Augustiäpplen…

20170810_160507

Det här är augusti: en varm månad då vi ännu kan sitta ute i och njuta av trädgårdens sena växter och av våra krukväxter som mår bra av utevistelse och nu kanske blommar som allra mest. Parasollen mot solen behövs vid nya klockslag för nu sänker stjärnan sig tidigare och blänger oss rakt i ögonen. I väntan på kräftskivan tar vi det lugnt med vad vi dricker 🙂 men bär och frukter gör oss tillräckligt glada och belåtna. Som grannens äpplen, ser kanske lite lite skrumpna ut. Men så är de också från i fjor! Har bott i kylskåpet sedan dess. Absolut inget fel på konsistens eller smak utan så ljuvliga! Det handlar om att ta hand om det man har på bästa sätt, så är det aldrig för sent…

Stora Uppåkra har både gamla och nya konstskatter!

Om denna sommar inte är den veritabla badsommaren så är den perfekt för utflykter. Ännu en, se tidigare inlägg, som jag rekommenderar att göra är att cykla på det gamla bronsåldersstråket, numer betitlad “Gamla Trelleborgsvägen”. Från Kvarnby i Husie, Malmö, löper den nutida varianten rakt norrut öster om motorvägen hela vägen fram till Stora Uppåkra strax söder om Lund. Du cyklar på otrafikerad landsväg genom uråldriga byar som Sunnanå, Nordanå, Kyrkbyn, Tottarp och Lilla Uppåkra, i nu nämnd ordning. Slutligen, efter sammanlagt 12 km, kommer du fram till Stora Uppåkra. Att platsen var slutmål för bronsålderns vandrare beror på vad som här fanns en gång i tiden.

20170705_154018

Fälten vid Stora Uppåkra döljer 40 hektar forntida samhälle (Birka omfattar sju…) som var igång från 100 f.kr. till 1000 e.kr. (Birka var en aktiv handelsplats mellan 700 och 900 e.kr.). Det lilla, en procent, som hittills grävts fram är tillräckligt häpnadsväckande, – utställning och informationsskrifter berättar mer för den vetgirige på det arkeologiska centrum som nu börjat anläggas. Caféet på platsen tar hand om den fikasugne på bästa sätt och gör det möjligt att ladda om inför hemtrampandet.

20170705_150441

Jag satt ute och njöt av äpplekakan, men klev nyfiket först in i caféstugan. Här finns ett vackert äldre möblemang och en fantastisk nutida konstskatt pryder ena väggen: En relief i trä av framlidne konstnären Kristian Holmqvist. Utifrån att skildra vardagslivet har konstnären med en stor portion humor skruvat till de otaliga små välsnidade scenerierna. Så även om vädret mot förmodan är jättefint vid ditt eventuella besök får du bara inte glömma att gå in och titta!

 

Klicka på fotona för förstoring.
Bilderna på konstverket publiceras med benäget tillstånd från cafeet! 

Mer om Uppåkra Arkeologiska Centrum

Uppåkra Café på Facebook.

 

Har någon receptet till Kvarnby-kakan?

Det kom en kommentar idag till Kort från Kvarnby som jag vill lyfta upp särskilt för den här kakan måste vi hitta var den går att köpa idag -eller om någon vet hur man bakar den!? Verkar ju jättesmaskig!

Så här skriver Ylva Lifvenborg angående bloggsidan Bernt bakade bröd på Kvarnbybageriet:
“Jag jobbade på Tempo i Malmö efter skoltid fredagar och lördagar samt på sommarloven. Detta var i början av 60-talet. Varje veckolön köpte jag en mjuk kaka (rund form med hål i mitten) från Kvarnby Bageri. Det var en sorts sockerkaka täckt med choklad och flisad mandel. Tror att den innehöll pistagemandel, då den var svagt grönaktig i smeten. Minns även att den kunde vara lite rödfärgad i smeten. Jag älskade denna kaka och kan än idag minnas hur god den var. Finns det möjligen någon chans att få tag på receptet?”

EXTRA: JAG RINGDE BAGAREN!

