I såväl barnuppfostran som i politiken har parterna att komma varandra till mötes. Ska önskvärda beslut kunna fattas och genomföras måste man i olika grad beroende på syfte och maktbalans få med sig motståndarna.  “Ät nu upp maten!” “Nä!” “Pensionssystemet måste reformeras!” “Dödgrävare!” Inge bra läge, men det finns tre vägar ut.

1) Förhandla vilket betyder att erbjuda något i utbyte för att få det som man vill, som typ efterrätt, eller att oppositionspartierna får igenom sina reformkrav på andra punkter än där regeringen nu vill finna nödvändigt stöd. 2) Övertala vilket handlar om att försöka påverka attityder och inställningar hos den man vill komma överens med: “ta en sked bara så ska du se att du tycker om det, det smakar precis som köttfärssås och spagetti”. Eller som i fallet med kärnkraftsomröstningen på sin tid där kärnkraftsmotståndare kunde fås att tycka att bästa sättet att avveckla kärnkraften på var att behålla den ett tag till.  3) Tvång, som är vad det står för: “Du får ingen annan mat än det som finns på tallriken” respektive bestämma att en myndighet ska flytta från en ort till en annan och att de som jobbar på verket nu har att flytta med om de vill  behålla jobben.

Förhandla och övertala är bäst, tvinga kan ge konsekvenser som gör att beslutet inte var värt priset. Det här får jag lära mig i en utmärkt bok om barnuppf, nä om Reformpolitikens strategier som den också heter! Författare är Peter Santesson och boken kom ut 2012 på Atlantis. Det här är en fascinerande intressant berättelse om hur det gick till när tre stora frågor i svensk politik löstes på 90-talet: finanskrisen, skatteomläggningen och pensionssystemet. Alla vet nu hur det gick: Sverige löste finanskrisen och lade om såväl skattesystem som pensionsdito som båda läckte som ett såll och krävde drastiska åtgärder. Vad vi tycker om resultaten kan vi låta bero, Santesson koncentrerar sig också i huvudsak på att berätta om och analysera reformspelets taktik och strategi.

Då när arbetet pågick var det si och så med vilka som var delaktiga i processerna av dem som kanske borde ha varit det, men det här är också en del av reformpolitikens strategier. Men vad som dock slår mig som samhällsintresserad journalist är att jag borde redan ha känt till alltihop som Peter Santesson skriver om. Men det gör jag inte. Jag minns i de här fallen mest de stora braskande rubrikerna till de korta artiklarna om de publika utspelen samt de konkreta redogörelserna för “Så blir din nya pension” etc. Men var fanns det att läsa som Peter Santesson förtjänstfullt och riktigt spännande tar fram i ljuset och analyserar utifrån de tre grundpelarna: förhandla, övertala eller tvinga?