Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den?
Vad är det första man gör vid en undran nuförtiden? Googlar. Jag letar således där efter uppgifter om kriget, vapenstilleståndet, fästningen som syns i bakgrunden på tavlan, personerna i förgrunden samt om tavlan i sig också. Det sista gav sig först; genom bildsökfunktionen i Google upptäckte jag att min tavla är en kopia av en originalmålning som hösten 2021 senast såldes på auktion och då i Monrovia, Kalifornien och det för 1700 dollar, alltså knappt 20 000 kronor. Attans!
Konstnären heter Alphonse de Neuville, han var en fransman som levde mellan1835 – 1885. Målningen, som gjordes 1884, går under namnet “Devant Belfort”, alltså Framför Belfort, och där fick jag namnet på försvarsanläggningen. Men för att gå vidare lite till på uppgifter om Alphonse så var han en flitig och uppenbar populär gestaltare i olja av fransk-tyska kriget och en del målningar, såsom denna, återgavs i affischform vilka man än idag kan komma över exemplar av.
Men nu raskt till fästningen. Den ligger i utkanten av Belfort, en stad längst bort i östra Fankrike, idag stor som min nuvarande hemkommun Österåker med omkring 45000 invånare. Bygden är omringad av berg och gränsar till Schweiz, fem mil bort. I Wikipedia står det så här:
”Belfort spelade en central roll under fransk-tyska kriget. 3 november 1870 inringades staden och den av Pierre Philippe Denfert-Rochereau försvarade fästningen med 17.000 man av en starkare tysk kår under befäl av Udo von Tresckow. Den formella belägringen som inleddes 2 december stördes senare genom närmandet av den franska ostarmén under Charles Denis Bourbaki.
I tredagarsslaget vid Belfort 15-17 januari 1871, även kallat slaget vid Montbéliard eller slaget vid Lisaine, blev dock Bourbakis numerärt överlägsna men otränade armé kraftigt tillbakaslagen av kåren Werder och måste retirera. 8 januari intog tyskarna forten Basses-Perches och Hautes-Perches, och även sedan Frankrike 27 januari 1871 ingått vapenstillestånd undantogs Belfort från denna. Då en förlängning av stilleståndet 18 februari 1871 ställde krav på uppgivandet av Belforts fästning tilläts besättningen avtåga med behållande av sina vapen.”
De två fort som omtalas ovan har sin egen historia som man kan nörda ner sig i. De ingår i en kedja försvarsanläggningar runt Belfort, är från början av 1800-talet och kom att efter det här fransk-tyska kriget förstärkas och kan än idag beses och gås ner i, etc. Själva fästningsanläggningen Belfort kan räkna sig tillbaka till 1200-talet, den och stadsmuren moderniserades därefter på 1600-talet och i början av 1800-talet förbättrades muren runt staden en gång till.
Men nog även om detta. Låt oss titta på persongalleriet i Wikipedia-stycket. För nu har vi avkodat tavlan ifråga så till vida att vi vet den visar fästningen Belfort i bakgrunden så platsen är fastslagen. Men vem är personerna i förgrunden? Och vad gör de? Visar målningen det som verkligen hände under processen för att avsluta kriget eller är det den konstnärliga friheten som fantiserar?
Vi ser alltså till vänster i bakgrunden ett försvarsverk, som det verkar ryka från. Trikoloren vajar i högsta topp åt höger vid fästningens mur. Framför till vänster skymtar en hop av soldater som kan identifieras som franska utefter huvudbonaderna, sammaledes kan göras med de tre männen i förgrunden längst fram till vänster medan de två till höger är uppenbara tyskar. De sistnämnda står med vit flagga och ett sigillförsett konvolut. Två av männen hälsar varandra med honnör.
Om vi börjar med att titta närmare på huvudaktörerna som nämns i Wikipedia-artikeln, kan det vara någon av dem som avmålats? Som Pierre Philippe Denfert-Rochereau. Han var fransman, levde mellan 1823-1878, var alltså 48 år 1871 då han står som ”kommendant” av Belfort. Kan det vara han som kommit ut för att möta en tysk ordonnans med skrivelse till honom?
