Förra gången jag var arbetslös stod begreppet social kompetens högt i kurs. Det lyser idag med sin frånvaro. Nu är det prestigelös som gäller i platsannonserna. Googlar jag på ordet hittar jag många som undrar -och retar sig. Som bloggaren Per Johnsson som skriver: “Att vara prestigelös är (…) man jobbar och gör ett bra jobb men bryr sig inte om att någon annan snor uppmärksamheten eller tar arbetsinsatsen.” Det här är en person utan aktning, en som inte är stolt över sin egen arbetsinsats menar bloggaren och den tolkningen ligger det mycket i och det är väl inget eftersträvansvärt? Jag känner mig i varje fall obekväm med att identifiera mig med begreppet. Är det ödmjuk som åsyftas i platsannonserna? Låter lite bättre, men det finns en besk klang av att jobba och hålla käften, du ska inte tro att du är något och du får inget för vad du gör heller. För mig framstår prestigelös som en omskrivning av att arbetsgivaren vill ha en till självutplåning foglig medarbetare som aldrig ifrågasätter någonting och därmed egentligen aldrig tar ansvar över sitt arbete heller. Fi donc för sådan inställning i så fall!
Det är lätt att göra sig putslustig över formuleringarna i platsannonserna så varför inte fortsätta, här dagens urval:

“Som person är du engagerad, drivande, prestigelös och självgående. Du är öppen och kommunikativ samt en bra organisatör.” Kommunikatörstjänst. För min kommentar se Arbetssökning, del 11: Floskelracet.

“Ingen tidigare erfarenhet behövs.” Potatisplockare.

“Det är mycket meriterande om du har tidigare förhandlingsvana och tycker om mötet med andra människor.” Personalsekreterare.

Arbetsgivare gillar, enligt en undersökning, om den som söker jobb beskriver sig själv som strukturerad, självgående, prestigelös, initiativrik och ansvarstagande. Alltså en arbetsgivare som faller för sådana uttryck vill jag knappast jobba hos… Beskrivningarna är ju bara floskler, dvs fina ord utan substansvärde: De säger ingenting utöver det självklara. För vem skulle komma på tanken att skriva motsatsen till ovannämnda begrepp i sin jobbansökan: Hej, jag är en ostrukturerad, osjälvständig, oansvarig, handlingsförlamad och prestigefylld person som gärna vill jobba hos er!
Hur formulerar arbetsgivare sina tjänsteutlysningar? Här ett smakprov. Och när du läser byt ut de eftersökta egenskaperna mot deras motsats och se därmed kanske tydligare hur meningslöst annonserna är formulerade på grund av flosklerna som staplas på hög:
“Du är utåtriktad och tycker om att arbeta med människor, är kreativ och har förmåga att skapa och vårda långsiktiga relationer. “ (säljare)
“Du måste kunna arbeta självständigt och ha god förmåga att planera ditt arbete, hög servicekänsla i dina kontakter med medarbetare och allmänhet, samt lätt för att samarbeta.” (administratör)
“Du skall ha lätt för att skapa och behålla en god kundrelation, vara flexibel samt kunna arbeta i team.” (frisör)
Suck. Okey jag får väl försöka då: Hej, jag är en strukturerad, självständig, ansvarsfull, initiativrik och prestigelös person som vill kräkas. Nej det blev fel, får nog träna lite till!
 

Jag gillar inte att se mitt hem som något som ska följa ett mode och stylas och renoveras, etc. Mitt hem är mitt hem. Men när ytor och inredning sjangserat på olika sätt och det inte räcker längre att hålla rent vilket annars är det enda riktigt viktiga så bör man väl göra något, suck.
Fast det lurar mentala fällor om hörnet. För det är lätt att lägga in kommande sensationer i en ommålning, till exempel: att mer än väggen  kommer att bli “bättre”, kanske själva livet. När då allting fortsätter som tidigare kan en tomhet infalla som inte fanns tidigare. Visst, det blev “fräscht”, men man mådde snarare bättre före renoveringen som ofta blir dyrare än tänkt också för andra saker visar sig lätt behöva  bytas ut också. Det i syfte att allt ska passa in och harmoniera med varandra.
Det finns de som börjat med en ommålning av vardagsrummet och slutat med att köpa helt nya möbler. Vilket leder till ännu fler förväntningar som kan omintetgöras.
De få gånger jag själv gett mig på någon form av renovering av fasta ytor eller lösa möbler och liknande har alltid någon liten detalj gått fel. Som att det saknas ett fäste för ett av planen i en bokhylla varvid ett hemgjort alternativ fick konstrueras. Funkar, men det vickar lite om man testar. Jag testar så klart när jag har vägarna förbi och retar mig. Både på vicket i hyllan och på att jag inte bara kan strunta i det och gå vidare både bokstavligt och bildligt. Eller som en spegel med två väggfästen jag satte upp i går i det ommålade badrummet. Ena väggfästet är löst…
Ska jag ta ner eländet i dag, skruva ut fästet från spegelramen och flytta det, markera på väggen var nya expanderskruven ska in och hoppas jag denna gång får ett fast fäste för skruven i gipsväggen? Och att spegeln även denna gång kommer att hänga rakt…
Eller ska jag vänta tills spegeln visat att den håller på att dra ner sig från det lösa fästet, dvs ta problemet när det uppkommer och inte gå händelserna i förväg? (Kommer jag under tiden att kunna låta bli att känna efter om inte spegeln är på väg, etc)
Om jag avvaktar vad är det då som säger att spegeln under tiden inte kan rasa ner fullständigt och slå sönder både handfat och toalettstol? Gäller drulleförsäkringen i så fall?
Det här att det är trevligt att förnya sitt hem förstår jag inte alls, det uppkommer ju bara fler saker att reta sig på eller bli allmänt besviken över. Är det därför folk tenderar att kasta sig vidare i nya vansinnesprojekt med sina hem? För att döva smärtan att de inte blev lyckligare fastän de installerat jacuzzi, köksö och markiser över alla fönster? Kanske de ska byta golv överallt?
Usch nu är jag elak! Trevlig helg! Själv ska jag inte vara i trädgården eftersom en granne mittöver kör en bulldozer på sin tomt just nu. Håller visst på att göra om…