Klaga på pressen har vi gjort sen åtminstone 1644!

Det är häftigt när gamla handskrivna brev, eller i tysk frakturstil tryckta rapporter, från 1644 plötsligt börjar leva och bli angelägna för en! Jag har under några års tid nu tagit del av en värld vars existens jag dessförinnan hade väldigt vaga begrepp om: det svensk-danska kriget när det kom att utspela sig i Malmö 1644. Ett kungligt svenskt krigsläger belägrade under några sommar- och höstmånader staden i en båge söder därom från Hyllie i väster till Östra Skrävlinge i öster. Brev utväxlades mellan den svenske fältherren på plats, Gustaf Horn, och myndigheterna i Stockholm, dvs Axel Oxenstierna!

Sen jag 2018 blev nyfiken på att ta reda på mer har intresset fört mig till Krigsmuseet i Köpenhamn, Armémuseum, Kungliga Biblioteket, och Riksarkivet i Stockholm samt Krigsarkivet i Arninge. Jag har även kommit att införskaffa böcker, kartor och transkriberingshjälp av handskrivna brev från 1644. Så fascinerande. Och en dag måste jag skriva om skillnaderna mellan det danska Krigsmuseet och dess svenska motsvarighet Armémuseum. Från skrattretande synvinklar till förfärliga upplevelser! Nu, hösten 2021 har i vilket fall allt ovan lett till en färdig populärvetenskaplig uppsats som väntar på att få tryckas i nästa upplaga av Elbogen, Malmö Kulturhistoriska Förenings Årsbok. Till våren 2022 kommer Elbogen för 2021 ut och det ska bli så spännande!

Allt materiel som jag gått igenom har varit såå intressant, men bara en bråkdel kommer ju till direkt användning vid sådant här arbete. Det andra blir följeslagare vid den fortsatta läsningen och ökar ens förståelse för sammanhanget. Men det finns pärlor i spillveden jag bara måste få dela med mig av! Som vad det står i slutet av första stycket i krigsrapporten nedan! Foto: Kungliga Biblioteket.

För det här med att klaga på pressen, det har tydligen alltid gjorts. Vi finner kanske ett av de första och festligare uttrycken för det också i rapporten ovan som är från det kungliga svenska krigslägret den 7 oktober 1644. I kriget mellan Sverige och Danmark hade de svenska belägrarna just då förflyttat sig till Uppåkra. I närheten hade även Danmarks kung Christian IV följt efter med sina trupper varvid diverse mindre attacker härarna emellan understundom inträffade. Nesligt blev det också för svenskarna när de kom att luras av en svensktalande fiendesoldat att utföra, som det visade sig för dem, en mindre lämplig manöver. Men de återhämtade sig raskt. I rapporten, som skrevs ner på plats för omedelbar hästburen transport upp till Stockholm där den trycktes och delades ut och som idag kan läsas på mikrofilm på KB i Stockholm, omtalas det dock som: “Darauss aber die Dänischen Zeitungen ihrer Gewohnheit nach vermuthlich eiue grosse Sach machen werden.” (Men enligt deras sed kommer de danska tidningarna förmodligen att göra en stor grej av detta.)

Anmärkning: Värt att notera är att Sveriges första och äldsta tidning, Ordinarij Post Tijdender började komma ut 1645 och i ett av de första numren finns en annan krigskommuniké av Gustaf Horn från det svensk-danska kriget som tog slut då. Tidningen bytte 1821 namn till Post- och Inrikes Tidningar och tidningen gavs på något sätt ut fram till 2009 då utgivningsbeviset upphörde att gälla.

Posted in Journalistik och massmedia, Malmö | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Inget är som Husie mosse!

Sen jag flyttade till Åkersberga i februari fjor har jag åkt till Malmö två gånger. Varje gång har jag tagit buss 35 till Husie Kyrkoväg för att vandra runt Husie mosse. Mossen och det omgivande odlingslandskapet och himlen som känns så stor och välvd just där ger mig sådan frid och lycka. För att inte tala om fågellivet, det här är en fantastisk biotop! Jag har sett allt möjligt här genom åren. Så njut du som bor i Malmö och har mossen nära, själv bor jag 60 mil bort.