Fransmannen till vänster på tavlan, vilken gör honnör, är officer i infanteriet, det framgår av att hans mössa är röd, mönstret på den är sytt med guldtråd och runt om kepin, som kepsen kallas i den franska armén, löper tre rader av guldsnören. Han bär även maggördel och det finns flera rader revär i guld på ärmen. Det här gör mannen till en typisk fransk officer: en kapten.
Soldaten bredvid med trumpet är inte officer vilket till exempel framgår av att han bär en blå kepi med röda trådar.
Den tredje fransmannen kan däremot vara löjtnant med tanke på huvudbonaden som trots att den är blå har guldtrådar, och lämpliga två rader guldsnören runt om.
Problemet med identifikationen blir dock nu att Denfert, just för att leda försvaret av Belfort, utnämndes till överste hösten 1870; i sina i bokform utgivna hågkomster från kriget börjar han verkets inledande avsnitt, dedikationen, till den framträdande politikern, då nyligen avgången som försvarsminister, men sedermera konseljpresident, Léon Gambetta, med följande ord:
”Au moment où Belfort allait être appelé à lutter contre l’ennemi, vous m’avez promu Colonel le 17 octobre 1870 avec mission de diriger comme commandant supérieur la défense de cette importante forteresse.” La défense de Belfort, écrite sous le contrôle de M. le colonel Denfert – Rochereau, Édouard Thiers, capitaine du génie, S. de la Laurencie, capitaine d’artillerie, anciens élèves de l’école polytechnique, de la garnison de Belfort, (Paris 1871).
Annars är han lik honom, tänkte jag i början av min forskning, tills jag insåg att de officerare från den här tiden vilka inte har mustach och pipskägg är lätt räknade på ena handens fingrar. En överste står knappast klädd som syns heller så vi får räkna bort Belforts kommendant. Men den där Bourbaki då? Kan tavlan visa när han var i närheten och försökte undsätta de belägrade landsmännen?
Charles Denis Bourbaki var på de bilder som hittas på nätet en snygg karl – med mustach och pipskägg, men han var vid vår aktuella tidpunkt något så fint som brigadgeneral och en sådan står knappast heller han klädd som den franske officeren på tavlan. Dessutom jagades Bourbaki iväg av tyskarna innan han nått fram till de belägrade och tvingades in i Schweiz där han blev, som man formulerade det förr, tosig och sköt sig i huvudet, men överlevde. Så farväl ur denna berättelse! Vi kan dock först läsa hur Bourbakis öde också kan beskrivas:
“A tragical circumstance added to the dismay and terror of the French army during the latter days of its retreat. While he was yet tarrying at Besançon, Bourbaki exhibited symptoms of mental derangement; and one day, after he had given the order for retreat, he shot himself in the head. It is said that even before he left Bourges the unfortunate French general had been eccentric in his manner; and it would seem that the excitement, anxiety, and mortification of his reiterated defeats in front of Belfort – combined, probably, with personal suffering from the severity of the weather, and grief at witnessing the still greater trials of his men – overthrew his reason, and left him at the mercy of the first wild impulse by which he might be visited. The self inflicted wound was serious, but the general ultimately recovered. After this sad event, the command of the French Army of the East devolved on General Clinchamp.” Cassel: History of the war between France and Germany 1870-1871, (London 1872), Vol. 2, sid.185.
Vad har vi kvar? Om vi tittar på tysken så liknar han en ung Udo von Tresckow!? Denne var vid fransk-tyska kriget 63 år gammal, general och befälhavare för de tyska belägringsstyrkorna. Uniformen personen på tavlan bär är en typisk tysk officersdito för infanteriet. Men general?
Bakom honom står den medföljande soldaten som håller stången med den vita flaggan, själv håller han det sigillförseglade kuvertet med ena handen och gör honnör med den andra. Ett sändebud alltså. Skulle det vara generalen själv borde det vara fästningens kommendant som han mötte.
