Igår när jag cyklade från Kvarnby till jobbet i Lund kom jag bara halvvägs: Däcket pyste ut all luft och där stod jag på den sedvanligt öde landsvägen. Hade tänkt att på eftermiddagen äntligen göra vad jag planerat i någon månads tid och lämna in cykeln för byte av kedja, drev och däck med sprickor i så det var ju retligt att jag stöp på mållinjen.

Utrustad med mobiltelefon är hjälpen nära, tänkte jag och ringde xx xxx för att beställa taxi. “Tyvärr, vi tar inga cyklar.” Okey då ringer jag väl xx xx xx. “Det kostar 30 kronor extra.” “Går bra, jag går med cykeln på den gamla landsvägen mellan Trelleborg och Lund på väg tillbaka mot Tottarp, där kan ni hämta mig.” “Jag måste ha en exakt gatuadress i rätt ort, Tottarp finns inte.” “Gamla Trelleborgsvägen då?” (Den är från bronsåldern, precis som byn också antagligen, men det ska man nog inte säga i det här läget.) “Jag får fram Tottarpsvägen, är det där?” “Det låter bekant, jag går dit.” “Vilket nummer?” “Hallå vi pratar om en by med tio hus eller nått och jag står mitt i med en cykel som har fått punktering och jag kommer att vifta frenetiskt åt varje taxi som försöker köra förbi.”

Vilket jag också gjorde, för taxin svängde vänster upp mot Uppåkra istället för åt höger där en skylt med stora bokstäver berättade vad byn heter. Sätter landsbygden skräck i droskservicen? Måste det hända något var tjugonde meter, för om det är obruten landsväg och enstaka hus inträder paltkoma och tankeverksamheten lägger av?

Det visade sig vara en rolig -i både dansk och svensk betydelse- taxiförare som körde mig och cykeln till Kvarnbys dito cykelhandlare och det för det fasta priset av 200 kronor, så lite kostar det när man hunnit halvvägs till Lund. Det kunde jag inte tro. Jag har varit med om skamligt dyra och vårdslöst framförda resor i för hög fart inne i Malmö, så jag slutade för väldigt länge sedan åka taxi, tyckte bara det var obehagligt. Men det verkar ha hänt en del sedan dess. För säkerhets skull tog jag dock den här chaufförens nummer ifall jag får punka fler gånger mellan hem och jobb, för nu finns det en som vet var Gamla Trelleborgsvägen går i varje fall. 🙂

Jag lyckades fånga det här motivet när jag som vanligt trampade på till jobbet i morse. Nu har det blivit det normala: att cykla mellan Malmö och Lund. Men jag har hört att det går bussar också, kan ju vara tryggt att veta om framkomligheten för tvåhjulingar en dag trots allt skulle hindras av snö och is. För det ovanliga är ju att nu är det november och jag är barfota i sandaler. Det har aldrig hänt förut när jag varit i Sverige. Barfota i november?

En jättefin cykeltur – som vanligt. Förra veckan var det mörkt när jag startade, nu har vintertiden gett tillbaka morgonljuset. Samtidigt ser jag fram emot att åter ha hunnit ut innan solen bryter upp mörkrets lås för då kommer jag nog att få se rådjur skutta fram igen. De har jag bara sett precis i gryningen. Däremot hinner det nu bli skumt innan jag hunnit hem efter arbetsdagens slut.
Jag var inom Kvarnbys eminente cykelhandlare och förhörde mig om extra, lösa, bak- och framlyktor att ha i väskan och vid behov, om batterierna på de fasta ljusen lägger av mitt ute bland åkrarna, kunna klämma på. Sådana fanns, men varselväst får jag leta vidare efter.

När jag är vid den här bethögen är jag exakt mitt emellan hem och jobb på min cykelfärd. Hur ser halva vägen ut för dig?

It´s me in the corner…

…I´m on the road again…

…I traveled each and ev’ry highway. And more, much more than this, I did it my way (from Malmö to Lund by bike.

Gamla Trelleborgsvägen som går öster om motorvägen Malmö-Lund är 15 procent kortare att cykla mellan orterna på för oss som bor i östra Malmö än att ta cykelleden längs Gamla Lundavägen. Utsikten är hundra gånger häftigare vilket inte mina kort kan visa…

För det handlar om att se halva Skåne österut med blånande åsar i fjärran och andas in den höstfuktiga nyplöjda myllan! Samt att cykla på riktigt på nått sätt: in och ut genom små byar på landsvägar där småbarn väntar på skolbussen och hästar kliar sig mot varandra. Såg tre rådjur förra veckan.

När jag var liten trodde jag det här var kyrkor. Konstigt att just de här funktionerna fick så fina hus.

Jag cyklar sedan juni från Kvarnby till jobbet i Lund två gånger i veckan. Har hittills gjort det via följande väg: Tillysborgsvägen/Tullstorpsvägen norrut fram till korsningen med Fårabäcksvägen. Där tar jag vänster och cyklar på fram till anslutande liten cykelled som tar en vidare norrut under väg 11 och upp till Starrvägen, där vänster fram till Gamla Segevägen som åt höger tar en ända bort till Arlöv där man tar till höger på Lundavägen vars cykelbana funkar fint fram till cyklisten dumpas i S:t Lars området i södra Lund. Trampandet tar mig oftast en timme och tio minuter från dörr till dörr.

Jag har noterat att jag cyklar i ett u när jag viker av Starrvägen-Gamla Segevägen-Lundavägen och det har gjort mig nyfiken om det går att hålla en mer nordostlig färdriktning hela etappen ända från början. Tullstorpsvägen ingick förr som en del av gamla vägen mellan Trelleborg och Lund så det verkade vara rätt tänkt, men skulle det gå att cykla på landsvägarna idag? Och skulle jag hitta långt där ute bland betfälten?

I morse trampade jag rakt fram genom korset med Fårabäcksvägen, tog av andra vägen på höger sida vilken i en vackert svängd bro med betagande utsikt tar en över Yttre Ringvägen, på andra sidan fortsatte jag norrut på Mor Marnas väg och nu började en odyssé genom små fina byar och pastoral idyll. Först Sunnanå söder om Sege å. Därefter Nordanå, Kyrkobyn, Tottarp, Lilla Uppåkra och slutligen Stora Uppåkra. Bilden är från strax norr om Nordanå med Görslövs kyrka i fonden.

Jag hade gjort en fuskkarta för att veta vad jag skulle satsa på när landsvägen förgrenade sig, så jag blev glatt överraskad av sådana här skyltar. Den här vinkade mig vidare vid Tottarp. Som synes är trafiken ringa.

Och här har jag inte så mycket kvar, befinner mig i höjd med Lilla Uppåkra. Uppe vid Stora Uppåkra var det till att svänga vänster och rulla ner under motorvägen och ta höger på vanliga cykelleden. Det var en vindstilla solig och fin dag att cykla på både dit och hem igen. Jag tog det lugnt och stannade och fotograferade och klockade dagens båda cykelturer till 1 timme och 3 minuter. Bara 7 minuter kortare än vad den andra cykelleden tar? Kändes som en ännu kortare väg egentligen. Nu stannade jag ju också några gånger för att fotografera. Men utan att stanna för att plåta kan jag å andra sidan antagligen hamna i värre vindsituationer här ute än vad den västligare grannvägen kan åstadkomma. Så det stannar kanske vid en tiondel kortare resväg ändå. Fast just nu tycker jag dagens valda rutt är tio gånger vackrare! Man ser hur långt som helst österut i det öppna kuperade fagra landskapet också vilket måste upplevas! Ut och cykla!