Cykelturer från jätterondellen

20180218_112810

Tycker du om att cykla i Malmös utkanter samt spana efter fågel kommer här några måhända lite röriga tips :-). Du kan ta dem en i taget eller göra alla på samma utflykt, avstånden är överkomliga om du kan tänka dig trampa runt några timmar.

  1. Följ Risebergabäcken från exempelvis undergången vid Sallerupsvägen och rakt norrut in i och genom Bulltoftaparken. Fortsätt ut ur parken rakt fram mot Vattenverksvägen, ta till vänster längs den och korsa vägen där det går vid cykelbaneskylten som pekar mot Segemölla. Följ den cykelbanan och du kommer in i ett sorts koloniområde där det ganska omedelbart finns en cykelskylt på vänster sida mot Segevångsbadet, följ den stigen och när den tar slut vid en infartsväg tar du till vänster och korsar därefter Segemöllegatan som du på dess andra sida följer norrut till Segekarusellen, cykla på, du ska under motorvägen i en viadukt där, och bara fortsätt tills du är framme vid de stora dammarna vid Västkustvägen och den ännu större rondellen där. En rondell för alla trafikslag och vägar.
  2. Dammarna vid Västkustvägen: En lång stor och en liten precis norr om den förra,  du kommer rätt på dem från cykelbanan ovan och du kan ta in på gångstigar som löper längs med dammarna.
  3. Fortsätt till rondellen och du har tre val: Cykla (tillbaka om du kom därifrån) till dammarna och därefter Bulltoftaparken, på vägen kan du kolla in Sege å lite mer vid golfområdet på Valdemarsro; eller cykla rakt igenom rondellen ner till Östra hamnen och kolla in de miljöerna där; eller cykla norrut mot Spillepengen och därefter Lommabukten och Alnarp om du vill. Du kan också cykla Västkustvägen ner till Frihamnsviadukten, då cyklar du tyvärr på andra sidan av Västkustvägen än var den stora dammen finns. Kommer du från stan så håll utkik vid Frihamnsviadukten efter cykelbaneskylten som pekar mot Arlöv och Lomma så kommer du till den här rondellen.
  4. Cykla norrut från rondellen och du korsar Sege å en sista gång och kommer ganska snart att på vänster sida se skylten Spillepengens fritidsområde. Cykla in där, och gör vad du vill så klart, men jag tar gärna omedelbart till höger och fortsätter rakt norrut genom skogspartiet tills Spillepengsudden tar slut och Lommabukten och Tågarps hed istället öppnar sig framför en. Där omedelbart till vänster går “Strandstigen” längs med Spillepengsudden ända ut till havet. Väl längst ute kan du trava upp till en utsiktshöjd om du vill och närmare än så här kommer man inte Tågarps hed: Dessa översvämmade strandängar är stängda för andra än fåglar och kor större delen av året och när det är tillåtet att gå här under vintern är det inget som lockar precis. Däremot kan man ta sig tillbaka till cykelbanan och fortsätta den rakt norrut mot Lomma och hålla utkik efter de två tillåtna och mer torrskodda stigar ner till stranden som dock finns genom Tågarps hed. Det är också trevligt att fortsätta cykla norrut och ta av på landsvägen som dyker upp på höger sida och är skyltad att den går till Alnarp, hålla sig på den vägen genom Alnarp och in i Åkarp där vägen efter att ha korsat järnvägen kommer att ta en i en kurva upp mot en ljusreglerad korsning med Lundavägen som, ifall man tar åt höger här, på en utmärkt cykelled tar en ner till Burlöv, Arlöv, Segekarusellen och Lundavägen ner till Värnhem eller Västkustvägen till Frihamnsviadukten.

Ha en fin cykelrunda! Här kommer lite bilder, klicka på dem för förstoring.

 

Från vänster: Lilla dammen vid Västkustvägen, stora dammen (tre bilder), stora rondellen vid Västkustvägen (två bilder), sothönor i Sege å vid bron över densamma norr om stora rondellen, Tågarps hed och Lommabukten. Bäcken på sista bilden är nog en nordlig utlöpare av Sege å som annars i huvudsak rinner ut i Öresund söder om Spillepengen.

En slinga i bokskogen

Spankulerade mig genom bokskogen häromdagen längs en av de slingor som ringlar sig runt i Torup utanför Malmö. Gick lite fel och möttes då av en riktig julgran samt såg en pinne vid stigen där håris sprang ut från innandömet. Så ingenting som inte ger någonting. Jag fotograferar ofta och gärna och publicerar fortlöpande mina bilder på Flickr där mina bilder finns här.