Så är min erfarenhet i varje fall -men rätta mig hemskt gärna- att ett sändebud inte har högre rang än den som mottager depeschen utan är de båda inte på samma nivå så är det sändebudet som är på en lägre. Jag tänker till exempel på två tillfällen som beskrivs på sidan 140 i C.G. Nordensvan: Fransk-tyska kriget 1870-1871 i sina hufvuddrag skildradt (Alb. Bonnier, Stockholm 1895).
Här beskrivs först hur den tyske officeren von Schellendorff såsom parlamentär sändes till: ”Sedan för att uppfordra franska arméen och fästningen att gifva sig. Inkommen genom Toreyporten, fördes parlamentären till kejsar Napoleon, om hvars närvaro vid arméen man på tyska sidan icke ägde kännedom. Kejsaren förklarade, att endast general Wimpfen såsom högste befälhafvare kunde underhandla rörande arméen, med hvilket svar parlamentären fick återvända.
Samtidigt härmed sände kejsaren general Reille till konung Wilhelm med den lilla breflapp, som innehöll orden: »Sedan jag icke kunnat dö ibland mina trupper, återstår mig endast att öfverlämna min värja i Eders Majestäts händer» (N’ayant pas pu mourir au milieu de mes troupes, il ne me reste qu’à remettre mon épée entre les mains de Votre Majesté.). Då generalen icke ägde vidare befogenhet, sände konungen med honom tillbaka ett bref, däri kejsaren ombads att utse en officer att med general v. Moltke underhandla om arméens dagtingan.”
På sidan 140 finns också en illustration, en målning av A. von Werner. Bildtexten säger: ”General Reille öfverlämnar till konung Wilhelm kejsar Napoleons bref.” Denna målning finns avbildad på internet (i bättre skick än i det fysiska bokverk jag har haft tillhanda), men är upphovsrättsligt skyddad och kan inte återges utan inköp av sådana rättigheter. Det finns nu fler versioner av händelsen av andra konstnärer varav åtminstone en kan återges utan kostnad vilket jag väljer att göra här nedan:
Carl Steffecks verk: en gång en muralmålning från 1884 i en byggnad i Berlin, men som förstördes under andra världskrigets bombraider. Vi ser Kung Wilhelm till vänster omgiven av sina högre officerare, sändebudet till höger, den franske generalen som med mössan i hand och nedslagen blick överlämnar det sorgliga brevet från kejsaren. I bakgrunden till höger ses soldater (misstänkt lika tyskar) med den obligatoriska vita flaggan.
De båda huvudpersonerna kan mycket väl ha hälsat på varandra med honnör ögonblicket innan, men det är inget moment som jag har sett på något av de för detta möte gestaltande verk. Utan Händelsen med stort H som man vill återge är överlämnandet av Napoleons brev och därigenom gestaltandet av mötet mellan representanterna för krigets förlorare och segrare. Något som framkommer med all önskvärd tydlighet.
Ovan stycken talar för min uppfattning om hierarkier och rangordning vid militära överläggningar krigförande länder emellan. Så även om de båda officerarna på vår tavla bär drag av såväl Denfert som von Tresckow motsäger deras uniformer och medföljare att det skulle vara dessa personer vi ser. Det här är alltså, som jag uppfattar det, två ”vanliga” officerare som möts. Deras uniformer, respektive följe och att de båda officerarna är varandras jämlikar i att i jämnhöjd stå rakryggat och se varandra rakt i ögonen, säger mig detta. Jämte att deras medföljare uppvisar ingen aktningsfull stramhet precis, mer än kanske flaggbäraren, utan står ganska avslappnade, det är inte dem personligen detta handlar om. Målningen heter också det ganska anonyma Framför Belfort. Hade det varit högdjuren skulle deras namn angivits.
Vem är då männen som hälsar på varandra? Och vad står det i det förseglade brevet? Nu kan man ju slänga in brasklappen av tavlan är ett konstnärligt verk där upphovspersonen kan ha fantiserat ihop som han ville för största möjliga verkans skull. Konstnären stod ju knappast på plats på detta slagfält för att fånga vad som verkligen hände här.
