Malmö är allt hela tiden vilket Malmöfestivalen missar

I fjol fanns det tre framträdanden med arabiska artister på Malmöfestivalen och dessa tre konserter var förlagda till en och samma kväll. Jag skrev och klagade till festivalledningen: Malmö är allt hela tiden, vad är det här för trams med en arabisk afton eller hur ni nu har tänkt? Likväl som pop, dansband, jazz etc försiggår integrerat under hela veckan bör ju den här musiken också försiggå på samma sätt. Bra tänk, tyckte festivalledningen och skulle ta det med sig till årets upplaga.

Vad händer? Jo i år fanns NOLL arabiska musikframträanden! Jag skrev och klagade. Fick uppdelat svar på twitter från @malmostad, samlar dem här:  “Vi försöker skapa ett blandat program som ska tilltala alla i Malmö men har inga särskilda delar av världen vi försöker spegla. Vi utgår inte ifrån var musiken är ifrån, utan musiken i sig. Så vi fokuserar inte på några specifika grupper. Det är olyckligt att du känner att vi gör det. Det är inte avsikten. Vi tar med oss din synpunkt inför kommande festivaler. Ha en bra dag!”

Jag skrev kortfattat något om följande som jag tycker: Att man alltid fokuserar på särskilda grupper även när man inte tror det. Genom att inte fokusera på att få med musik från olika delar av världen får man vanligtvis bara med musik från den anglosaxiska delen av världen, etc. Och att den arabiska musiken är en synnerligen vanlig musik i Malmö, “Malmö är alltihop hela tiden, visa det!” Genom att exkludera den arabiska och orientaliska musiken eller fösa ihop den till en särskild kväll görs den till ett uttryck för Den Andre. Det som inte är “vi”. Men jag skulle kunna tänka mig att den spelas i hälften av alla hem i Malmö eller nått sånt. Svaret från Malmö stad är aningslöst och oreflekterat och skrämmer mig, men twitter kan ju begränsa uttrycksförmågan. Jag hoppas tankeförmågan är större och att nästa års festival har “ett blandat program som ska tilltala alla i Malmö”. Det är vi värda! Kram!

Försåtlig smarthet

gyllinsaug

Sådär såg det inte riktigt ut, i Gyllins trädgård förra veckan. Men det påstår min smarta mobilkamera som man även kan ringa med. 🙂 Visst, det var åska i luften, ängen var sanslöst gul och rallarrosorna i fonden syntes tydligt. Men jag såg ju inte motivet såhär suddigt och surrealistiskt med de röda prickarna i blomhavet, etc. Bilden har gjort verkligheten intressantare så frågan är om det är en fälla eller tillgång att använda telefonen som kamera?

Mobilen är rolig att använda så även om jag har min “riktiga” kamera med mig på promenaderna blir det lätt Ajfånen jag plåtar med. Men den här bilden säger ju allt om vilka tekniska bedrövligheter som då kan bli fallet. Samtidigt som jag tycker bilden blivit helläcker! Fast jag vill ju såklart att det skulle varit som jag bestämt och beslutat att fotografiet ska se ut så här och inte att produkten är ett automatgenererat resultat av att jag bara tryckt till med ett finger som enda insats. Bilden har ändå blivit en äkta framställning av Gyllins Trädgård på något sätt, som en inre bild av oasens hemligheter…

husiemosseaug

Husie mosse på andra sidan Klågerupsvägen än Gyllins ovan är det andra rundvandringsstråket jag och vovven frekventerar ständigt. Och här har mobilens kamera tecknat en måhända mer “naturtrogen” bild av de räta linjernas tyranni. 🙂

Vilka sammanhang förmår Sverige skapa?

Jag läser och läser, tidskrifter och böcker, och snaran dras åt: nyliberalismen drar Sverige ner i fördärvet, masskonsumtionen förstör jordens resurser och sammantaget måste vi finna nya sammanhang att verka i.

Säga vad man vill om det, och det gör många, men det blir ett spännande valår nästa år, tror och hoppas jag. Jag minns mitt 70-tal: högkonjunktur och högtid för en alternativrörelse som levde ut rejält. Nu är det varken det ena eller det andra och alla går bara böjda över sina mobilfånar vilket de kan vara själva snart. Kom igen!

