Gillar du inledningstexter till romaner, eller fackböcker i vissa fall, som så att säga berättar vad det är du ska få läsa? Jag brukar hoppa över och ta det efteråt, jag vill inte ha någon beskäftig för-läsare som ska ge mig ett facit som i värsta fall lägger ett raster över den kommande texten och hindrar mig från att få min egen läsupplevelse.  Till exempel har vi Sigrid Kahles låånga förord till Edward Saids lysande omistliga standardverk Orientalism. Kahle skrev 1993 en 58 sidor lång partsinlaga, försvarsskrift, debattinlägg eller liknande till den svenska pocketutgåvan av det efterföljande verket, som gavs ut första gången 1978. Hennes text skulle idag behöva ett eget förord för att sättas i sitt sammanhang och förklaras. (Här försvarar jag plötsligt förord.) Men enklast och bäst är att avlägsna inledningsavsnittet inför eventuell nyutgåva av Saids furiösa mästerverk över detta ständigt aktuella ämne: Vi och den andre!  Kahes text skulle bättre kunna ingå i en egen antologi om debatten kring Said. Med ett förord, he-he

En av få gånger, den senaste och största, där ett förord gjort motsatsen och öppnat upp romanen i fråga för en större läsning, en djupare förståelse, en vidgad värld av aha-upplevelser är nyöversättningen av Gustave Flauberts Madame Bovary, men det är inte översättaren Anders Bodegård som står för inledningstexten utan jag får kolla namnet nästa gång jag är på bibblan. Det här är en lysande inledning som förtjänar sin plats.

Annars vill jag helst läsa själv, MEN därefter prata om boken med andra som också läst den. Jag är med i en och samma litteraturcirkel sedan 22 år tillbaka, häpp!, och det är fortfarande så häftigt att få, som ovan, sin egen läsupplevelse vidgad, fördjupad och kompletterad med andra infallsvinklar och förståelse. Som sagt: gärna en analyserande inledning, men ta den efteråt och ventilera din egen läsning med andras upplevelser och boken får vingar!

Anthurium heter blomman som vissnat och som jag plockade ur krukväxten för att slänga, men hajade till av perfektionismen i formen och fotograferade först. Hade föremålet varit ett konstverk hade jag funderat på vad konstnären menade och om det här var bra, etc. Men naturen är alltid, bortom alla frågeställningar, självklart närvarande i mitten av sin egen tavla och utsänder ett suveränt: här och nu! Eller hur?

Sverige idag är inte som Sverige igår, men så har det alltid varit. 🙂 Somt har blivit bättre för en del annat sämre för andra, etc. Trots förändringarna skulle ingen tveka att fortsätta kalla det geografiska området för Sverige oavsett vem som bor här och hur vi lever. Men vem om är svensk är mer kontroversiellt. Begreppet svensk har alls icke samma tolerans gentemot förändringar som landet Sverige utan här är det snarast talas om ett smalt, stelt regelverk att examineras gentemot för att få kalla sig svensk -enligt vissa.

Bäst på att få kläm på vad som är svenskt är de som inte är det. Läs här en beskrivning av studentfirande, så har “vi” aldrig medvetet tänkt på det som, eller hur?: “Hela familjen var där – det är en väldigt stor händelse. Studenterna klär sig traditionellt i vit kostym och har en speciell sorts skärmmössa och nu för tiden åker de sakta runt stan i de största bilar de kan hitta och dessa är utsmyckade med björkris på kylaren och blommor på antennen.” Plötsligt framstår det vanliga som främmat. Och något som inte skulle vara nödvändigt att behöva ställa upp på för att få kalla sig svensk, i likhet med alla andra traditioner förmodligen. Det är inte det som är det viktiga.

Vad som är det viktiga och hur det vittrar sönder och går förlorat berättar Andrew Brown om i Fiska i Utopia (Basil förlag 2012) var jag har hämtat citatet ovan från. Författaren är i nu nämnd ordning tycks det: sportfiskare, journalist och engelsman. Han var gift med en svenska och bosatt i Sverige på 70-80 talet, skiljde sig och flyttade tillbaka till England men har kommit att besöka landet i Norden återkommande efter dess. I sin reportageroman berättar Andrew Brown om sina iakttagelser av ett lands förändring och vad det gör med invånarna. Han ser vad som går förlorat och sörjer det. Men finner tröst i att söka sig till obygdernas obygder med sitt fiskespö. Och de gestaltningar han ger av fiske är lysande prosa!

