Finns det något mer vemodigt än en kvarlämnad solstol i ett koloniområde i Bulltoftaparken när vi skriver november och det kortvariga ljuset är blått och solen strax efter två redan är på väg i en rosa neråtrörelse under horisonten. Ingen frågar någon om lov till någonting, allting bara pågår bäst det kan i den tid som finns, om den nu finns.

Hemma i trädgården räcker det med att varannan dag hälla i några nävar frön i en foderautomat för att dra till sig befjädrat vinterliv: gråsparv, pilfink, talgoxe, blåmes, koltrast, gärdsmyg samt herr och fru bofink; de är stamgäster. Men idag kom en mer sällsynt gynnare på besök: ett exemplar av den så kallade större hackspetten. Notera gärna att syrenen redan förberett nästa års grönliv och att rosorna hänger med än också. Kameran förstorade bilden bortom sans och vett så den närmade sig en annan konstform. Också en resa. Huvudsaken är att vara i rörelse.