Jag skrev till Stadsmissionen om blogginlägget i går för att höra ifall det var något speciellt som man kunde tänka på att lägga i kassarna. Och det var det: vantar modell större. Annars duger allt om man säger så.
Andra advent och julen kan komma när den vill, allt är klart. Hade som vanligt öppet hus med hembakt första advent, en bra tillställning för att få julstädningen avklarad. Och få träffa alla goa vänner på ett bräde, som det heter. Och slippa gåbortspresenter, men göra en liten liten vettig sak: Mina gäster informeras i förväg att tar de med sig något kommer jag omedelbart att lägga presenterna i en stor sopsäck i hallen. 🙂
I år kunde jag, precis som i fjol, dagarna efter kaffekalaset köra till Stadsmissionen med en handfull kassar med synnerligen vettigt innehåll. En av mina få bra idéer: Folk vill ge, jag vill inte ha någonting (gå-bort-presenter är, trots artigheten, ta inte illa upp, oftast som de flesta souvenirer: mer eller mindre smaklösa och opersonliga och gjorda av barnarbetare i Taiwan), men Stadsmissionen behöver få in värmande klädesplagg för deras klienter.
Så blir julen kanske lite lite bättre för några fler. Annars har Stadsmissionen Gåvobankgiro 900-3252, och deras klädintag på Korsgatan 2 har öppet tisdag och torsdag eftermiddag, se www.stadsmissionen.nu. Men ta inte bilen en och en, bjud hem dina vänner och samla ihop byltena där så en kör iväg med dem istället. Både trevligt och miljöbesparande.
Nu ska jag ut och ta min söndagspromenad!
Vår alfahanne som kan alla låttexter från anno dazumal ligger nerbäddad i influensa, men vi gjorde bra ifrån oss ändå! Jag tänker på frågan Brian ställde hur svaret lyder i Hotel California när någon frågar efter vin. Den strofen kan jag utantill! The Eagles ska till Malmö till våren och det ska bli jättekul att sjunga med i alla deras låtar! Hoppas de andra i publiken också tycker det, men jaja det blåser alltid på toppen.
Vi hamnade utanför pallen, och även om vi fixat två frågor till där vi hade svaren utan att tro på dem hade vi ändå inte vunnit så det är inget att gräma sig över. Som när det gällde att berätta vilken citrus som ingår i Earl Grey. Bergamottolja ingår, säger jag, men det är ju ingen citrus. Ridå! Eller när det gäller att bestämma vilket land som är världsstörst på att odla om det nu var humle eller malt till öl. USA svarade vi förra gången den här frågan dök upp. Ja, det gjorde vi, men var det inte fel, var det inte Tyskland som var rätt? Äsch vi svarar samma som förra gången. Ridå. Blir man full om man lägger sig i ett badkar med sprit? Det har jag alltid undrat och på en tråkigare fest för länge sedan la jag handen i ett glas vin, men fick inte roligare för det. Så vi svarade fel. Ridå igen. Annars kunde vi att den häftigaste vinsten i backgammon just också heter backgammon och att Mae West är den mest slängda i käften-typen som verkar ha funnits, etc. Brian levde inte riktigt upp till Slaktaren från Skottland utan det här var rätt mänskligt!
Snön är borta och det är tyvärr skönt för då kan man promenera obehindrat igen. Utkanten av Malmö skiftar mer drastiskt vilka villkor som gäller på väg- och gångbanor än inne i stan så fort det kommit lite nederbörd och frusit till… Livet här ute på kanten är mer dramatiskt överhuvudtaget så klart! Men plötsligt har Gränsen flyttat på sig: för inte fanns det en Malmöskylt här för två veckor sedan då jag gick här sist? (Förra lördagen rådde oframkomlighet.) Jag vet i alla fall att när jag flyttade till Kvarnby 1991 fanns skylten längre in mot stan, men minns inte var. Nu är det något skumt igen. Men spelar det någon roll? Antagligen inte.
Vi kom tvåa! 1,5 poäng efter vinnarlaget TSP. Det känns jättebra att vi fått tillbaka formen inför den stora finalen söndag 14 december då vi är sju lag som kvalificerat oss. Vi har själva begått den nödvändiga, men smärtsamma, laguppställningsurtagningen eftersom lagen bara får bestå av fem medlemmar under slutomgången. Vi säger som så att vi med åren alla får turas om att sitta på reservhyllan. 🙂
Det var Megan som höll quizen och den tog tiiid, inte första gången. Men den var trevlig. Vi klarade det mesta, svarade på allt och missade som sagt lite. Jag undrar om något lag svarade rätt på vad följande hade gemensamt: Alexandre Dumas, Alexander Pusjkin, Barak Obama och så en skådis jag glömt namnet på.
Vi hade fel på vilket land som 1960 hade världens första kvinnliga premiärminister. Vi gissade på Israel och Golda Meir, men hon var premiärminister först 1969 ser jag nu på ne.se så det är säkert rätt att Sri Lanka hade den första som TSP skriver på sin blogg. En rolig fråga vi klurade rätt på var det gemensamma namnet på ett hotell i London, en kålsort och en region i Frankrike. Svaret var Savoy, precis som hinduismen är den äldsta av världsreligionerna, etc. En lugn quiz med andra ord, gick bara lite för långsamt. Vi tog en voucher också, dvs av någon underlig anledning visste C vilken färg Megan hade på sockorna…
Finns det något mer vemodigt än en kvarlämnad solstol i ett koloniområde i Bulltoftaparken när vi skriver november och det kortvariga ljuset är blått och solen strax efter två redan är på väg i en rosa neråtrörelse under horisonten. Ingen frågar någon om lov till någonting, allting bara pågår bäst det kan i den tid som finns, om den nu finns.
