Cyklade fin runda idag: till Skabersjöby och hem igen. Under turen såg jag flertalet möjligheter att nästa gång ta in på annan väg för att variera turen. När jag utflyktscyklar vill jag hela tiden utforska nya landsvägar och hitta på nya rundor! Men när jag vandrar i skog och mark föredrar jag att gå i samma spår. För det är någonting annat än att transportera sig, färdas, etc.
Promenera är att vara i det bestående, som en del av det, och förändringen sökes i mikrokosmos som man hinner uppfatta i den makliga takten och med sinnesorganen nära det som utan hinder omedelbart kan observeras och undersökas. Då blir jämförelser med förra gången en mer betydande del av upplevelsen också. Det är kanske en trygghet också: Jag vet hur lång tid det tar att promenera hit eller dit. Går jag nya vägar kan man gå vilse och hinna bli trött och uttråkad innan man är på spåret igen. Att cykla vilse är inte lika jobbigt utan mest bara kul. I vilket fall är cykla och promenera två favoritsysslor i mitt fritidsliv. Vad tycker du?
Kort från Kvarnby 