana här saker; hon har aldrig svarat på mina epost i varje fall då jag i fjol återkommande undrade om minnesplatsens dåliga skick och liknande. Jag har frågat henne även om två andra roliga stenar jag skrev om på bloggen vilka också var i erbarmerligt skick, se bilden från i fjol:

Nu är även de tvättade och ser hjälpligt bättre ut, men texten kunde väl ha fyllts i på den till vänster så det går att läsa? På stenen till höger gick det i fjol att läsa “Hugg icke niding”. Genom att det faktiskt röjts vid fundamentet har nu en fortsättning framkommit: “Handen skall wisna”.
De som avrättades efter Klågeruppsroret fick först högerhanden avhuggen. Och jag tycker det är fascinerande att moderna stoppmärken för att objudna inte ska tränga in på privat mark oftast visar en hand. På ovannämnda sten handlar det om att varna den som tänkte ge sig på att hugga ner i skogen för eget olovandes bruk: handen ryker. Finns det ett samband här mellan gamla och nya varningsskyltar?

Väl hemma igen möttes jag vid dörren av en påse innehållandes de här jätteknippena rödlök och färsk gul lök. Observera att den traditionsenliga tändsticksasken som används för storleksjämförelse är en hushållsask!
Det var grannkompisen Lillian som grävt upp lite från sin egen trädgård och kommit över med. Jag hade ju berättat för henne det märkliga att det inte går att köpa  svenskodlad rödlök och gul lök utan sådan importeras från andra världsdelar just nu! I går fick jag dock i den stora livsmedelsaffären tag på ett knippe färsk svenskodlad lök, se den lilla bunten längst till vänster…

Vad har hänt med våra svenska handelsodlare?

Så lätt kan sadisten plockas fram ur hatten

Det är fyrtio år sedan nu som ett udda experiment tog sin början i en källarlokal vid Stanforduniversitetet i USA: några frivilliga manliga studenter skulle i forskningssyfte leka fängelse och agera fångvaktare respektive intagna. Tiden för det verklighetstrogna rollspelet var satt till mellan en och två veckor. En psykologiprofessor ledde och iscensatte; men ingen kunde räkna ut hur det skulle utveckla sig. Utfallet lät tala om sig redan från början och händelsen är känd under namnet The Stanford Prison Experiment.

Idag 40 år senare intervjuas deltagarna igen och läsningen är återigen omskakande. Värst tycker jag det är att experimentet omedelbart lyckades deformera de agerande och vrida dem in i alltmer perversa iscensättningar av sina roller. På grund av psykiska sammanbrott och övergrepp avbröts allt efter sex dagar. Sex dagar!

Jag skulle ha trott att vår civiliserade hinna var tjockare än den lilla plastfilm den nu verkar bestå av vilken alltså kan ge sig av genom en liten vindpust skapad under förfärat kort tidsrymd i frivillig överenskommelse; obehindrat blottläggs sålunda ett vilddjur inom oss vilket kan spatsera fram i full dager och utsätta andra människor för grymheter individen före experimentet aldrig kunde drömma om att vederbörande skulle utföra. Lätt som en plätt. Flera av de intervjuade säger att de till fullo förstår hur det upprepande kan avslöjas vidriga kränkningar  från fängelser runt om i världen.

Makt korrumperar, det är ju känt, se gärna mitt blogginlägg nedan om Djurfarmen, men här är det fråga om fler mekanismer som sätts i rörelse. Det har förekommit fler experiment i liknande riktning och den som påstår att människan är något annat än ett djur gör kanske det som en besvärjelse mot vårt inre mörker?

Söndagspromenad 3 april 2011

Jag brukar alltid bara gå förbi bauta-backen i Bulltoftaparken. (Prickarna längst upp är två personer på en bänk) Men förra söndagen tågade vi upp, hunden och jag:

Utsikten mot väster. Förstoras bilden framträder alla klassiska landmärken i Malmö längs horisonten.

Och utsikten mot öster. Vid denna riktnings landrand ståtar åtminstone Kronetorps mölla (till vänster om trädet).

Det funkade inte att förra söndagen publicera bara utsiktsbilderna, dvs redovisa synmålet. Startplatsen för kamerans svep saknades, tyckte jag. För utifrån vilken vinkel iakttager vi verkligheten och vilken jordmån ligger till grund för slutsatsen om vad det är vi ser? Det mesta vi uppfattar av omgivningen är uppdiktat av våra hjärnor. Vi kan inte vara säkra på mycket, med andra ord. Men det verkar som om det blir en härlig vår…

Säsongen har startat!

