Kurbitsmåleri i Marrakesh

Posted on December 25, 2012 by Anna-Mi Wendel

Besökte berbernas centralort Marrakesh tidigare i månaden. Genetiskt kan berberna räkna sig som nordafrikanskt folkslag sedan 40 000 år tillbaka, kulturellt är de dokumenterade sedan åtminstone 12 000 år. Med eget språk, ur-religiösa föreställningar, kultur, levnadsmönster av idag, etc, utgör de en kraftfull del av befolkningen i Nordafrika. Googlar man på “berber” kan man läsa allt från ovanstående till deras del i de politiska konflikterna just nu. Åker man till Marrakesh kan man njuta av en smältdegel där allting hängs ut och blandas.

Marrakesh är spännande, bakom en enkel träport i en hermetisk stenmur kan man träda in i ett mosaikpalats. Marocko är ett arabiskt land som berberkulturen inte bara överlevt i utan givetvis både slipat sin identitet i och assimilerats med.

Att konstant vara på vandring i Marrakesh kräver mat. En lunch på taket till nån servering vid FN:s förklarade immateriella kulturarvstorg Jamaa el Fna gör att sedan behöver man knappast äta något mer den dagen. Cous-cous med rotfrukter, kål, pumpa (tror jag) och lite lamm. En sidotallrik dadlar med citron samt längst bak kryddstället med salt och spiskummin. Kryddställets halvor är miniversioner av berbernas traditionella ugnsform som maten både tillagas och serveras i, locket är här bortplockat.

Vill bara avsluta med denna bild på en målad trädörr. Jag befinner mig i Afrika när jag tänker att sist jag såg sådana målade blomsterslingor var jag i Dalarna… Går allting igen? Hänger allting ihop? Har vi tron på “den andre” för att säkerställa vår egen särart?

Stad i förändring – exemplet Malmö

Posted on November 15, 2012 by Anna-Mi Wendel

Yes, igår onsdag fick jag informationsbrevet i lådan och idag anmälde jag mig till: Stad i förändring – den moderna och postmoderna staden, exemplet Malmö. En högskolekurs på halvfart vårterminen 2013. Den tredje kursen jag hoppas kunna gå på Malmö Högskola om vår fantastiska stad. De två jag redan gått har varit synnerligen underhållande och givande promenadkurser i begreppets såväl teoretiska som praktiska bemärkelse: Den europeiska stadens historia 1 – exemplet Malmö som kommer att produceras nästa höst igen och uppföljaren med samma namn, tvåan som i så fall kanske kan bli fallet våren 2014.

Vårens kurs kräver inga förkunskaper av de två ovannämnda historiekurserna för den har sin egen vinkel. Jag hoppas verkligen kursen blir av och det är därför jag bloggar om den: för att sprida det glada budskapet att den kommer att organiseras om vi blir tillräckligt många som nappar på att anmäla oss. Gör det du också! Snälla! 🙂

Vin med lokala vingar

Posted on October 20, 2012 by Anna-Mi Wendel

Lite tråkig bild på det trevliga rödvinet el Malmö, har du provat det? Kan du ha gjort, under annat namn. För så här får man inte göra, det är nog varumärkesintrång eller vad det kan heta. Jag såg det på twitter för ett tag sedan och kunde inte låta bli att själv prova. Och med en tunn svart tuschpenna på några strategiska punkter blev det spanska rödtjutet el Molino mer lokalt om man säger så.

Men det ursprungliga namnet har redan en skånsk förankring vilket i alla fall jag tycker är rätt roligt: el Molino betyder väderkvarn på svenska och en sådan ser vi på flaskans etikett också. Men vad kallar vi väderkvarnar i Skåne? Mölla, just det! Och var kommer det ordet från? Via tyskan från latinets mola som det spanska molino också kan härledas från så klart.

I sammanhanget är det bara lite störigt att min by inte heter Mölleby för Kvarnby har tydligen sina rötter i den forntid då kvarnarna enbart var enklare vattenkvarnar. Och dessa kallades aldrig möllor. Så nu gäller det att hitta något dryckjom där etiketten kan omvandlas till el Kvarnby! 🙂

Gyllins Trädgård har aldrig varit finare!