Jag tänkte Bernt Eriksson kanske var inblandad i smeten 🙂 då för 50 år sen och minns hur kakan gjordes. Så jag ringde Bernt som kunde fylla på sin berättelse med lite fler data. Som att just Tempo på Värnhem sålde mer av bageriets kakor och hela bröd än i Slottsstaden, till exempel. Bernt minns också kakan som Ylva Lifvenborg efterlyser:

— Det var en vanlig sockerkakssmet där det visst det hände att vi hade i pistagemandel, men på grund av kostnaden kunde det även vara grön hushållsfärg precis som att det var röd sådan i de kakor som var rödfärgade. Efter gräddningen i små formar med hål i mitten beströks kakan med chokladglasyr och flagad mandel, säger Bernt.

Bernt och undertecknad kommer fram till att bakverket påminner om vad som idag kallas för Kärleksmums eller Snoddas där det även är kakao i smeten och där det ovanpå chokladglasyren strös kokos, vanligtvis. En variant utan kakao i vare sig smet eller glasyr kallas Silviakaka. Jag har även sett karamellströssel istället för kokos, etc. Kakorna ovan bakas dock ut hela i långpanna i ugnen och skärs upp i rutor efter att de kallnat och är färdiggjorda. Små runda formar med hål i mitten känner jag inte till finns längre, men kanske någon annan vet? I vilket fall finns det otaliga recept på ovannämnda kakor här på internet så jag hoppas du kan baka dig fram till en variant som stämmer med din minnesbild, Ylva Lifvenborg!

Hälsningar, Anna-Mi, bloggföreståndare. 🙂

En gång i tiden väckte de ramaskri

Niki de Saint Phalles skulpturgrupp Paradiset och Jean Tinguelys metallkonstverk väckte -efter att de 1971 installerats på Skeppsholmen i Stockholm vid Moderna Museet varifrån de var väl synliga – högljudda protester. De förfulade hela huvudstan, lät det, och Paradiset flyttades till en mer undanskymd plats. Det var då det.

Efter att ha sett konsthallen Arkens, utanför Köpenhamn, stora utställning om Niki de Saint Phalles verk och gärningar i fjor, där man även kunde ta del av videointervjuer med henne, tycker jag ännu mer om allt hon gjorde under sin livstid (1930-2002). Medan människans förmåga att förfasas över somligt, men ta till sig annat, fortsätter utgöra något jag nog aldrig kommer att riktigt begripa mig på hur valen kan falla som de gör.

Läs mer här om Paradiset

Kortilmer från Arken och andra vilka presenterar Niki de Saint Phalle

Katrinetorp en pärla i södra Malmö

 

Själva Katrinetorps huvudbyggnad är en sak, som det ibland är möjligt få besöka inuti, eller trädgårdscaféet vars smaskiga utbud av mat och kakor alltid är gott. Ibland finns här utställningar i den byggnad som även inhyser en butik fylld med vackra böcker och lite märkvärdiga prylar som ett getmjölksshampo i kub för egentligen massor av pengar, men som av någon outgrundlig anledning kändes viktig inhandla sist jag var på Katrinetorp. Jag har använt det en gång och håret kändes som på ett får…

Nåväl, jag får skylla mig själv. Men Katrinetorp är framförallt ett landeri, läs  här vad det betyder när det gäller Katrinetorp (ett av Sveriges bäst bevarade i sitt slag) så gå rakt igenom entréområdets fastigheter och ut i odlingarna och parkanläggningen som verkar växa för varje år, se mina bilder. Kommer du på cykel kan du därefter trampa några hundra meter rakt österut och komma till nyanlagda våtmarker för fågellivet. Och sen fortsätta på spännande cykelbanor längs Malmös sydsida så långt du giter eller är hemma.

Besök fantastiska Svalöv!

Svalövs kommun gör vad få kommuner, om än någon?, gör i Sverige: satsar på offentlig konst så de tillägnar en hel park åt en skulptör vars verk i och för sig skänkts kommunen genom privat donation. Men ändå!

Från vänster: Stoft till stoft, Sittande figurin eller Evas löv åter (förlåt parkeringen av cykeln, men den lutade sig inte mot verket vilket man kan tro av fotot) samt nederst: Hund och husse. Alla av Robert Harding, född 1951 i England men sedan många år bosatt i Spanien. Hans son Timsam Harding finns representerad även han och det än så länge med ett blått verk vid kanten av sjön. För den här parken är anlagd runt Svalövssjön, en liten konstgjord vattensamling som, enligt broschyren jag länkar till här,  “är en konstgjord sjö som anlades år 2000. Sjön ingår i ett vattensystem där havsöring reproducerar sig och därför har en stor satsning gjorts på att havsöringen ska kunna vandra obehindrat till sina lekområden. För att bidra till en balanserad undervattensvegetation har signalkräftor inplanterats. Runt sjön går ett promenadstråk.”

