Spårsnö i Bulltoftaparken. Tippen är nyklippt, skråddad in på bara skinnet, men det bekommer honom inte det minsta fastän han gått från Darth Vader till Gollum i kroppsbeklädnad och det är minus två grader. Men det är vindstilla, för en gångs skull, och inte särskilt fuktigt ute. Fast han struntar säkert i vädret oavsett, han lever här och nu och det betyder massor att snoka i och snusa på och spåra efter. Fullt upp!
Det började snöa onsdagkväll och sedan har världen bara blivit vitare och vackrare för varje dag. I varje fall i Kvarnby. Det går bra att promenera med en yster hund på snötäckt mark, problemen kommer när snön smälter och sedan fryser till is istället…
Väl hemma tog jag min favoritfika: microuppvärmd fryst hemlagad prinsesstårta. Den här gången körde jag tårtbiten i mikron så länge att grädden blev rinnig och marsipanen halvflytande. Det smakade som min barndoms mannagrynsgröt med sylt. Mums, så gott! Jag har väninnor som när de läser det här, om de gör det, blir kräkfärdiga av min faiblesse. Konventionella stackare, säger jag bara!
P.S. Kolla kommentaren! Vad var det jag sa!
Längst in och längst bort syns Turning Torso lika envetet som Kockumskranen på sin tid. Vad finns längst in i och längst bort från våra liv?
Längst fram det levande och därför förgängliga? Längst bak det döda och därmed bestående? Bäriga träd och stenigt hus: Södra Sallerups kyrka från 1100-talet.
Snöpinnen på plats utanför prästgårdsdammen. I år lagom i tid för att väcka förväntan om en vit jul. I fjol var den nerkörd den 18 oktober vilket var förfärligt! Ser att nerslagsplatsen då var några meter till vänster om oxå. Spännande att se när och var pinnen dyker upp nästa år. OBS: ironi.
Inte en golfspelare i sikte, fastän det bara är rått ute. Det brukar bara vara ymnigt snöfall som håller dem borta annars. Kvarnby golfbana böljar sig över Romeleåsens allra västligaste slut.
Så var vi vid vattenhålet igen: grundvattenblänket vid cykelstigen mot bokskogen i höjd med Södra Sallerup. Kompositionen i bilden är en hommage till min favoritkonstnär, Olle Baertling. Vinklarna gck ihop i spetsen på hans tidiga konstverk. Men i den senare livsperioden öppnade sig vinklarna för att fortsätta linjerna ut i universum. Fint!
Malmö ljussätter här och där broar, skulpturer, fastigheter, gångstråk, etc på lite mer spektakulära sätt än att bara ge ledljus i mörkret. Jag tror det började med broarna längs inre ringvägen på 90-talet. Sedan har det tillkommit mer och mer och igår kväll bjöd staden på guidad promenad i de centrala parkerna.
Vi var många som på sista lördagkvällen i oktober slöt upp och en del var säkert med i fjol på evenemanget :by light som gick i samma tema och som var en mycket lyckad vandring i samma parkmiljö. Så icke årets!
Guiden körde powerwalk-tempo från ljusfenomen till ljusfenomen och började omedelbart prata så fort hon var framme vid en station varvid bara de först anlända fick höra någonting. Och vi var många i går kväll: en lång orm av intresserade slingrade sig fram i parkgångarna. Eftersom guiden var, måste jag tyvärr säga, förbluffande okunnig om saker och ting hade hon inte så mycket att säga utan när alla hunnit fram gick hon raskt vidare till nästa ljussättning. Det här med att uppleva ljussättningen och se sig omkring kunde man glömma…
Däremot kan den intresserade gå in på Malmö stads hemsida och lyssna i fåtöljen eller ladda ner till mp3-spelare och höra på plats en mer omfattande inspelad guidning som täcker stora delar av innerstadens alla upplysningar. Gör det!
