Besökte berbernas centralort Marrakesh tidigare i månaden. Genetiskt kan berberna räkna sig som nordafrikanskt folkslag sedan 40 000 år tillbaka, kulturellt är de dokumenterade sedan åtminstone 12 000 år. Med eget språk, ur-religiösa föreställningar, kultur, levnadsmönster av idag, etc, utgör de en kraftfull del av befolkningen i Nordafrika. Googlar man på “berber” kan man läsa allt från ovanstående till deras del i de politiska konflikterna just nu. Åker man till Marrakesh kan man njuta av en smältdegel där allting hängs ut och blandas.

Marrakesh är spännande, bakom en enkel träport i en hermetisk stenmur kan man träda in i ett mosaikpalats. Marocko är ett arabiskt land som berberkulturen inte bara överlevt i utan givetvis både slipat sin identitet i och assimilerats med.

Att konstant vara på vandring i Marrakesh kräver mat. En lunch på taket till nån servering vid FN:s förklarade immateriella kulturarvstorg Jamaa el Fna gör att sedan behöver man knappast äta något mer den dagen. Cous-cous med rotfrukter, kål, pumpa (tror jag) och lite lamm. En sidotallrik dadlar med citron samt längst bak kryddstället med salt och spiskummin. Kryddställets halvor är miniversioner av berbernas traditionella ugnsform som maten både tillagas och serveras i, locket är här bortplockat.

Vill bara avsluta med denna bild på en målad trädörr. Jag befinner mig i Afrika när jag tänker att sist jag såg sådana målade blomsterslingor var jag i Dalarna… Går allting igen? Hänger allting ihop? Har vi tron på “den andre” för att säkerställa vår egen särart?