Gillar du inledningstexter till romaner, eller fackböcker i vissa fall, som så att säga berättar vad det är du ska få läsa? Jag brukar hoppa över och ta det efteråt, jag vill inte ha någon beskäftig för-läsare som ska ge mig ett facit som i värsta fall lägger ett raster över den kommande texten och hindrar mig från att få min egen läsupplevelse.  Till exempel har vi Sigrid Kahles låånga förord till Edward Saids lysande omistliga standardverk Orientalism. Kahle skrev 1993 en 58 sidor lång partsinlaga, försvarsskrift, debattinlägg eller liknande till den svenska pocketutgåvan av det efterföljande verket, som gavs ut första gången 1978. Hennes text skulle idag behöva ett eget förord för att sättas i sitt sammanhang och förklaras. (Här försvarar jag plötsligt förord.) Men enklast och bäst är att avlägsna inledningsavsnittet inför eventuell nyutgåva av Saids furiösa mästerverk över detta ständigt aktuella ämne: Vi och den andre!  Kahes text skulle bättre kunna ingå i en egen antologi om debatten kring Said. Med ett förord, he-he

En av få gånger, den senaste och största, där ett förord gjort motsatsen och öppnat upp romanen i fråga för en större läsning, en djupare förståelse, en vidgad värld av aha-upplevelser är nyöversättningen av Gustave Flauberts Madame Bovary, men det är inte översättaren Anders Bodegård som står för inledningstexten utan jag får kolla namnet nästa gång jag är på bibblan. Det här är en lysande inledning som förtjänar sin plats.

Annars vill jag helst läsa själv, MEN därefter prata om boken med andra som också läst den. Jag är med i en och samma litteraturcirkel sedan 22 år tillbaka, häpp!, och det är fortfarande så häftigt att få, som ovan, sin egen läsupplevelse vidgad, fördjupad och kompletterad med andra infallsvinklar och förståelse. Som sagt: gärna en analyserande inledning, men ta den efteråt och ventilera din egen läsning med andras upplevelser och boken får vingar!