Såg Stravinskijs opera Rucklarens väg på Malmöoperan igår. Och funderar över skillnaden mellan radioteater och scenisk opera -de måste vara varandras ytterligheter: I ena ringhörnan röster som regisserat framför en text, basta!, i andra tillkommer scenografi, rekvisita, kostymering, ljussättning, musik, orkestralt framförande, sång, kroppsligt agerande, etc.
Radioteater framkallar bilder som sätter sig som minnen av föreställningen, opera på plats skapar andra ljud- och synupplevelser delvis förbundet med att konsumenten är upplyft från sitt eget torftiga tjäll där den förra kulturformen oftast inmundigas.
Men i båda fallen eftersträvas, inbillar jag mig i allafall, likt för all scenisk konst att innehåll och framförande harmoniskt ska smälta samman. Att musiken stöder sångerna som framförs av rätt karaktärsgestaltningar i ett rum som är deras. Eller att rösterna i radions mörker ger mig upplevelsen av att de tillhör just de personer de säger sig vara  i den kontext som jag invaggas i “finns”.
Därför är Rucklarens väg i Malmöoperans framställning tankeväckande. För här bryts det mönster jag beskriver ovan. Och jag funderar mycket på vad det är som gör att föreställningen faller sönder i fyra disparata delar: librettot, scenografin, sångarna och orkestern.
Ögat vandrar på textdisplayen i taket ner till kitschen på scengolvet upp till sångarna som inte hörs på grund av musikerna i diket vilka kör sitt race så det ryker. Stravinskijs märkliga musik sitter som gjutet och operaorkestern visar än en gång vilken klass de håller, heja dem! Men nu är det ju inte konsert utan opera… Och då borde musikerna tyvärr dämpas på något sätt, kanske få över sig det där halvlocket som finns över gropen ibland. Eller så borde sångarna få mikrofoner. Kören klarar sig dock.
Alltså: orkestern spelar på i sin värld, texten rullar fram i taket, men mellan de här två instanserna utspelar sig till dem oberoende disparata sceniska lösningar sångarna lösligt förhåller sig till. Man vet liksom inte var man ska fästa blicken eller vad man ska ta fasta på för att få ihop det.
Som när jag för hundra år sedan gick in i en svart kub på järnvägsstationen i Genève för att se film i väntan på ett tåg. De visade Tjuven med Jean Gabin. Den är på franska, men eftersom Schweiz är trespråkigt var filmen textad på både tyska och italienska vilket betydde två textrader för varje idiom = fyra rader. Det tog halva höjden av filmbilden. Jag kan ingen tyska eller italienska alls, men min franska behövde understödjas så jag sprang med ögonen likt en fälthare över raderna för att se om det fanns något matnyttigt att förstärka hörförståelsen med vilket filmbilden så klart inte tog hänsyn till utan den bara gick på där bakom gallerna. Jag kom att tänka på den bioupplevelsen igår.