Här uppe i Stockholm pratar man stolt om Angarnssjön och dess strandängar, bla bla. Följde med Naturskyddsföreningen på utflykt dit, Vi gick runt, men kom aldrig närmare vattnet än på bilden nedan. Stort och ödsligt om du frågar mig. Givande för fåglarna antagligen och för såna som gillar att stå still och titta i tubkikare. För oss andra är det som en lite enahanda lång vandring runt en sjö, men fåglarna kan man glömma, de lurar i vassen. 🙂

Posted in Bilder, Fåglar | Tagged | Leave a comment

Kvarnbys blåsippor mig kärast är

Foto: M. Karlsson

Har ni sett så fina de är, Kvarnbys enda blåsippebestånd (vad jag upptäckte i varje fall under mina 29 år där). Den lilla skaran växer vid brofästet för cykelbanan över yttre ringvägen, vid den sydliga backen på ostsidan. Man får leta… Och det gjorde min kompis åt mig i år eftersom jag numer bor i Åkersberga. I fjor blev både hon och jag ledsna för det syntes aldrig några blommor, någon hade kanske grävt upp dem? Men häromdagen kunde hon skicka mig fotot, blåsipporna var tillbaka! I denna kyliga vår behövs det inte mycket för att man ska bli glad och få hopp om mer blommor och värme, eller hur?!
Ha en fin Valborg och skicka mig hemskt gärna foton du också från nya och historiska Kvarnby!

Posted in Bilder | Tagged | Leave a comment

Skånes historia saknas i Stockholm…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | Leave a comment

100 år av allmän rösträtt: Möt Edith Sköld, banbrytande politiker i Oxie

I år 2021 är det hundra år sedan kvinnor fick rösta i riksdagsval. Två år tidigare, 1919, hade allmän och lika rösträtt även införts för val till kommunfullmäktige och landsting.

En som var med och bröt mark är Edith Sköld i Oxie. Läs om hennes banbrytande politiska liv i ett Sverige som var så annorlunda för egentligen inte så länge sen…

Läs artikeln om Edith Sköld här!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fler glimtar från Mårtenssons handelsträdgård på Klågerupsvägen

Jag gjorde för en del år sen en trevlig promenad längs Klågerupsvägen med Birgitta Olsson som växt upp här i samband med att hennes morfar Axel Mårtensson var en av trädgårdsmästarna. Här har du vår vandring med allt som Birgitta berättade! 

Birgitta gav mig även möjlighet att publicera några ljuvliga foton på människor i fest och vardag på några trädgårdsmästerier i Kvarnby för hundra år sen, vilka du ser här: Handelsträdgårdar i Kvarnby

Det finns några foton till i Birgittas samling vilka jag visar här nedan nu. Har du som ser detta egna bilder du vill publicera eller har kommentarer så hör hemskt gärna av dig!

Mårtenssons trädgårdsmästeri vid Klågerupsvägen omfattade ett antal växthus vid vägens nordsida. Kullen i fonden till vänster torde vara Frillingahögen…

…och står man på Frillingahögen och blickar söderut ser man växthusen och fastigheterna längs Klågerupsvägen som skär genom bilden från vänster till höger. Fotot från 1930.

Ibland såg man inte så mycket för man kunde vara rejält insnöad. Så här såg det ut vintern 1929.

  “Sommarsöndag hos Johannes Persson”. Den sistnämnde var liksom sin bror Anders trädgårdsmästare i Kvarnby runt förra sekelskiftet.  I Johannes trädgårdsmästeri, som med tiden kom att heta Kvarnby Handelsträdgård, arbetade en tös som hette Selma. Och hos Anders var en påg vid namn Axel anställd. De tu möttes på en gemensam personalfest, gifte sig och startade eget trädgårdsmästeri i Kvarnby: Mårtenssons!