Den här boken är en ögonöppnare för att föra debatten vidare över vad som är Sverige och vad som definierar svenskhet. Eller vad det senare begreppet borde betyda: att svensk är den som tillsammans med andra som också bor här vill forma ett solidariskt samhälle. Vi är inte riktigt där eller hur? Undertiteln på boken är också Drömmen om folkhemmet som försvann. Låt oss ta det tillbaka!

Maskrosbarn har man ju hört talas om, ungar som växer upp utan men trots stora brister av både det ena och det andra som behövs för att vi ska må bra som individer. Men orkidébarn? Lone Frank skriver om dem i Mina vackra gener, bokförlaget Fri Tanke, utgiven 2012. Arvsmassan kan vara hopsatt till att göra oss mer eller mindre mottagliga för såväl negativ miljöpåverkan som positiv. Orkidébarn har känsliga psyken och kan bli rejält tilltufsade av psykosociala orsaker, men den andra sidan av känsligheten, öppenheten mot omgivningen, åstadkommer dock att de kan blomma (sic!) upp rejält av bara lite bekräftelse och klara sig utmärkt trots allt, därav namnet. De mer hårdhudade maskrosbarnen svarar däremot inte alls lika bra på motsvarande support. Säger sig självt egentligen, men det är fint att läsa om att forskningen stöder den intuitiva tanken att det alltid finns två sidor av ett problem. Att vara så kallat överkänslig kan vara en tillgång också!

Förr sa man arv eller miljö och bråkade om vad som var viktigast. Arvet stod för det oföränderliga medan miljön var den dynamiska potentialen. Lone Frank visar på att forskningen nu är inne på att inte längre skilja mellan arv och miljö på gammalt traditionellt vis; det vi ärver av genetiskt baserade möjligheter kan både aktiveras av miljöorsaker som gå tillbaka. Epi-genetiken visar på hur miljön använder respektive inte använder arvet och hur det senare kan förändras.

Lone Frank som är dansk vetenskapsjournalist företar en resa jorden runt för att kartlägga sina egna gener och få förklarat vad svaren betyder. En spännande odyssé som introducerar läsaren i den nya genetiken och som gör det på enkel och underhållande prosa. Samtidigt ges en inblick i de samhälleliga konsekvenserna av möjligheten till genetisk kartläggning. Ett perspektiv på gott och ont det också…

När jag tipsas om en bok med följande titel utgår jag från en bekräftande föreställning: Blir vi sjuka av inkomstskillnader? En introduktion till sambanden mellan inkomst, ojämlikhet och hälsa. Andreas Bergh, Therese Nilsson och Daniel Waldenström, Studentlitteratur 2012. Jag tror jag ska få lära mig mer om de samband jag tar för självklart är fallet. Men tji får jag. En mycket förvirrande upplevelse att ju mer jag läser desto mer blir jag varse att ett bakgrundssammanhang träder fram och löses upp i tomma intet. Fakta var fördomar som inte kan fås att vara sanna i någon mening. Var har vi fått det här ifrån? Att det är sämre för hälsan att leva i ett ojämlikt samhälle? Och att det bara inte kan vara den välbärgade som far mest illa…

Det är bekräftat att hälsa hänger ihop med egen samhällsstatus, men vad som är orsak och verkan är inte utrett. Se Den orättvisa hälsan, Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd” som jag skrivit om här på bloggen. I den boken fann jag fördomar i beskrivandet av vem som hade resurser och vem som bara var ett offer, etc. Men i den här nya, se ovan, finner jag mina egna fördomar istället. 🙂 Och det är jobbigt. För ett rättvist och jämlikt samhälle borde skapa mer hälsa och lycka än ett orättvist och ojämlikt dito. Varför ska vi annars sträva mot det förra? Och om inte rättvisa är bättre än orättvisa ur alla aspekter faller inte lag och moral samman då?

En jobbig läsning med andra ord, och Blir vi sjuka av inkomstskillnader är en riktigt krånglig bok att ta sig genom för den som inte är statistiker heller. Men den ger en bra introduktion och inblick i de fällor och felslut som försåtligt illa hanterad statistik kan ta en till. Och det är tyvärr väldigt bra att känna till och vara medveten om när nu statistik åberopas som främsta argument för att bekräfta andra “ovedersägliga” sanningar som det här med växthusklimatet…