Slumpens gravvårdar i Skåne och Marocko?

När jag gick på upptäcktsfärd i Sven Rosborns senaste verk, se förra blogginlägget, hajade jag till över fotot på romanska gravvårdar från 1000-talet på kyrkogården vid Stehags kyrka i Skåne. Gravarnas kortsidor avslutas av resta runda stenar. Sådana har jag aldrig sett innan förrän nu i år, i februari, då jag befann mig i Nordafrika, uppe i de södra Atlasbergen i Marocko, i en berberby. Där fotograferade jag följande gravar:

Kvinnogravar har vinklade stenar. Begravningsplatsen sades vara urgammal.

Jämför med bild från Bosarps kyrka  och från Stehags kyrka

En slump eller en yttring av spridning och influenser mellan olika kulturer? Den romanska arkitekturen som spreds inom Europa på sin tid vilade på antika ideal från gamla Rom som säkert i sin tur hade tagit in från andra, etc. Berberkulturen gäckar med sina associationer och likheter. Och det är inte första gången. Jag glömmer aldrig när jag klev in på Berbermuséet i La Majorelle-trädgården i Marrakech och möttes av Bockstensmannens kåpa och samernas filigranarbeten, metallsmyckeskonst och trolltrumma. Det gick inte att värja sig från de slående likheterna. Länk till Berbermuseet.

Spänningen blir inte mindre av vad jag läste i Min Europeiska familj, de senaste 54 000 åren. Här skriver Karin Bojs om vad som hände när isen drog sig tillbaka för typ 30 000 åre sen; de som hade kurat i grottorna i södra Frankrike i väntan på blidväder bröt då upp och gav sig iväg åt i huvudsak två håll. En grupp vandrade rejält norrut och deras gener återfinns idag hos samerna. Samma gener finns även, och enbart även där, i ättlingarna till dem som istället gick söderut, som tog sig över till Nordafrika, och idag utgör gissa vilken folkgrupp… Länk till recension av boken.

Kanske inte så konstigt om jag känner mig hemma i Marocko. Även om jag inte är vare sig same eller berb alltså, men vi alla hänger säkert ihop ändå. 🙂

 

På upptäcktsfärd i Sven Rosborns värld

Sven Rosborn, arkeolog, forskare och museiman, har haft sin spade med i de flesta nutida utgrävningar av det gamla Malmö tycks det. I vilket fall känner han varje tilja och valv i det Elbogen som en gång var fallet och han fortsätter att gräva sig fram även om verktygen nu är andra. Sven Rosborn är därtill en oerhört flitig skriftställare och det senaste verket av hans penna heter På upptäcktsfärd i kyrkornas värld (Petesso Förlag). Här har författaren lämnat den malmöitiska parnassen för en odyssé över medeltida kyrkor i hela Sverige.

I fina egna foton, jätteviktiga för boken, och med systematiskt ordnade textavsnitt går Rosborn igenom de här speciella husen från vapenhus till absid, från norr till söder, etc och ifrågasätter kreativt gammal forskning och etablerade åsikter. Som vapenhus. Vapenhus, säger Sven Rosborn, hade allmogen vapen att hänga av sig innan de gick in i långhuset? Vad kunde och borde det egentligen röra sig om… Svaret är för mig nytt och tål att fundera på i likhet med övriga aha-upplevelser som verket bjuder på. Som varför återfinns gamla gravhällar på de mest udda ställen och med ibland speciella skador. Avsikten med förändringar i dopfuntars utseende redovisas också liksom att för den som vågar lyfta lite på en altarduk för att kolla stenen under kan det ge oväntat resultat.

Det här är en spännande, personlig och tankeväckande berättelse om vårt lands medeltidskyrkor. Sven Rosborn för fram och underbygger, som den vetenskapsman han är, såväl sina egna funderingar som andras uppfattningar om medeltidens föreställningsvärld och hur den senare kom till i uttryck i den klerikala bild- och byggnadskonsten. Det rika bildmaterialet gör verket till en förnämlig guide för såväl fåtöljresenären som den som “på riktigt” vill besöka kyrkor från medeltiden i vårt land. För den senare kan det gälla att skynda för författaren tvingas konstatera att medeltida träkyrkor understundom brinner ner. Man får en klump i magen av att se dokumentationen av det fantastiska 1300-talsmåleriet i värmländska Södra Rådas kyrka som kom att bli lågornas rov. Rörande nära kommer vi även dem som levde när kyrkan stod inte bara mitt i byn utan också utgjorde själva livets mittpunkt på ett sätt som knappt går att föreställa sig idag. Men Sven Rosborn kan!