Jag tycker det här är väldigt tjusigt gjort. Och tjusigast är så klart mannen bakom konstdonationen, John-Ove Hansson. Han har varit verksam som lantbrukare på Munkatorp utanför Svalöv i cirka 40 år. Han har också haft galleri i Spanien. Så inget ont om att bönder inte begriper sig på kultur, det är det snarast tjänstemän inom offentlig sektor som har svårt att fatta värdet av alla gånger, Svalöv ett veritabelt undantag.

Svalövs skulpturpark invigdes 2014 och året efter  2015 skänkte John-Ove Hansson enligt ovan broschyr: “sju nya skulpturer till parken, samt två skulpturer som placerades vid ingången till Söderåsens nationalpark i Röstånga. Dessutom fick kommunen The Link, som nu står mellan Svalöfs gymnasium och Fridhems folkhögskola.”

I broschyren kan du se alla skulpturerna och läsa mer om Robert Harding och John-Ove Hansson. Men bäst är att åka dit! Passa då på att äta lunch på Fridhems Folkhögskola när du ändå är i närheten. Sanslöst god mat!

 

 

Här stod i evighet en brevlåda…

brevlådanklågerupsvägen405

…men nu är det bara den lilla gula stolpen kvar. Platsen är längs med muren vid Klågerupsvägen, bredvid cykelhandlaren. Lådan försvann häromdagen. Och det slår mig att låda efter låda smugits bort härute i Husie. Närmaste nu är en modern postlåda neråt Virentofta nära Videdalsvägen. När jag flyttade till Kvarnby för hundra år sen fanns det även två postkontor i omgivningarna. Det sägs att posthandeln bara ökar, men distributionen ska ske med hjälp av annan företagsamhet och posta brev är tydligen helt ute.

Jag saknar i varje fall den bortforslade brevlådan. Så många brev med de mest skiftande innehåll har åtminstone jag postat här. Det har känts angeläget att lägga försändelserna i just “lådan här hemma”. Tömningstiderna blev förstås sämre och sämre, men trist att inte se brevlådan alls längre.

Bara Bara gamla kyrka once again…

Plötsligt var den där igen: Kyrktornet på Bara gamla kyrka. Den syns väldigt vida omkring, men bara oväntat och plötsligt, som Batman, typ. Kanske inte. 🙂

juli2017_11

I mitten i gluggen till höger på den gröna “linjen” har du kyrkan längst bort i fonden. Klicka på bilden så förstoras den. Och så klicka en gång till så framträder allting :-). Vägen kyrkan syns från är Lilla Djurslövsvägen som löper mellan Malmövägen och Tottarpsvägen. Kanske en väg lika gammal som kyrkan som är från 1100-talet.

juli2017_12

Skenbart mycket närmare, men något närmare dock. Vägen jag cyklar på nu är i varje fall Särslövs kyrkoallé som går från Särslövs kyrka till Nordanå. Biltaken som skymtar bör vara de som trafikerar väg 11. Kyrkan, som inte är så stor i sig, ligger osedvanligt högt och syns därför från de mest långväga platser, ifall vinkel och höjd är den rätta från betraktarens öga. Efter några meter kan den vara puts väck. Spännande fortsättning och här kan du läsa mer om kyrkan.

20 får tror jag visst vi har fått!

juli2017

Jag räknar till 20 får på bilden, men det finns kanske fler, både på fotot och i verklighetens hage i Husie mosse? De är oavsett mängd väldigt fina och roligt vi nu har får i Husie. Hoppas de inte lyckas rymma, får ska ju vara bra på sånt?

Här en bild till från andra hållet och med annan kamera och här syns bara 18 får. 🙂 I bakgrunden Husie boställe, en gård med anor. Som mycket annat i och för sig hos oss här i Husie. 🙂

20170703_160447

Om glaskroppsavstötning och Platon

”Vad hette det, sa du?” Rösten på 1177 upprepade: ”Glaskroppsavstötning”. Hon sa det lugnt och tillade: ”Det låter som det är det du beskriver”.  Jag fick ett telefonnummer att nästa dag kontakta sjukhusets ögonmottagning på. Jag behövde komma till akut, sa 1177, men det räckte jag ringde imorgon. Idag var det helgdag.