 

Posted in Bilder | Tagged | 2 Comments

Tankar om min tid i Malmö, 1

Jag har nu inte varit i Malmö på fem månader, alltså sen jag flyttade. När våren kom längtade jag efter att få se blommande rapsfält och fick tack och lov hjälp i en lokal facebookgrupp för Åkersberga med vilken buss jag skulle ta vart för att få se ett av de vackraste fenomen som finns: gula hav som möter blå himmel! I min nya blogg, Kort från Åkersberga, jämför jag ibland gamla och nya hemorten utifrån olika aspekter, hundlivet sköter sig bättre här medan sopsorteringen kommit mycket längre i Malmö, etc. Men nu har jag även börjat titta bakåt på mina 37 år i Malmö och mina upplevelser där överhuvudtaget och här kommer mitt första inslag. Det handlar om hur grymt besviken jag blev på Möllevången när det var dit jag flyttade från Göteborg och mitt älskade Haga sommaren 1983.
Jag trodde Möllevången var Malmös Haga: en stadsdel i bostadsmässig fattigdom, men rikedom i folkliv. En stadsdel där människor umgicks utan kommersiella förpliktelser och där det fanns en hemmahörighet, det var hagabo man var och hemma var hela stadsdelen som alla där relaterade sig till och på olika sätt skapade gemenskap.

Jag fick tag på en lägenhet i det röda tegelhuset på hörnan av Ängelholmsgatan-Simrishamnsgatan, jag bodde högst upp med ingång från gården. Jag delade trapp med restaurangen på bottenplanet. De använde avsatsen som sitt skafferi. Överbliven mat och vidbrända grytor etc hälldes ner i soptunnorna på gården och kastrullerna skakades av mot kanten varvid en del rann ner på utsidan. Den varma sommaren gav effekten av stank och flugor på gården. Jag hade aldrig tidigare mött sådant svinaktigt beteende. Jag fick spika igen ventilationshålet i mitt kök för restaurangens matos tog den vägen och just det var nog inte deras fel. Lägenheterna var som många under den här tiden sådana som blivit fördärvade av det då pågående statliga renoveringsprogrammet för gamla hus, omgörningarna for fram som bulldozers inomhus och rev allt genuint och ersatte med plast och fusk. Jag försökte dock prata med restauranginnehavaren om problemen men rönte ingen framgång.

Det fanns även en köttbutik, de slaktade själva och behövde då tvätta sina vita rockar ibland. Detta gjorde de i de boendes tvättstuga. När jag skulle tvätta tog jag som vana att alltid först med handen rotera tvättmaskinens trumma så jag kunde samla ihop de slamsor av inälvor och liknande som låg kvar. Jag hade aldrig hittat köttslamsor i en tvättmaskin innan, jag ringde hälsovårdsnämnden för åtgärd och jag tycker mig minnas att just det svineriet upphörde.

Något som fortsatte under de tre år jag vantrivdes i denna överreklamerade stadsdel, var att portens dörr in till fastigheten understundom när jag kom hem var insparkad, nerpissad och fullspydd. Ursäkta beskrivningen men verkligheten var lika äcklig. Jag hade aldrig varit med om sådana här beteenden där jag bott tidigare.

Men torghandeln då, var det inte charmigt att bo bredvid den och kunna se den folkliga kommersen varje dag? Nä, inte ett dugg, den torghandeln var ju bara en enda bluff -sånär som på honungsförsäljaren som sålde sin egen produkt. För på morgnarna anlände stora lastbilar från grossistföretag med varor från olika länder vilka lastades ur och fördelades på olika stånd som om det var fråga om olika handlare. De som sålde var anställda nånstans för detta. Men någon likhet med barndomens torghandel i Trelleborg där lokala odlare kom och sålde sina egna varor fanns det inte här.

På kvällarna kunde jag studera ett annat liv på gatan nedanför. Slagsmål med och utan tillhygge som stolar eller knivar, polisnertagningar med eller utan dragna pistoler och vanliga hämtningar av folk från lägenheter och restaurangerna. Jag hade numret till polisen uppskriven på en lapp bredvid telefonen. Jag hade aldrig sett pistoler i verkligheten innan eller ett sådant frekvent gatuvåld överhuvudtaget.