Posted on September 9, 2012 by Anna-Mi Wendel

Blomsterängen är Gatukontorets skapelse, deras landskapsarkitekter håller ett kreativt öga och en varsam hand över Gyllins Trädgård. Jag var orolig och negativ för några år sedan inför kommunens planer, men allt har kommit på skam. Hittills i varje fall. Den gamla handelsträdgården inte bara tåler ingreppen utan verka behöva dem för att bevara sin själ av mystiskt rofyllt och vildvuxet strövområde. Jag ser var haren har sin gång och jag gillar det! Som här:

Ser du den anlagda stigen som vindlar sig in i snåren? Den går inte att motstå. Och det finns fler som tar en med på nya vyer av ett område jag trodde jag sett allt av… Gyllins har aldrig varit så spännande att ströva i som nu, tänk att det ibland behövs så lite utanverk för att fixa det. Men det kräver desto mer innanverk/tankekraft hos de ansvariga!

Årstidens praktfulla utstyrslar hjälper så klart till att förgylla promenaden. Och man kan äta sig fram genom Gyllins. 🙂 Äpplen, björnbär och en till synes ny våg av blåhallon som verkar välla upp ur underjorden överallt. Nypon i övermaga riklig mängd samt till och med kvarvarande hallon bedårar skog och sinne. Kan det vara finare?

Ses vi på bibblan den 8 oktober?

Posted on August 26, 2012 by Anna-Mi Wendel

Husiebiblioteket bjuder in oss till ett nytt samkväm om Husie historia: den 8 oktober klockan 18 hoppas jag få träffa dig för en timmes underhållande möte om bland annat en legendarisk olympiabrottare från Kvarnby, Anders Ahlgren, och om nestorn till den lokala historieforskningen, Helge Andersson, och vad han bland annat grävt fram. Du vet kanske fler idrottsmän och kvinnor från trakten vi inte får glömma? Och kan kanske berätta mer om Helge Anderssons forskning? I vilket fall hoppas jag du kan komma! Anmäl dig på Husiebibliotekets hemsida, det är begränsade platser.

Det var väldigt roligt på evenemanget Farfars Husie tidigare i år. Själv hade jag förmånen, förutom att få hålla låda inför fulltalig och jättetrevlig publik, att även få löst ett mysterium! Nämligen: Huset på bilden som en gång var hem för mina närmaste, framlidna, anhöriga. De flyttade på 30-talet in i sitt nybyggda hus som enligt familjefotoalbumet stod i Hohög, men var? När jag flyttade ut från innerstan för 21 år sedan för att ta mitt hus i Kvarnby i besittning erinrade jag mig efter ett tag att jag kände igen det där med Hohög som dök upp som namn här och var… Jag hittade fotot och med det i hand tog jag mig runt en gång, för att se om jag kunde hitta huset. Jag trodde det skulle vara tämligen enkelt med tanke på den särpräglade fasaden på huset i bakgrunden, men icke!

På Husiedagen hade jag med mig fotografiet och visade det för några som stannat kvar efter mitt lilla anförande. Vi pratade om ditten och datten och sedan skiljdes vi åt. Trodde jag. Men när jag lite senare är på väg ut från den gamla Hohögsskolan – som min mamma bör ha gått i som liten och som det var väldigt roligt att få komma in i för första gången- så kommer ett par springande mot mig och med andan i halsen säger att de har hittat mina morföräldrars hus! Helt otroligt! De hade gått förbi det på sin väg hem och känt igen det från bilden. Ett fotografi taget på 30- eller 40-talet och som paret sa: “Det ser precis likadant ut idag, till och med grindstolparna är kvar.”

Vi tog oss dit tillsammans och allt stämmer. (Huset i bakgrunden står också kvar, men med ny fasadbeklädnad!) Vi knackade på, men huset verkade obebott. Väl vid ytterdörren gick det dock att försiktigt titta in på trädgården. En lustig trekantig trädgård med några gamla päronträd runt om. “De träden har nog din morfar planterat” sa paret. Då lipade jag lite lätt.

Det var så gulligt alltsammans. Nu känns det som om jag fått mina anfäder till grannar och jag har blivit ännu mer husiebo än tidigare. Tack kära okända par för att ni gjorde er möda för min skull, det betyder jättemycket för mig! Och det är väl det historien är till för: att skapa gemenskap och möten mellan oss som lever här och nu och föra handlingen vidare så att säga. Så kom nu den 8 oktober! 🙂

De papperslösa går emot fördomarna

Posted on July 22, 2012 by Anna-Mi Wendel

I “Den orättvisa hälsan, Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd” (redaktörer: Mikael Rostila och Susanna Toivanen, Liber, 2012) så tycks det som om alla ens fördomar bekräftas om hälsoläget inom olika sociala klasser: Outbildade, lågavlönade, med okvalificerade jobb, har betydligt större risk att drabbas av olika sorters ohälsa än högutbildade, välavlönade, med kvalificerade jobb. Även om hälsoläget, med vissa undantag, fortlöpande förbättras för alla i landet så kvarstår ändå ovannämnda relativa skillnader mellan olika kategorier av befolkningen – och i en del fall ökar skillnaderna i hälsoläge mellan olika socialgrupper också.