Lennart Kjörling är en journalist som skriver i Sammanhangen, om sociala rörelser i Brasilien, Kenya, USA och Sverige (Heidruns Förlag 2012) om solidaritetsarbete i ovan länder. Han är själv djupt engagerad som volontär under långa perioder från 80-talet och framåt. Här beskrivs hur folk från vad de har, vilket är ingenting, skapar en ny gemenskap och möjlighet till överlevnad, och det i en slum få av oss skulle orka med. När hjälpen kommer uppifrån går det oftast snett, anger författaren som funderar genom boken hur ett hållbart solidaritetsarbete bör se ut och vad som får människor att klara sig mot alla odds.

En mycket sympatisk och lättläst berättelse som visst det är jävig och kanske lite lustigt sammansatt. Men ack så väsentlig. Och den röda tråden går bara inte att missa: i berättelsens början har Lennart Kjörling ett Sverige i ryggen när han reser ut vilket han ser omvärlden genom. I berättelsens slut har perspektivet vänts: Han ser Sverige utifrån vad andra lyckats åstadkomma i sina länder och undrar om det snart inte är vi som behöver biståndsarbetare…

Tag och läs och tyck till!

Kan man vara solidarisk i tanke men inte i handling?

Vad är solidaritet? Att i tanken sympatisera med en grupp utanför ens egen, eller att i handling agera för den egna gruppens vinning oavsett hur illa det drabbar andra, eller något mittemellan de här ytterlighetspositionerna?

Eftersom jag nyss läst en svensk antologi med underrubriken Tretton texter om arbetsliv och omvärld vilka cirklar kring verkets titel Solidaritetens många ansikten (red. Bernt Schiller, premiss förlag 2013) så är svaret givetvis hemmahörande i mitten av ovannämnda frågors funderingar. Antologin innehåller inga revolutionära pamfletter, men ger en välsorterad genomgång av olika aspekter av begreppets användning inom arbetslivet främst. Och man får samtidigt sig till livs exempel på mer eller mindre solidariska handlingar i det svenska arbetslivet.

Olika definitioner passerar revy och här finns uppslag att gå vidare på. Antologin missar dock i mina ögon en godbit: den mer renodlade filosofiska diskussionen av begreppet solidaritet. Det är då det verkligen börjar bränna till. Men det kan väl vara lite osvenskt att låta det göra det. Redaktören ska dock ha en eloge för att i sista kapitlet referera vad de tidigare berättat om, det hade jag önskat fler antologier hade gjort.

Sammantaget kan sägas att det är trögt i början, men sedan blir texterna allt mer lättlästa och de ger som sagt en hel del samtidshistoria genom sina exempel på olika sorters solidaritet.  Samt sätter begreppet i relation till nutida fenomen som typ all-inclusive turismen, den får sig här en vällovlig känga.

Äntligen hundra procent Malmö!

cykla till Lund på den  fantastiskt vackra gamla landsvägen till Trelleborg

Min fina cykelväg till Lund från östra Malmö där jag bor har jag bloggat om tidigare. För det är den värd denna gamla bronsåldersväg från söder till kultplatsen i Stora Uppåkra, en väg som sedan blev landsvägen mellan Trelleborg och Lund. Här har jag nu cyklat och njutit ett par gånger i veckan från april till november de senaste åren när jag skulle till mitt jobb i Lund. Nu är det slut med det för nu har jag börjat arbeta i Malmö istället. Fördel: Jag slipper cykla inne i Lund… och den här vägen kan jag ha som utflyktsväg istället. Och nu ska det bli spännande att framme i Stora Uppåkra svänga av mot höger istället för vänster till Lund. Ibland behövs det inte mycket, eller hur?

"Ser ut som en större rödögonflicklsända"

Säg hej till min kortvariga rumskamrat i mitt tjänsterum på nya jobbet: troligen en Större rödögonflickslända, sa specialisten i branschen. Den förstnämnda stod inte ut särskilt länge med att jag flyttat in utan gjorde desperata utbrytningsförsök tills jag kom på hur man öppnade fönstren och kunde släppa ut henom. När jag gjorde det insåg jag vidden av mitt jobbyte: Genom det öppna fönstret kom Malmö emot mig med sina egna ljud och dofter, min stad inte bara låter annorlunda än Lund, den luktar som sig själv också. Jag är bara provanställd, men jag tänker kedja fast mig!