Alphonse de Neuville var dock militärutbildad och hade tjänstgjort som ordonnansofficer, budbärare, under det här kriget och som konstnär hade han följt flera andra krig. Han var alltså ingen klåpare i genren utan en erfaren krigsmålare, något som hans övriga verk vittnar om om vilka i stor utsträckning går att finna på internet. Han skulle inte ta miste på ritualer eller uniformer. Och det går att få fram ett tänkbart scenario här med namn på respektive officer och med redogörelse för vad det står i brevet! Nu närmar vi oss gåtans lösning…
Jag menar alltså att konstnärens gestaltning går att förankra i hög grad av vad som verkligen hände, men visst: de Neuville kan ha menat att bara visa att det skedde ett vapenstillestånd vid Belfort och att de tyska och franska krafterna till slut genom utväxling av olika brev kom överens om vad som skulle ske. Målningen kan då ses som en sorts sammanfattning av det hela.
Först har vi då, i så fall, den rykande fästningen vilken i verkligheten klarade 104 dagars preussiska attacker och belägring utan att falla ihop till skillnad från staden Belfort som lades i ruiner av det kraftiga tyska bombardemanget. Trikoloren visar hemmahörigheten under kriget, men som väl halades när fransmännen tvingades lämna. Den ursprungligen 17000 man starka styrkan i Belfort, nu något decimerad, lovades genom vapenstilleståndshandlingarna att få tåga ut ur fästningen medbärande såväl sina flaggor som myndighetsarkiv och andra viktiga föremål, etc.
Kanske är det detta som de Neuville har velat visa genom den franska hären som blekt avtecknar sig i bakgrunden till vänster. Och i förgrunden har vi då ett kanske enbart symboliskt uppställande av den nödvändiga tillställningen att fienden kommer med den slutgiltiga information till Belforts kommendant.
Själv har jag genom åren trott att det till min ärvda målning fanns en fotografisk förlaga, eller att konstnären haft modeller i en ateljé att måla av. För min kopia, som jag ju nu förstår att jag har, uppvisar några klantigheter i gestaltningen. Nu vet jag bättre och kanske även vet mer än de Neuville. 🙂
Mer om det strax. Vill bara nämna att det fanns en livlig pressverksamhet under kriget; det gavs ut mycket propagandatrycksaker såväl under stridigheterna som precis därefter.
Jag tänker här bland annat på ett speciellt vykort som kan ha inspirerat de Neuville till en detalj. Denfert dör 1878 så motivet på vykortet, en målning på en åldrad överste Denfert i full mundering med underskriften Defenseur de Belfort (1870-71) torde vara från mellan 1871 och då.
de Neuvilles tavla är målad 1884 så konstnären har kanske sett vykortet och tänkt att det där med korgarna på bilden såg ju bra ut… På kortet ser vi också den mer ståndsmässiga översteklädseln med till exempel fler revärer på ärmen.
Denferts tryckta hågkomster är en fin läsning, verket går att läsa gratis på nätet. Här skriver kommendanten om alla turer som föregick att han och hans trupper verkligen till sist lämnade det obesegrade Belfort. Första försöket att få fransmännen att ge sig gjorde Tresckow redan den 4 november 1870, dagen efter som denne var på plats med 40 000 man runt Belfort. Brevväxlingen mellan Tresckow och Denfert finns på sidorna 93-95 och är som allt annat i den här boken läsvärd, den är på franska, men det finns ju Google translate för den som behöver.
Det finns en karikatyrteckning från den här tiden också som visar Denferts avvisande åt att kapitulera. Det här var alltså första tillfället vid fästningen i Belfort som en tysk officer kan ha överlämnat ett brev till en fransk dito, att notera:
Nästa försök kom när det stora vapenstilleståndet proklamerats den 27 januari 1871, men där Belfort undantagits. Befolkning och soldater hade lidit oerhört, men ge sig gjorde de inte och fästningen höll stånd. Nu inleddes de sista underhandlingarna. Det första som hände då var att Denfert via Tresckow fick ett brev, daterat 13 februari, som sades vara skrivet och undertecknat av den franske statsmannen Picard som på uppdrag av Frankrikes utrikesminister bemyndigade kommendanten i Belfort att ge upp fästningen och låta besättningen rycka ut därifrån.