Den orättvisa hälsan undersöker hur hälsa och livslängd hänger ihop med utbildning, yrke och lön. Leder ohälsa till sämre samhällsposition eller är det tvärtom? Och vilka dolda faktorer kan det finnas som ytterligare spelar in vid hur vi mår, etc. Boken ger en intressant redogörelse för vad forskningen idag vet respektive inte har en aning om.

Men: Boken gör mig här och var även misstänksam mot de perspektiv och värderingar som understundom framskymtar. Som att medelklassmiljö och där över oreflekterat beskrivs i termer av “stimulerande” och liknande medan underklasstillvaron mest bara anges som torftig och icke-kreativ. Misär är misär, det är inte det, men den här antologin skulle, som jag ser det, misslyckas kapitalt med att förklara ett särskilt spanskt fenomen – om den skulle få uppgiften: att Spaniens invandrare, vilka till största delen är illegala sådana, lyckas bättre med att fixa åt jobb åt sig än landets infödda medborgare. Hur är det möjligt? Enligt vad Riksdag och Departement skriver så beror det på de papperslösas förmåga att bilda fruktbara nätverk, något som Spanien förväntar sig av dem. Härigenom kommer de nyanlända in i samhället och svartjobben blir språngbrädan över till den vita sektorn. De som befinner sig längst ner hos oss verkar dock sakna dessa sociala strukturer och möjligheter enligt hur jag tolkar Den orättvisa hälsan. Kan den inskränkta synen bero på var författarna själva hör hemma socioekonomiskt sett, dvs man ser det man vill se för att få sin egen samhällsposition bekräftad…

Jag har gärna semester…

Posted on July 7, 2012 by Anna-Mi Wendel

Om en vecka har jag semester. Men när jag återkommer till jobbet och någon där frågar om jag har varit på semester så kommer jag dock att svara nej.

Vad jag menar är att semester nuförtiden inte är någonting som vi i lugn och ro HAR, utan någonting som vi ÄR på. Det vill säga en utlandsresa. Till och med en All Inclusive dito räknas. Men ingenting annat än att göra en resa verkar duga att kallas semester. Däremot går det utmärkt att då fortsätta läsa jobbrelaterad epost eller svara i arbetets mobil, det är ibland en statusmarkör att bete sig så.

Den här förskjutningen gör mig irriterad. Jag ser fram emot min semester, men jag tänker banne mig inte åka utomlands under den enda tid då Sverige är som utlandet kan vara: hett och exotiskt! Utan jag kommer att stanna i landet och ha semester, alltså vara fullständigt ledig från allt som jag gör som anställd och bara njuta!

Skyltsöndag!

Posted on June 17, 2012 by Anna-Mi Wendel

Vissa skyltar har en mer omedelbar effekt på psyket, eller hur? Som den här öster om Hyby vid en möjlig ingång till den åt söder sträckandes Hyby hage där mången rar pippi sägs kvittra och dito blommor lär blomstra. Men det får de göra utan min vetskap i ärendet.

Jag tog istället och gick norrut på den gamla banvallen för järnvägen Lund-Trelleborg vilken stryker förbi hagen. Efter den utmärkta fågelexkursionen häromveckan, se tidigare inlägg, visste jag nu att det var en drös svarthättor som stod för musikunderhållningen under vandringen.

Raskt vidare till nästa skylt. Halvvägs när jag cykelpendlar på den gamla landsvägen mellan Kvarnby och jobbet i Lund ligger Tottarp. Och sedan i våras står en skylt utanför byns yttersta hus och gör reklam för isländskt godis. Är det Sveriges enda reklamskylt med det innehållet? I varje fall så gick jag idag för första gången in och köpte med mig en kasse av den typiska specialiteten för öriket i fråga: lakrits med choklad. Eller om det nu är choklad med lakrits. Smask!

Äventyret väntar i Fosie, kvitter…

Posted on June 11, 2012 by Anna-Mi Wendel

“Kråkungen har fallit ur boet och kan inte flyga”, säger fågelguiden. “Han verkar paralyserad av skräck över att se oss, vi är väl hans första möte med mänskligheten”, säger jag. “Nä, han bryr sig inte”, säger experten. Då blir jag lite stött, så där. Men visst är det en trolsk skog håkan-kråkan sitter i? Och vet du var man finner den? I Fosie industriområde i södra Malmö…

Skogholms ängar heter ett projekt mellan olika myndigheter för att fixa till en gammal sumpig alskog så den blir något riktigt najs för både fåglar och mänskor och samtidigt få bukt med Risebergabäckens översvämningar. Ekologisk dagvattenhantering kallar Malmö stad det och har en fin webbsida med karta och väganvisning, etc.