"Ser ut som en större rödögonflicklsända"

Vad jag har förstått är det här en hona också. Det finns en trevlig intressegrupp på Facebook för oss som gillar att skåda fåglar i Malmö (var annars) och gruppledaren är även insatt i sländornas värld. Sök på Fåglarnas Malmö!

Förhandla, övertala eller tvinga: Reformpolitikens strategier

I såväl barnuppfostran som i politiken har parterna att komma varandra till mötes. Ska önskvärda beslut kunna fattas och genomföras måste man i olika grad beroende på syfte och maktbalans få med sig motståndarna.  “Ät nu upp maten!” “Nä!” “Pensionssystemet måste reformeras!” “Dödgrävare!” Inge bra läge, men det finns tre vägar ut.

1) Förhandla vilket betyder att erbjuda något i utbyte för att få det som man vill, som typ efterrätt, eller att oppositionspartierna får igenom sina reformkrav på andra punkter än där regeringen nu vill finna nödvändigt stöd. 2) Övertala vilket handlar om att försöka påverka attityder och inställningar hos den man vill komma överens med: “ta en sked bara så ska du se att du tycker om det, det smakar precis som köttfärssås och spagetti”. Eller som i fallet med kärnkraftsomröstningen på sin tid där kärnkraftsmotståndare kunde fås att tycka att bästa sättet att avveckla kärnkraften på var att behålla den ett tag till.  3) Tvång, som är vad det står för: “Du får ingen annan mat än det som finns på tallriken” respektive bestämma att en myndighet ska flytta från en ort till en annan och att de som jobbar på verket nu har att flytta med om de vill  behålla jobben.

Förhandla och övertala är bäst, tvinga kan ge konsekvenser som gör att beslutet inte var värt priset. Det här får jag lära mig i en utmärkt bok om barnuppf, nä om Reformpolitikens strategier som den också heter! Författare är Peter Santesson och boken kom ut 2012 på Atlantis. Det här är en fascinerande intressant berättelse om hur det gick till när tre stora frågor i svensk politik löstes på 90-talet: finanskrisen, skatteomläggningen och pensionssystemet. Alla vet nu hur det gick: Sverige löste finanskrisen och lade om såväl skattesystem som pensionsdito som båda läckte som ett såll och krävde drastiska åtgärder. Vad vi tycker om resultaten kan vi låta bero, Santesson koncentrerar sig också i huvudsak på att berätta om och analysera reformspelets taktik och strategi.

Då när arbetet pågick var det si och så med vilka som var delaktiga i processerna av dem som kanske borde ha varit det, men det här är också en del av reformpolitikens strategier. Men vad som dock slår mig som samhällsintresserad journalist är att jag borde redan ha känt till alltihop som Peter Santesson skriver om. Men det gör jag inte. Jag minns i de här fallen mest de stora braskande rubrikerna till de korta artiklarna om de publika utspelen samt de konkreta redogörelserna för “Så blir din nya pension” etc. Men var fanns det att läsa som Peter Santesson förtjänstfullt och riktigt spännande tar fram i ljuset och analyserar utifrån de tre grundpelarna: förhandla, övertala eller tvinga?

Naturens överläge gentemot konsten

anthurium

Anthurium heter blomman som vissnat och som jag plockade ur krukväxten för att slänga, men hajade till av perfektionismen i formen och fotograferade först. Hade föremålet varit ett konstverk hade jag funderat på vad konstnären menade och om det här var bra, etc. Men naturen är alltid, bortom alla frågeställningar, självklart närvarande i mitten av sin egen tavla och utsänder ett suveränt: här och nu! Eller hur?