Det var förfärligt från början till slut alltihop och det blev inte bättre av att jag mötte en helt annan bild av Möllevången i de malmöitiska dagstidningarna. Det pratades där enbart om pittoreska hus, myllrande folkliv, internationella inslag och en härlig torghandel. Suck. Jag skrev till slut en artikel och gick i svaromål mot hyllningen och menade att det var väl en sorts omvänd rasism att mena att det som också var vardag i Möllevången skulle man dels inte prata om, dels se som utslag av mångkultur och sådant måste man acceptera. Som tydligen då att använda en port som toalett. (Jag skiter i om den som kräks i min trapp är från Eslöv eller Turkiet, man gör inte så!) Jag fick veta att problemen var övergående, och man fick inte vara intolerant. Suck.

Det var med den förhärskande uppfattningen på 1980-talet som det för lång tid gick fel med integrationen tror jag. Den som behövde stöd komma ur mångkulturalism fick inte det medan de från andra länder som inte levde upp till vanliga samhällskrav slapp sanktioner. Vänsterintellektuella debattörer och dito socialarbetare och liknande tog invandrargrupper som gisslan i sina klasskrig. Här kunde en polarisering göras mellan de besuttna svenskarna och den utanförstående “svage”. Här kunde en politisk kamp föras och rastret lades ut av “där mångkultur finns ska det bejakas”. Allting sågs genom detta mönster. På det här viset sveks människor, som till exempel flickor från folkgrupper där det inte ansågs nödvändigt att dessa gick i skolan efter pubertetens intåg. Suck.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Ett sista vårtecken sen flyttar jag från Kvarnby, men bloggen kan väl leva kvar?

Igår den 12 januari tog jag rekordtidigt foto på snödroppar som kommit upp ur marken här i Kvarnby. Jag tror frånvaron av snö gör att den lilla rara blomman kunde ge sig till känna redan nu. Fyndplatsen är den vanliga för Kvarnbys sedvanligt första snödroppar: vid rondellen på Klågerupsvägen så får ni själva leta närmare.

Med detta vårtecken säger jag tack för min tid i Kvarnby, 29 år har jag bott här, men nästa månad, februari 2020, flyttar jag till barn och barnbarn i Åkersberga. Det ska bli jättespännande ta mig fram i en ny bygd. Och jag vill gärna fotografera och rapportera därifrån. På en ny blogg som jag nu grunnar på vad den ska heta. När jag bestämt mig länkar jag in den i menyraden överst på den här bloggen.

Kort från Kvarnby får gärna fortsätta, så länge jag ser att det finns besökare hit i varje fall. Och du kära besökare är så välkommen att skicka mig foto och berättelser från det gamla Husie, det publicerar jag så gärna. Om jag själv kommer att kunna bidra med något i fortsättningen får tiden utvisa. Tack för mig!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Med regnet växte öron och gullkrös till sig!

När regnet drog in förra veckan mjuknade trädsvamparna och växte till sig. Överst gullkrös som nog kan fortsätta bre ut sig, men judasöra har inte jag sett större exemplar av. Svamparna fotograferade i Gyllins trädgård, Husie, Malmö, på fläderstammar som växer i en glipa i den långa syrenhäcken som löper längs gång- och cykelbanan som går där bronsåldersvägen en gång gick från syd och upp till Uppåkra. Hittar du?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Svampflukt i Gyllins trädgård

Man behöver inte gå långt, om man bor i Kvarnby, för att hitta märkliga livsformer. Här tre svampar som växer på tre trädstammar vid den långa syrenallen i Gyllins trädgård. I nedan ordning: Gullkrös, Judasöra och en mussling av något slag. Judasöronen var vid fotograferingen häromdagen stenhårda och gullkrös pytteliten och även synlig i några ännu mindre och röda exemplar vilket syns på bilden. De här fenomenen beror på torr väderlek. Klicka på fotona för förstoring.
Gullkrös (Tremella mesenterica)
Judasöra (Auricularia auricula-judae)

Posted in Uncategorized | Leave a comment