 

Vandra i skogen och skogen vandrar in i dig…

Det är bland det bästa som finns: vandra i naturen! Eller hur? Jag går understundom längs vandringsleder runtomkring i Skåne och njuter av varje steg i skog och mark vad det än är för väder. Här några bilder från dagens tiokilometersslinga i bokskogen, vid Torup utanför Malmö och Bara. Fler foto från idag finns på mitt fotokonto på Flickr.

 

Burlövs kommun -ett föredöme vid medborgarkontakt! Och nu gäller det för mossen!

Jag publicerade förra blogginlägget, se nedan, i söndags och skrev samtidigt en sammanfattning av min upplevelse och skickade raderna, med länk till blogginlägget, till Burlövs kommun genom deras hemsida där det finns kontaktformulär. Jag fick omedelbart en automatgenererad bekräftelse på mina synpunkter. Ingenting konstigt så långt. Men på måndagen får jag ett nytt epost från en tjänsteman som informerar mig om vem på kommunen som har fått mitt ärende och att vederbörande kommer att kontakta mig inom 10 arbetsdagar, plus lite mer information om kontakt och dylikt. Okey, det låter ju bra, men ja ja det kommer väl något formellt svar med tiden…

Men icke! En timme senare ringer handläggaren upp mig och vill veta mer om mina synpunkter! Han berättar också allt om hur mycket Burlövs kommun är medveten om mossen, dess problem och eventuella möjligheter. Det var ett jättefint telefonsamtal!

Nu är jag ännu mer förtjust i Malmös bästa grannkommun där jag sedan länge regelbundet utnyttjar såväl köpcentrumet som Burlövsbadet. I höst har jag även fått upp ögonen för strandängarna vid Lommabukten och för hur mycket som döljer sig på Bernstorps mosse. Den sistnämnda förstår jag nu efter kommunkontakten behöver sina vänner, idéer och hjälp. Den kan tyckas ligga illa klämd och har föga att göra i ett “modernt” urbansamhälle. Men det är precis tvärtom, eller hur?! Mossen finns där ju som ett utropstecken för vad livet och planeten kanske mest går ut på, eller hur jag nu ska formulera mig. Lite som gerillaodlingarna i städerna. Mossen visar hur det är – bara vi får upp ögonen ovanför kundvagnen… Alldeles utmärkt om det kunde anläggas/bevaras fler naturområden i nära anslutningar till just köpcentrum. 🙂

Så nu får vi samla alla goda idéer och peppa Burlövs kommun att fortsätta driva mossen. Jag tyckte det skulle anläggas en promenadslinga för ökad tillgänglighet och det utan att djur- och växtliv stördes. Vad tycker du? Och visste du att gräsområdet öster om mossen, mellan cykelvägen jag skriver om nedan och köpcentrumet Stora Bernstorp också ingår i kommunens ägo och dito mossfunderingar. Spännande, vad kan göras där?

Här kan du kontakta Burlövs kommun!

Bernstorps mosse kunde kanske göras mer tillgänglig…

Bernstorps_mosse_3

Bakom bussen längs med den diagonal som vägen skapar på fotot finns Bernstorps mosse. Mellan väg 11 och Hornbach är vi så långt österut att det inte längre är Malmö utan Burlöv. Den kommunen berättar stolt om mossen på sin hemsida så jag cyklade dit. Har jag gjort förut men då bara för att fara förbi. Jag har aldrig fattat man kunde ta sig ut i detta unika naturområde. Och att det fanns så mycket där, men nu såg jag en informationsskylt på stigen som går parallellt nedanför bilparkeringen till byggvaruhuset. Klicka på bilden så den förstoras och du kan läsa om orkideer, ätbar groda, dvärgfladdermus och annat märkligt:

30sep

Jag står alltså här och bakom mig finns skylt och mosse:

30sep_1

Men när jag vänder mig om mot mossen så har jag även dessa:

DSCN5261.JPG

Bastanta charolais-kor inhägnade bakom elstängsel, det finns en säger en väldigt smal och krånglig ingång som det möjligen går att klättra in genom, men att göra det utan att få en stöt tror jag inte går. Och kor är kor så det känns vanskligt att annan ingång och reträttväg saknas… Närmare Toftanäsvägen går en traktorstig genom mossen utanför inhägnat koområde från Hornbach och ner mot motorvägen, väg 11, men den stigen leder mot en klassisk skräckthrillerfälla: två små förfallna möjligen bebodda förrådshus gömmer sig i en dunge bakom skyltar med texten: “Varning för stora hundar”. Kul! Så då vänder jag och försöker ta mig in vid mossens andra kortsida, via cykelstigen som går från Tullstorp till Stora Bernstorp vid  Vassvägen. Inget stängsel, men heller ingen stig utan ogräs upp till midjan bara.