Jag köpte dem i fredags kväll och idag planterades de ut i en balkonglåda och en kruka på marken. Penséer ska ut när man tycker det är för tidigt, de klarar det och blir bara växtkraftigare av kylan. I motsats till oss andra som snart dukar under ifall inte våren är här. Men jag tror den är det nu, idag! Alla verkar så glada och fåglarna kvittrar som galna och ljuset, ljuset håller på att testa sina vingar. Yes, snart kan vi sitta ute och dricka kaffe, just nu känns det som livets mening. 🙂

Lokala skrik bredvid bänkskivan

Dagens morgontidning fäster på en lokalsida min uppmärksamhet på en annons. På bilden står en kvinna bekvämt tillbakalutad mot en bänk med en kaffemugg i handen och ler med hela kroppen. Hon står i ett kök. Annonstexten lyder: “Granitbänkskivor med upp till 40 procent lägre pris”. Jag stirrar på modellen, hon visar tänderna, och i bakgrunden syns sex stålblanka kastruller med handtagen åt samma håll på en hylla ovanför ett knivställ. Plötsligt glider blicken över till annonsen bredvid: “Skrik för livet, skrik du också för en rättvisare värld och för livet! 16.15 övning i kyrkan för alla som vill. 17.00 SKRIK-mässa i Arlövs kyrka”. Över den annonsen står det “Lokala meddelanden, information från ditt närområde.”

Vissa dagar tar det lång tid att läsa tidningen, man blir liksom bara sittandes.

Om det här med julkort

De här julkorten fick jag i fjol. Jag sparar dem till nu. Då kollar jag ifall jag fick av någon jag vet jag inte själv skickade till och så funderar jag om jag ska börja skicka även till den avsändaren. Samt så njuter jag en gång till av alla fina kort, en del gediget hemgjorda. Slutligen tar jag ut de jag inte nänns slänga: fotojulkort och de med mycket och personlig text. De jag av nämnd orsak inte slänger sparas i särskild låda. (För att ta fram när jag blivit ännu äldre och ännu gaggigare?)

Sedan skriver jag namn på de julkort jag ska skicka i år. Jag brukar ta ut ett foto av årets skörd och få gjort julkort av det. För varje år går det att välja allt fler format och utstyrslar utan att priset ökar utan snarare tvärtom. Sedan gäller det att hitta rätt adress för kuvertet, folk flyttar så mycket så det gäller att hänga med. Samt sist men inte minst: frankeringen! Det handlar om julfrimärken så klart. Och förr fanns det särskilda julklistermärken från en hjälporganisation att ytterligare dekorera kuverten med i nedre vänstra hörnet, de märkena kunde man köpa på postkontoren, men nu finns varken det ena eller det andra. Jag brukar ta de klistermärken jag får av Rädda Barnen, olika ritade små motiv där man kan skoja med mottagaren och skicka en fet julkorv till vegetarianen, etc.

Jaja, det blir inte roligare än vad man gör det till, men jag är i alla fall barnsligt förtjust i mina julkortsbestyr. Slutligen gäller det att hålla koll på datumet: att posta bunten i rätt tid, dvs inte för tidigt och inte för sent. I år säger posten att julkort ska i lådan senast nu på torsdag för att hinna fram i tid. I Sverige vill säga. Till mina vänner utanför Europa var Nobeldagen sista dagen. Jag missar det alltid. Är antagligen för upptagen med att kolla vad Victoria har på sig. Får köra till Sista Lådan Posten Tömmer vid Borrgatan imorgon så löser det sig, mina vänner ute i världen har aldrig klagat, men så är de också snälla.

Sedan är det bara att ta fram silverfatet och vänta på att det ska fyllas av inkommande julkort från när och fjärran. Jag blir så glad för dem jag får, bryr mig aldrig om att det aldrig går jämt ut, vi är olika; jag har nära vänner som aldrig skulle komma på tanken att skicka julkort, etc. Helt okey! Det är bara en sak som stör mig när det blir fel, och det stör mig riktigt: jag vill att  mitt namn ska vara rätt stavat… Jag minns nu att jag heller inte gillade när vänner skickade mig sina arbetsgivares julkort; som om jag var en affärsbekant eller att de inte ville bekosta kortet själv, tyckte jag surt.

En jul skickade jag inga kort; jag fick inte framkallat, som det var på den tiden, min filmrulle i tid och kunde jag inte använda ett visst foto där så fick det vara! Men se, det tyckte inte vännerna, de hörde av sig och saknade mina kort. Och då blev jag riktigt stressad: Var det inte frivilligt att skicka? Är det en plikt nu plötsligt? En vän sa då att om ett umgänge upphört så visar ett julkort att man ändå finns kvar. Att relationen så att säga bara står på vänt, men att den när som helst kan aktiveras igen om läge infinner sig. Julkortet håller som en stand-in vänskapens låga vid liv så länge. Slutar man att även skicka en sådan hälsning, ja då har tråden klippts av helt.

Nu flera år senare blir jag rörd över hur rätt han hade.