Själv hittade jag Skogholms ängar genom en annons förra veckan i Kulturcentralens epostbaserade nyhetsbrev som jag prenumererar på. Det gällde en fågelexkursion i torsdags klockan 6 på morgonen. Det lät inte så blodigt och platsen lockade, Skogholms ängar i Fosie? 110 kronor och fin kikare utlånades, vandringen skulle ta 1 1/2 timme. Jag ställde väckarklockan, körde dit, och det var fantastiskt!

Skogen är hemlighetsfull och stigarna spännande och diskret dyker det upp lite skyltar och sittgrupper för picknicksugna. Ta några timmar på dig och åk hit och bara njut! Fågelutflykten jag följde med på arrangerades av Vilda Malmö med Erik Hirschfeld som ciceron och vi kunde pricka in 30 arter på vår rundvandring. Inga märkvärdigheter, men roligt att få kläm på våra sångare, till exempel, samt få sig till livs smaskiga detaljer om hur olika fågelarter sköter sina relationer. 🙂 Och det var festligt att även proffset hade en liknande mobil-app som jag ju precis har installerat, Kvitter, se tidigare inlägg.

Här kommer en lista på allt vad vi såg och/eller hörde:
björktrast, blåmes, bofink, fiskmås, gransångare, grå häger, gråtrut, gräsand, grönfink, hämpling, härmsångare, koltrast, kråka, kärrsångare, ladusvala, lövsångare, näktergal, ringduva, rödstjärt, skata, skrattmås, strandskata, svarthätta, sånglärka, talgoxe, tofsvipa, trädgårdsångare, törnsångare, ängspiplärka, ärtsångare.

Minns du när vi väntade på tomaterna?

Posted on June 9, 2012 by Anna-Mi Wendel

Jag frossar i svenska tomater, 19:90 kilot. Det är de första tomater jag äter i år. Jag har bestämt mig för att äta mer som de gjorde förr: efter säsong. För varför ska alla grönsaker finnas tillgängliga hela tiden i handeln? Det orsakar ju en matindustri som har lite att göra med vettigt hushållande av jordens resurser.

I min omsvängning har jag haft mycket glädje av Middagsfrids recept på dagstidningen på nätet, där följs vad som finns till hands att äta här och nu. Mycket trevliga recept på alla sätt och vis vilka har fått upp ögonen på mig för att använda mer rotfrukter i matlagningen. Bara en sån sak.

Böckerna Matens pris och Den hemlige kocken har hjälpt mig bena upp hur jag ska prioritera när jag handlar. I extremfallet handlar det om att välja mellan ekologiskt odlad mat från andra sidan jordklotet eller konventionellt tillverkad lokalt. Som jag förstår nu är det alltid bäst med Kravmärkt oavsett var det kommer ifrån, därefter enbart ekologiskt dito. Transporternas inverkan är det minsta att tänka på i sammanhang av gifter, skövling, misshandel och andra uttryck som tyvärr beskriver hur matindustrin bär sig åt. Det är alltså bättre -om man inte klarar att vänta på de inhemska- att köpa tomater från soliga Kanarieöarna än växthusuppväxta från mer närliggande Holland. För holländska växthus är inte att leka med. Eller deras kalkonuppfödning, eller griskött från Danmark, eller biffkött från Sydamerika, eller hajmal från Vietnam. Etc.

Daniel Öhman och Malin Olofsson fick Stora Journalistpriset 2011 för sina avslöjanden om hur illa djur och natur hanteras när maten ska fram till varje pris. Ta del av materialet här.

Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson (som gick vidare med boken och bloggen Äkta vara) drivs inte i första hand, som Matens pris, av att redovisa fakta som läsaren sedan själv får dra slutsatser av. Utan det här är en bok som propagerar utifrån förutbestämda uppfattningar att det naturliga är bra medan det konstgjorda är dåligt. Det ger att tillsatser är av ondo och att de varor som har kortast innehållsdeklaration vinner. För att nu raljera lite. Den här boken har visst det förtjänster och behövs som väckarklocka för att avslöja fusket inom livsmedelsindustrin. Den gör räfst och rättarting med alla illusionisttrick branschen försöker dupera oss med. Men sen får boken inte stopp i maskin utan slår över till lite mer sekteristisk inställning. Tycker jag. Vad tycker du?

Kort från Kvarnby

En blogg av Anna-Mi Wendel

Author Archives: Anna-Mi Wendel