Det här gillade inte Denfert, att ett brev från hans regering gick genom fiendens händer, Bismarck själv hade motsignerat skrivelsen också, så Denfert krävde att få ett nytt brev som kom direkt till honom. När det gäller vår tavla kan vi ju lägga även denna händelse på minnet.
Denfert, som väl anade vad klockan var slagen ändå, skickade iväg en av sina officerare till Basel, 7,5 mil bort precis bakom gränsen till Schweiz, och till den franska beskickningen där. Detta för att få klarhet i brevets äkthet. Han samtyckte dock under tiden till en vapenvila som Felix Bonnet på sidan 209 i Fransk-Tyska kriget 1870-71, band III (Norstedt, Stockholm 1889) beskriver: ”hvaraf fästningens hjeltemodiga besättning hade trängande behof. Allt sedan den 2. februari voro Belforts kanoner de enda franska, som läto höra sig, men tystnade i sin ordning den 12. i samma månad, och för första gången under detta krig voro ej fransmännen besegrade.
Sedan öfverste Denfert i vederbörlig ordning erhållit instruktioner, undertecknade han den 16. februari på eftermiddagen en kapitulation, i kraft af hvilken Belforts besättning skulle utrymma fästningen och under krigiska ärebetygelser draga sig tillbaka, medförande sina fanor, vapen, fältartilleri, ammunitionskolonner och träng, för att derefter styra kosan till departementet Saône et Loire.”
(Anm. Bonnet är ensam om att hävda att Belforts kanoner tystnade redan den 12:e. Denfert berättar till exempel att de sista skotten från fortet avlossades den 13:e februari på kvällen och det av en gammal entusiastisk trotjänare som avfyrade rejäla kanonskott inifrån själva slottet: ” Le feu était suspendu de part et d’autre et il ne devait plus reprendre. A huit heures trente-cinq minutes du soir le dernier coup de canon de cette épouvantable guerre de 1870-71 avait été tiré dans une pièce de 24 du Château, par le vieux maréchal des logis Huyghes si dévoué pendant tout le siége.”, sid. 411.)
Denfert beskriver vidare det som hände:
”Pendant que M. Krafft allait, le 13 au soir, chercher la pièce importante annoncée par M. de Fortsner, une dépêche de M. de Bismarck était parvenue au quartier général prussien, et M. de Schultzendorf, aide de camp du général de Treskow, la communiqua à notre parlementaire, après le départ de la sommation.
Le gouverneur donna aussitôt à M. le capitaine du génie Krafft mission de régler une suspension d’armes avec M. le capitaine de Schultzendorf qui l’attendait à la porte du Vallon, et expédia aussitôt l’ordre général de cesser le feu.
(…)
Entre les soussignés:
MM. Krafft, ingénieur des ponts et chaussées et capitaine du génie auxiliaire, et de Schultzendorf, capitaine d’état-major de l’armée de siége, tous deux munis de pleins pouvoirs de M. le colonel Denfert-Rochereau, commandant de Belfort, et de Son Excellence M. le général lieutenant de Treskow, commandant le corps de siége.
Il a été convenu ce qui suit:
1° Le général lieutenant de Treskow enverra une dépêche télégraphique à Versailles, pour faire connaître au chancelier de l’empire, M. le comte de Bismarck, que le colonel Denfert demande un avis direct de son gouvernement au sujet de la reddition de la place.
2º Le colonel Denfert enverra à Bâle un officier chargé d’y attendre l’avis télégraphique du gouvernement français.” (sid. 407ff)
Den som skickas iväg till Basel är Krafft, ingenjör för broar och vägar och kapten för hjälpingenjörerna (min översättning) och han väntar i Basel på bekräftelse angående äktheten för det av Denfert refuserade telegrammet, därefter återvänder han till Belfort, är tillbaka den 15 februari då Denfert omedelbart underrättar Tresckow att han nu accepterar innehållet i det tidigare avvisade telegrammet.