Avslutar med en bild jag tog EFTER språngmarschen: Liggende pige av Gerhard Henning. Verket står/ligger i Slottsparken och den blir häftigt dramatiserad av blixten rätt ut i nattmörkret. En detalj är att man även ser vad den taktila upplevelsen har fokuserat på, om man säger så…
Vafalls! Två hägrar hägrar i Södra Sallerups prästgårdsdamm när jag som vanligt tar min och hundens lördagspromenad där förbi. Jag har i alla år trott han/hon var ensam. Nu är det tydligen två som driver med mig hela tiden…
Det här är en favoritvy, vid cykelstigen mot bokskogen. Grundvattenpölen är som ett öga. Där det är vatten idag var det förr ett stickspår till järnvägen. Det användes för att lasta lera, tror jag, som var av ett särskilt slag och som bröts i närheten, om man nu säger så om lera: bryta? När järnvägen lades ner 1948 upphörde driften och vattnet tog över i sänkan.
Pölen har varit större får jag av en slump (vad tråkigt allting vore om det inte fanns någon slump) fram efter att ha nyttjat årets bok från Malmö Kulturhistoriska Förening: Ett nytt register över alla årsböcker som givits ut sedan 1933.
Jag söker på Prydesholm som gården bakom och till vänster utanför bild heter. Registret hänvisar till 1962 års årsbok. Och den har jag! Där står om ortnamnen i Södra Sallerup med omnejd. Prydesholm låter ju prydligt och förnämt. Men ursprunget ska tyvärr vara av det dystrare slaget; en ägare av gården på 1800-talet brukade prygla sina drängar… Öknamnet Pryllehållm snyggades med tiden till. Så kan det gå.
På en stubbe vid grundvattensdammen vid cykelstigen mot Bokskogen strax före Fårabäcksvägen satt en inplastad Fråga 3: När fick Sverige sin första utomhusrulltrappa? 1930-talet, 1940-talet eller 1950-talet? Jag gissade på 50-talet och fortsatte promenaden och tänkte att väl hemma kan jag googla. Glömde bort, men kom ihåg när jag vid nästa promenad med Tippen idag passerade trädet som växer bredvid ovannämnda cykelstig vid övergången nere vid Husie Kyrkoväg. Där fanns fasthäftat Fråga 1: Vad tillverkade Suzuki från allra första början? Var det vävstolar, dubbelpipiga gevär eller cyklar.
Nu kom jag ihåg att googla! Vet du svaret? 1930-talet (Stockholm) respektive vävstolar. Frågan som kvarstår är givetvis: Var finns fråga 2?
Så fastnade han till slut på bild, hägern. Här i prästgårdens damm i Södra Sallerup. Finns det något samband med någonting eller är all tid en räcka självständiga händelser?
I vilket fall så fortsatte lördagen med gallerinatt inne i Malmö vilket som vanligt betydde att gamlingarna reclaimed the streets från fjortisarna som flydde in på mackadonalds medan rullatorgänget skränande lät sig ledas av lockande marschaller till nästa konstställe. Heja!
På utflykt med Malmö Kulturhistoriska Förening. Först åker vi buss ovan jord längs Citytunnelns sträckning, hela vägen från Centralen till brofästet, guidade av arkitekt Tyke Tykesson som jobbar på Stadsbyggnadskontoret i stan och som kan allt om Malmös arkitekturhistoria, sedan promenerar vi med en landskapsarkitekt jag missade namnet på mellan stadens slutna och öppna rum. Bilden från Dianas tappade koger i Ernst Billgrens skulpturgrupp i Kungsparken. Kan rekommendera föreningen och dess utflykter: perspektiven på vad Malmö är både djupnar och breddas.
Sedan tar jag min vanliga lördagspromenad hemma i Kvarnby med hunden. Beundrar nya skylten vid femmans ändhållplats. Och funderar på de ilskna försvarare av det som jag tycker illa om i Lund vilka kommenterade det jag bloggade om i ämnet. Jag var inte ute efter utövarna personligen, det var deras seder och kommunalpolitiken jag kritiserade. Men de tre svaren skrämmer mig och gör att jag börjar undra vad det är för människor som sysslar med det där dravlet jag ryser inför. Avståndet ökar…
Kort från Kvarnby 