När jag gick på upptäcktsfärd i Sven Rosborns senaste verk, se förra blogginlägget, hajade jag till över fotot på romanska gravvårdar från 1000-talet på kyrkogården vid Stehags kyrka i Skåne. Gravarnas kortsidor avslutas av resta runda stenar. Sådana har jag aldrig sett innan förrän nu i år, i februari, då jag befann mig i Nordafrika, uppe i de södra Atlasbergen i Marocko, i en berberby. Där fotograferade jag följande gravar:

Kvinnogravar har vinklade stenar. Begravningsplatsen sades vara urgammal.

Jämför med bild från Bosarps kyrka  och från Stehags kyrka

En slump eller en yttring av spridning och influenser mellan olika kulturer? Den romanska arkitekturen som spreds inom Europa på sin tid vilade på antika ideal från gamla Rom som säkert i sin tur hade tagit in från andra, etc. Berberkulturen gäckar med sina associationer och likheter. Och det är inte första gången. Jag glömmer aldrig när jag klev in på Berbermuséet i La Majorelle-trädgården i Marrakech och möttes av Bockstensmannens kåpa och samernas filigranarbeten, metallsmyckeskonst och trolltrumma. Det gick inte att värja sig från de slående likheterna. Länk till Berbermuseet.

Spänningen blir inte mindre av vad jag läste i Min Europeiska familj, de senaste 54 000 åren. Här skriver Karin Bojs om vad som hände när isen drog sig tillbaka för typ 30 000 åre sen; de som hade kurat i grottorna i södra Frankrike i väntan på blidväder bröt då upp och gav sig iväg åt i huvudsak två håll. En grupp vandrade rejält norrut och deras gener återfinns idag hos samerna. Samma gener finns även, och enbart även där, i ättlingarna till dem som istället gick söderut, som tog sig över till Nordafrika, och idag utgör gissa vilken folkgrupp… Länk till recension av boken.

Kanske inte så konstigt om jag känner mig hemma i Marocko. Även om jag inte är vare sig same eller berb alltså, men vi alla hänger säkert ihop ändå. 🙂