Jag har inte skrivit om de senaste tävlingsgångerna, men de har varit som den sista: vi vinner inte, vi är inte ens nära, vi är skitsura för vi måste komma jättetidigt utan att ändå få en sittplats, knappt ens ståplats. (Fast den här gången fick vi dock sitta.) Quizfrågorna muntrar inte längre upp oss och vi är för få för att orka hetsa upp oss till underhållande praktgräl om vad vi ska svara eller tycka det är lönt att ens köra handuppräckning på svarsalternativen. Nu hankar vi som trashankar oss fast kring vrakdelarna av det fordom så stolta, nåja, TLA för att hålla oss kvar på vår finalplats. Vi säger: Nämen skriv det du kom på om du tror det, jag har inget förslag -och andra osannolika flatheter. Vi saknar han som brukade gasta i tid och otid att vi andra skulle fokusera och vi saknar hon som brukade hålla den förra fokuserad. Det enda som kan trösta oss just nu är den nya maträtten på Pickwick: spenatfyllda cannelloni i ostsås. Enormt gott!