Glaskroppsavstötning lät märkligt av flera orsaker. Först att det skulle finnas en glaskropp inne i ögat och sen att den skulle kunna stötas bort. Vart? Det var som sagt helgdag, Kristi Himmelfärdsdag, och inget annat att göra än att vänta och sitta och titta på ljusfenomenen inne i högerögat. Blixtar som sköt i sidled från vänster till höger eller tvärtom. Svarta kantiga flagor som flaxade förbi i ovankanten så jag först trott det varit fåglar, riktiga sådana.

Det hade börjat dagen innan på jobbet. Försökte blinka bort blixtarna, tänkte att det var något skräp som kommit in. Men nej. Hemma när det mörknade ute blev det värre. Jag googlade och kom fram till näthinneavlossning. Undrade hur fort det skulle gå innan jag var blind. När jag la mig ner för att sova drog ett pärlband av röda prickar förbi där inne som ett godståg med många vagnar. Väckarklockan vid sängen bygger upp sina siffror med röda punkter, hade dessa tagit sig in i skallen på något sätt? Hur sjuk var jag?

Äntligen vardag, ringde och fick tid på ögonmottagningen samma förmiddag. Droppar i ögat som sved, men bara lite. Gjordes för att vidga pupillen för bättre insyn. Doktorn kom efter en stund. Jag fick placera hakan på en platta. Han ställde in en apparat och bad mig berätta. Blixtar och fåglar. Han hummade och tittade. Det kändes bra att sitta där. Ingenting gjorde ont, jag hade en väl avgränsad uppgift och funktion att förhålla mig till: Sitta stilla och lämna över mitt ena öga till sjukvårdens diagnos och behandling. Det fanns bara det just då. Intressant att observera utrustning och rutiner.

Läkaren kände igen min beskrivning från andra patienters och den stämde också in med vad han själv kunde konstatera: glaskroppsavstötning. Han förklarade. Glaskroppen heter det som i ögat fyller upp utrymmet mellan näthinnan där bak och linsen där framme. Glas för att den är glasklar. Geleklumpens storhetstid är i fosterstadiet när ögat ska bildas. Då är den dess byggnadsform. De grå formationer som en del av oss genom hela livet kan se segla omkring likt mikroskopobjekt inne i ögat befinner sig i glaskroppen och de kommer från den här första tiden, från när vi låg i vår mammas mage och bildades på alla möjliga vis. Sen föds vi och då har glaskroppen tjänat ut sin funktion. Men vart ska den ta vägen? Den är fast i ögats slutna hålrum, förankrad i näthinnan och med avklippta telefontrådar mot omvärlden, blodkärl saknas.

Glaskroppen fortsätter att harmlöst och vätskefyllt vegetera där inne. Hade medellivslängden fortsatt vara som den var vid vår arts uppkomst hade detta också varit allt. Men, som doktorn sa:  ”Det är inte meningen att vi ska bli så här gamla”. För upp i åldrarna börjar klumpen skrumpna.  Avståndet till näthinnan ökar i takt med detta och det börjar dra i ankarkättingarna dem emellan. Spänningen tilltar och till slut brister förtöjningarna:  Glaskroppen släpper taget och seglar fritt ut i sin sfär. Ett Aniara-russin som i ett sista anrop sänder ut dessa blixtar och fåglar.

Det här är vad som har hänt mig, varken mer eller mindre. Jag får mitt öga noga undersökt för att se så inga hål slitits upp på näthinnan vid separationen. Men hinnan är hel. Små hål kan annars läkas med laser. Större skador behöver opereras. Ingreppen måste göras omedelbart för en skadad näthinna riskerar att lossna och då förloras synen. Det är därför man ska söka akut vid blixtar och fåglar. ”Eftersom båda dina ögon är tillverkade samtidigt kan det hända att det inte dröjer alltför länge innan glaskroppen i ditt andra öga också lossnar.”

Min syn ska inte påverkas och inga andra följdverkningar är att vänta. Bara att gå vidare med sitt liv. Att en gammal infattning släpper taget och ger sig av borde kanske andra ”fattningar” också göra. Förlegade uppfattningar som fortsätter att ta all plats och omöjliggöra en betraktelse runtenom för att se var tanken har sina fästpunkter. Slår upp på nätet att de rörliga, och ofarliga, formationerna inuti ögat kallas för mouches volantes och det att jag kan se dem beror på att de kastar en skugga på näthinnan. Skuggorna på grottans väggar är kanske bara flygande flugor.