Jag har alltid varit skåning så född i Småland som jag är. Men det är skåning som är min identitet vilket väl har sin grund i att det är här jag har bott mest och att alla mina anfäder kommer härifrån.. Det har varit så självklart att jag inte varit medveten om det. Knappt ens reflekterat att jag tyckt Sverige var det norr om Skåne, vårt landskap var liksom sig själv nock och jag menar inte att jag skulle vara dansk. Jag tänkte inte så om mig själv, förr i varje fall. Men nu börjar jag undra…
Jag bor sedan februari 2020 i Åkersberga i Österåkers kommun. Som nyinflyttad fick jag till slut googla för att se i vilket landskap kommunen låg i: Uppland. Jag har under mina nu 2 1/2 år aldrig hört eller läst att någon här sagt typ “vi upplänningar” eller: “här i Uppland”. Landskapet omnämns aldrig. Tydligen får man ta sig till Uppsala för att uppleva en landskapsidentitet. Här i Österåker är man bergabo eller stockholmare. Det är till den sistnämnda stan man syftar på när man i Åkersberga säger man ska till stan, när jag säger så menar jag Åkersberga centrum vilket kan väcka förvåning eftersom jag cyklar (tre mil till Stockholm) för ska jag till Stockholm så säger jag det. Jag tycker Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder och det är en fröjd att åka dit och uppleva kulturlivet, men jag är inte imponerad av att de springer i tunnelbanans rulltrappor eller delar upp Sverige i Stockholm och “landsbygden”.
Än värre är det med detta tjat och hyllande av Gustav Vasa och den medföljande historieförsköning som dyker upp här och var i Tjockhult med omnejd. Som på Nordiska Museet där det också var en chock att uppleva hur Skåne liksom inte fanns eller betydde något. Jag skrev här på bloggen Skånes historia saknas i Stockholm…, och sen hittade jag något liknande trist på Gotland gällande Upppåkra, men där tänker de göra om, heja dem, se länk nederst till mina två blogginlägg om detta.
Det var efter det förstnämnda museibesöket som jag köpte mina bordsflaggor. Ett snyggt stativ på marmorplatta och tre åtföljande flaggor: en dansk, en skånsk och en svensk. Har aldrig ägt en flagga tidigare i mitt liv, trodde inte jag var den typen som ägnade mig åt sådant, och bordsflagga?! Men jag insåg jag hade blivit utlandsskåning och som sådan mer skåning än någonsin precis som alla utlandssvenskar blir dito.
Demonstrativt hissar jag inte den svenska flaggan den 6 juni, Gustav Vasa var aldrig min kung och jag beklagar att samma dag även är datum för antagandet av vår moderna författning, 1809 års regeringsform. Att hissa flaggan för att högtidlighålla demokratins intåg i ett land har jag ingenting emot, men den gesten ägnar jag dagen innan åt istället, den femte juni då motsvarande hände i Danmark 1849 genom att Danmarks första grundlag undertecknades då. (Danmark firar också något annat på sin nationaldag: Fars dag.) Och det är väl här någonstans jag tycker att det går lika bra att fira demokratin i Danmark som i Sverige. Och att det kanske är mer dansk än svensk jag är när jag nu bor norr om Skåne i landet Sverige och folk säger “va” när jag pratar, suck.
När hissar jag då den svenska flaggan? Sen jag köpte de här tingestarna sommaren 2021 har det bara blivit en gång och det var på Jussi Björlings födelsedag 5 februari. Men det kan säkert dyka upp fler anledningar. Den danska hissar jag som sagt på Grundlovsdagen, men även på den store Niels Juels födelsedag, 8 maj. Året var 1629 och av bebisen blev en amiral som 1677 utplånade hela den svenska huvudflottan i sjöslaget vid Köge bukt, danskarnas största seger över Sverige. (Heja…)
Den skånska flaggan hissar jag och ställer ett handritat födelsedagskort framför när det är läge att fotografera en sådan komposition och skicka till den som fyller år och som jag nämner på kortet. Det gäller då till mina vänner nere i Skåne. Bara som en kul grej när det nu är 60 mil mellan oss.
Länkar
Skånes historia saknas i Stockholm…
Sätt Uppåkra på kartan och låt fakta tala trots att den är skånsk…
Kort från Kvarnby 