Nu när din son flyttat hemifrån ska du bo kvar därute då? frågar mina väninnor mig, vänligt. För de bor ju inne i stan. Och de tycks bara mena väl i att antyda att det kan ju jag också göra. För så vill väl alla ha det? Så kan ju jag också sitta där i en lägenhet man inte kan öppna fönsterna i på grund av avgaser och buller, och ha portkoder och flera entrédörrar och trappor att ta mig genom och uppför innan jag når min egen dörr. Men jag befinner mig ju i så fall i händelsernas centrum i alla fall! Där alla är blanka och oseende i ansiktet när de passerar varandra på trottoaren och där alla vägar leder till shopping. Istället för att bo här ute i Kvarnby, i ett radhus åtminstone en kilometer från närmsta affär, där nätterna är tysta och svarta eller stjärnklara, där man delar sin lilla trädgård med allehanda flygfän och andra små djur och där främlingar nickar och hälsar på varandra vid möten på gångbanor eller i strövområden. (Tänk om man skulle hälsa på okända man mötte på Triangeln.) Jag tycker jag bor bra. Jag tycker till och med jag bor bättre än mina väninnor som frågar om jag ska bo kvar här ute. Jag frågar aldrig dem om de ska bo kvar därinne.