Hörnsten i Börjes torn i Borgeby slott i Skåne. Tornet är från 1400-talet, men den infällda stenen, en på grund av sin form så kallad kvadersten, är från ett tidigare stentorn och kan vara från 1000-1100. För tusen år sedan högg någon alltså fram en skulptur, ett tydligt ansikte och därunder några mer otydliga former. Väder och vind, jämte åtminstone min avsaknad av insikt i formelementens  dåtida standardbetydelse har slipat bort en tydligare avsikt med föreställandet. Men det är det som gör den här reliefen så levande. Jag ser en liten hand som är lagd ovanpå huvudet av en mindre person som står framför, i profil. Ansiktets uttryck pendlar mellan smärta och ömhet på grund av den lilla handen som är formgiven som om den klappar den andre på huvudet. En gest av ömhet.

Antagligen inte alls sant. Antagligen. Finns säkert mer prosaiska förklaringar av väktare med vapen, etc. Jag väljer förmodligen att se det som jag kan och vill associera till. Kanske är jag påverkad av förekomsten av en annan hörnskulptur i min närhet: Himlamadonnan i sin nisch i Jörgen Kocks 1500-tals hus i Malmö. Men den här hörnreliefen berör mig långt mer än mer utvecklade konstverk med glasklara budskap. Är det otydligheten, åldern, eller ansiktets uttryck som triggar igång en kommunikation? Stenen har överlevt att tornet raserats, byggts upp och restaurerats genom århundradena. Den har till och med överlevt Helgo Zetterwalls framfart. Så det verkar vara fler som sett något värdefullt i kvaderstenen och dess placering. Den har lyckats när-vara/vara nära, kan man kanske säga.