Rödstjärten underhåller åter i Kvarnby…

Den här rödstjärten jag spelat in ljudet av, har dels bestämt sig för att uppvakta min grannes sovrumsfönster med sin enträgna sång som startar i gryningen och håller på till sena kvällen, dels bara plocka ut en del av artens annars mer melodiösa repertoar och fokusera på just denna sekvens som du hör här. Jag borde spela in vad min granne säger om den lille gynnarens oupphörliga serenad. Den förras utgjutelser är betydligt mer varierade och koleriska… 🙂

https://soundcloud.com/anna-mi-5/20130601-140411

P.S. Den som oupphörligt flåsar i bakgrunden är min hund, men nu hör jag att på slutet viner några tornseglare förbi också, de kom till Kvarnby Station i veckan! (2 juni 2013)

En inbillad gest av ömhet från tusentalet?

IMG_3232

Hörnsten i Börjes torn i Borgeby slott i Skåne. Tornet är från 1400-talet, men den infällda stenen, en på grund av sin form så kallad kvadersten, är från ett tidigare stentorn och kan vara från 1000-1100. För tusen år sedan högg någon alltså fram en skulptur, ett tydligt ansikte och därunder några mer otydliga former. Väder och vind, jämte åtminstone min avsaknad av insikt i formelementens  dåtida standardbetydelse har slipat bort en tydligare avsikt med föreställandet. Men det är det som gör den här reliefen så levande. Jag ser en liten hand som är lagd ovanpå huvudet av en mindre person som står framför, i profil. Ansiktets uttryck pendlar mellan smärta och ömhet på grund av den lilla handen som är formgiven som om den klappar den andre på huvudet. En gest av ömhet.

Antagligen inte alls sant. Antagligen. Finns säkert mer prosaiska förklaringar av väktare med vapen, etc. Jag väljer förmodligen att se det som jag kan och vill associera till. Kanske är jag påverkad av förekomsten av en annan hörnskulptur i min närhet: Himlamadonnan i sin nisch i Jörgen Kocks 1500-tals hus i Malmö. Men den här hörnreliefen berör mig långt mer än mer utvecklade konstverk med glasklara budskap. Är det otydligheten, åldern, eller ansiktets uttryck som triggar igång en kommunikation? Stenen har överlevt att tornet raserats, byggts upp och restaurerats genom århundradena. Den har till och med överlevt Helgo Zetterwalls framfart. Så det verkar vara fler som sett något värdefullt i kvaderstenen och dess placering. Den har lyckats när-vara/vara nära, kan man kanske säga.

Från grön 78 till röd 13

twofriends

Det är 35 år mellan de båda telefonerna på bilden. Den gröna till vänster hämtade jag gratis ut hos Televerket vid Rosenlund i Göteborg troligen 1978.  Televerket gav 1976 efter för publiktrycket att komma loss från att bara tillhandahålla svarta/gråa/vita apparater och släppte då plötsligt Dialog i rött, grönt och gräddvit. Otroligt! Jag nappade på en grön och tänkte inte så mycket mer på telefonen. Att den skulle följa mig genom livet i nu drygt 35 år skulle jag aldrig ha trott. Men det har den gjort. Den funkar utmärkt än. Och genom att den stått bredvid spisen har den blivit omsorgsfullt avtorkad varje gång jag stekt så samtalen har varit tämligen fettfria. 🙂

Men nya tider har dragit in med fiber och ip-telefoni. Och då funkar det inte längre med snurrskiva, genom omkopplingskontakt kan jag visst det ansluta den gröna till internetburen telefontrafik, men jag kan bara ta emot samtal, inte ringa ut, för den digitala världen förstår inte signalerna min trotjänare skapar när jag snurrar på sifferskivan. Så jag rekvirerade en nygjord Kobra från Telia för reapriset 249 kronor. De gamla orginalkobrorna verkar vara mer välgjorda i design och kvalitet, men tunga. Den här får ses som en hälsning från gamla tider och en anpassning till dagens krav. De två ser trevliga ut tillsammans, som om de tillhör samma familj och det gör de ju.

Jag har aldrig tänkt på hur länge jag haft min gröna telefon förrän nu när jag måste byta, men nu tänker jag desto mer på det. 35 års tillvaro och existens har passerat revy i den luren, där har samtal förts om liv och död, smärta och sorg, kärlek och glädje, etc. Känns lite märkligt, men telefonen verkar helt oberörd så det är väl bara att gå vidare. 🙂