Hemma i trädgården räcker det med att varannan dag hälla i några nävar frön i en foderautomat för att dra till sig befjädrat vinterliv: gråsparv, pilfink, talgoxe, blåmes, koltrast, gärdsmyg samt herr och fru bofink; de är stamgäster. Men idag kom en mer sällsynt gynnare på besök: ett exemplar av den så kallade större hackspetten. Notera gärna att syrenen redan förberett nästa års grönliv och att rosorna hänger med än också. Kameran förstorade bilden bortom sans och vett så den närmade sig en annan konstform. Också en resa. Huvudsaken är att vara i rörelse.
Snövitt och kritbruk passar ihop. Vädret ändrades dramatiskt igår, snön föll i flera omgångar och la sig! Längst till vänster skymtar det lilla gamla huset jag tidigare bekymrat skrivit om enär det verkade förfalla vilket verkade synd för det ser ut att ha något att göra med kritbrukens historia här ute i Kvarnby. Men sedan en tid tillbaka pågår renoveringsarbete med nytt tak också, tror jag. Fint! Jag borde ha spelat in ljuden som hördes när jag gick förbi backen utanför bild till vänster för de är så sällsynta här nere: barn som skriker av skratt när de åker pulka och de senares dova läte när plast skär genom snön.
En som också tycker om snön är Tippen som även denna gång verkar mer alert av att ha blivit klippt. All päls åkte av i onsdags på det fantastiska trimmet jag anlitar där damerna med en fast och kärleksfull hand får Tippen att ställa upp på saker han aldrig skulle acceptera att jag gjorde… Jag trodde den lille spinken dock skulle vägra gå ut i den hastigt påkomna vinterkylan eller i varje fall bete sig som om han frös, för jag har bara låtit klippa honom på försommaren tidigare. Men icke. Tippen verkar närmast posera när vi är ute av lättnad att slippa pälsen.
Kommer ni ihåg när Svenska Akademien tilldelade två av sina egna ledamöter Nobelpriset i litteratur? Ramaskri och skandal. Samma igår tydligen på Pickwick där ett lag bestående av pubpersonal, varav åtminstone en understundom också fungerar som quizmaster, förklarades som segrare i tävlingen. Åtminstone en skällde ut tjänstgörande quizmastern i går. Jag var inte där, men hade jag varit hade jag sällat mig till kören. För nån stil och hyfs får det väl vara? Och att lämna över en vinnarvoucher giltig för middag till fyra personer på restaurang Elysée (som ingår i samma bolag som Pickwick) till sina egna arbetskamrater tillhör inte den vett och etikett jag tycker det är någon stil och hyfs på. Det blir ju inte bättre av att pubpersonalen vann med över 21 poäng medan tvåan som bestod av vanlig allmoge hade 16. Fi donc!
Nu när din son flyttat hemifrån ska du bo kvar därute då? frågar mina väninnor mig, vänligt. För de bor ju inne i stan. Och de tycks bara mena väl i att antyda att det kan ju jag också göra. För så vill väl alla ha det? Så kan ju jag också sitta där i en lägenhet man inte kan öppna fönsterna i på grund av avgaser och buller, och ha portkoder och flera entrédörrar och trappor att ta mig genom och uppför innan jag når min egen dörr. Men jag befinner mig ju i så fall i händelsernas centrum i alla fall! Där alla är blanka och oseende i ansiktet när de passerar varandra på trottoaren och där alla vägar leder till shopping. Istället för att bo här ute i Kvarnby, i ett radhus åtminstone en kilometer från närmsta affär, där nätterna är tysta och svarta eller stjärnklara, där man delar sin lilla trädgård med allehanda flygfän och andra små djur och där främlingar nickar och hälsar på varandra vid möten på gångbanor eller i strövområden. (Tänk om man skulle hälsa på okända man mötte på Triangeln.) Jag tycker jag bor bra. Jag tycker till och med jag bor bättre än mina väninnor som frågar om jag ska bo kvar här ute. Jag frågar aldrig dem om de ska bo kvar därinne.
Jag har inte skrivit om de senaste tävlingsgångerna, men de har varit som den sista: vi vinner inte, vi är inte ens nära, vi är skitsura för vi måste komma jättetidigt utan att ändå få en sittplats, knappt ens ståplats. (Fast den här gången fick vi dock sitta.) Quizfrågorna muntrar inte längre upp oss och vi är för få för att orka hetsa upp oss till underhållande praktgräl om vad vi ska svara eller tycka det är lönt att ens köra handuppräckning på svarsalternativen. Nu hankar vi som trashankar oss fast kring vrakdelarna av det fordom så stolta, nåja, TLA för att hålla oss kvar på vår finalplats. Vi säger: Nämen skriv det du kom på om du tror det, jag har inget förslag -och andra osannolika flatheter. Vi saknar han som brukade gasta i tid och otid att vi andra skulle fokusera och vi saknar hon som brukade hålla den förra fokuserad. Det enda som kan trösta oss just nu är den nya maträtten på Pickwick: spenatfyllda cannelloni i ostsås. Enormt gott!
Kort från Kvarnby 