Nu följde förhandlingar om detaljer vilket mynnade ut i en kapitulationsförklaring som undertecknades den 16 februari. I den sades att de franska trupperna måste ha lämnat fortet den 18 februari. De tjänstemän som undertecknade handlingarna var bland annat Krafft och de Schultzendorf. Den sistnämnde är stabskapten för belägringskåren. De här båda träffas alltså flera gånger, såväl för att överlämna handlingar som för att gemensamt tillverka sådana. De har båda kaptens grad vilket innebär sådana uniformer som de två officerarna på tavlan bär…
Det är förmodligen inte dem, men det skulle kunna vara. Och brevet den tyske kaptenen överlämnar till den franske dito på tavlan kan vara något av ovan beskrivna. Kanske det brev som Denfert inte litade på äktheten av (eller bara blev förolämpad över hur det hade förmedlats). Eller så är det den skrivelse som troligen blev den sista: den till Denfert innan trupperna, som konstnären symboliskt redan ställt upp på fältet, ger sig av. Även detta brev från franska regeringen är förmedlat via Tresckow och skulle kunna ha överlämnats som vi ser på tavlan, och då mycket möjligt från kapten de Schultzendorf till kapten Krafft. Det lyder så här:
”Une lettre du général le Flô, ministre de la guerre, et transmise à M. Koechlin, notre consul à Bâle, par M. de Chaudordy, représentant le ministre des affaires étrangères, fut remise au colonel Denfert par l’entremise du général de Treskow, le 17 février au soir.
(…)La lettre se terminait ainsi: (…)
”Recevez, colonel, pour vous et vos braves soldats, l’expression de ma douloureuse et bien ardente sympathie, et soyez, auprès de la patriotique population de Belfort, l’interprète des sentiments de reconnaissance et d’admiration des membres du gouvernement et de la France entière.”” (Denfert, sid. 425f)
Med ovan, som i min och Google Translates översättning lyder som nedan, sätter jag punkt för min forskning, gå gärna vidare i länksamlingen därunder och kontakta mig gärna med kommentarer eller mer information!
“Ett brev från general le Flô, krigsminister, och skickat till M. Koechlin, vår konsul i Basel, av M. de Chaudordy, som representerar utrikesministern, överlämnades till överste Denfert genom general de Treskow den 17 februari i kväll.
(…) Brevet slutade så här: (…)
“Ta emot, överste, för dig och dina tappra soldater min smärtsamma och mycket brinnande sympati, och var åt den patriotiska befolkningen i Belfort, tolk för känslorna av tacksamhet och beundran från medlemmarna i regeringen och hela Frankrike.” (Denfert, sid. 425f)
Länkar till vidare läsning:
Alphonse de Neuville
Pierre Denfert-Rochereau
Udo von Tresckow
Charles Bourbaki
Belfort, turistinformation om ort och fort
Fransk-tyska kriget från Främlingslegionär synpunkt, fylligt och intressant redogjort i text och bilder.
French Army 1870-71 Franco-Prussian War: 2 Republican Troops (Men-At-Arms Series, 237) en jättefin bokserie som du på ovan sida även ser de andra delarna av och alla kan alltså laddas ner gratis som pdf. Verken visar och berättar allt om uniformer, vapen, standarder, etc och vad som ingick i de olika yrkeskårernas uppgifter.
Felix Bonnet: Fransk-Tyska kriget 1870-71
Cassell’s history of the war between France and Germany, 1870-1871 – Edmund Ollier – Google Böcker, läs boken gratis på nätet.
La défense de Belfort, écrite sous le contrôle de M. le colonel Denfert – Rochereau, Édouard Thiers, capitaine du génie, S. de la Laurencie, capitaine d’artillerie, anciens élèves de l’école polytechnique, de la garnison de Belfort. Överste Denferts memoarer från kriget, läs gratis i pdf. På franska, kör det i Google translate och njut av prosan!
C.G. Nordensvan: Fransk-tyska kriget 1870-1871 i sina hufvuddrag skildradt
Kort från Kvarnby 