Så här står jag:

30sep_2

Och jag undrar vad Burlövs kommun menar med att annonsera “För den som tar steget från Hornbachs parkering ut på mossen väntar en spännande upptäcktsfärd!” Skulle man kunna tänka sig att kommunen anlade en vandringsslinga det gick att beträda utan risk för skada på liv och lem samtidigt som alla rara växter och smådjursarter lämnades ifred? Särskilt också som kommunen berättar att den bruna kärrhöken brukar häcka här. Nu är det lite otillfredställande läsa ovan uppmaning till upptäcksfärd! Så jag skickar en länk från mitt blogginlägg till Burlövs kommun och hör om de har några planer på mossens framtida väl och ve?
Burlövs kommun om mossen.
Länsstyrelsen om mossen.
Naturskyddsföreningen Skåne om mossen.

 

Härliga årliga gallerinatt i Malmö!

Jag tror den var bättre och roligare i år, gårdagens gallerinatt i Malmö, eller vad tycker du? Ester Fleckners forskande träsnitt på konsthallen, Jerry Uelsmanns foto med svärta på fotogalleri Format i gamla chokladfabriken och suveräna Moa Edlund Anderson (se hennes verk på FB: Tantverkstan) på Galleri Slätten på Ahlmansgatan. Yes! På samma gata hade hararna fest på sitt galleri och vi besökare fick titta genom glasdörren, för komma in fick vi inte, bara harar hade tillträde. Ett inlägg om vem konsten är till för. Allt jag såg ovan var starkt och roligt, heja! Konsten lever och lovar gott för framtiden.

Fågeltider både här och där

svarthatta.JPG

I min trädgård i Kvarnby smaskar småfåglarna just nu på vad de hittar av bär och annat på träd och buskar, här en svarthätta i fläderträdet, jag fotograferade honom genom ett fönster och det blev en bra bild, tycker jag! 🙂

Ovanför huvudet på mig drar tranorna fram i högljudda majestätiska V. Det är flyttider! Det betyder också att det snart är lovlig tid att vandra på strandängarna i södra Lommabukten igen; skyddsperioden för att ge fåglarna möjlighet att häcka i lugn och ro, etc, är över från den 1 oktober vid detta naturreservat som kallas Tågarps hed och som ligger i Burlöv.

 

lommabukten.JPG

I fonden Malmö med Turning Torso och Spillepengens avfallsanläggning. Korna befinner sig på strandängarna i Burlövs kommun. Så här beskriver kommunen området på sin hemsida: “Strandängarna har en intressant natur- och kulturhistoria då de betats sedan bronsåldern. Betet, tillsammans med de regelbundna översvämningarna av salt havsvatten, har gjort att det över århundradena har utvecklats en speciell saltängsvegetation med en mångfald, varav den del ovanliga, växter och insekter.” Och nu går detta alltså att närmare undersöka fram till den 15 mars då beträdnadsförbudet träder i kraft igen. Jag cyklade förbi i söndags och tog de här två senare bilderna då. Nedan sparvhök hoppas jag få se mer av nästa gång jag trampar dit på utmärkta cykelvägar!

lommabukten_1.JPG

Kan det vara värre än att göra skola av ett garveri?

Hohög_7

Det här är Hohögs gamla skola vid Västra Skrävlingevägen i Husie i Malmö. Den används numer som träffpunkt för olika sorters seniorverksamhet. Skolan var annars igång som sådan från 1920 till 1981, du som har minnen från den får gärna höra av dig! Husie köpte in fastigheten 1917 och gjorde om den till skolhus och vad man också gjorde samma år som undervisningen började här var att köpa in den tomt vi ser på bilden framför skolhuset. Dessa tusen kvadratmeter inhandlades enligt Helge Andersson, vår fina hembygdsforskare, som läst protokollet från kyrkostämman och citerar ur det i sin artikel i Elbogen för 1988, för att: “förhindra att området komme i främmande händer och användes i för skolan skadligt syfte.”.

Det lockar att fundera på vad kyrkostämman i Husie, som bestämde om skolfrågor före inkorporeringen med Malmö 1935, menade med “skadligt syfte”. För vad kunde vara värre än att sätta barn i skola i ett hus som innan tjänstgjort som garveri. Garveri alltså! Vad kunde vara en giftigare miljö att vistas i även om verksamheten var nerlagd sedan en tid tillbaka. Eller?