Söndagspromenad som vanligt i Bulltoftaparken, Malmö. Blomhav, vattenhav, gräshav, jordhav. Lika fina att sträcka ut blicken i.

Idag var inte bara korna i parken utan även de hästar som sköter gräshållningen i denna Europas enda ekologiska stadspark.

“Går du alltid samma promenader” frågade vänner häromdagen. Ja, i princip blir det samma promenader vid respektive hundvallningstillfälle: morgonpromenad åt ett håll, eftermiddagsditot en längre version i samma riktning och nattrundan åt andra hållet, för att nu sammanfatta 13 års verksamhet. Avvikningar är på vovvens initiativ: När han drar som f-n för att få gå en utvidgad variant av vardagspromenaden så får han det; jag är imponerad av att han för varje år vill gå allt längre promenader!

På helger tar jag en fjärde och längre vandring som den vane bloggläsaren vet går till Södra Sallerup på lördagar och på sista året till ovannämnda park på söndagar. När jag är långledig tar jag den dagliga fjärdepromenaden lite hit och dit, nån oordning får det ju vara.

Men okey, det låter kanske fullständigt låst att på det stora hela gå samma rundor om och om igen. Men det är precis tvärtom skulle jag vilja säga. Jag behöver inte tänka och planera var jag ska ta vägen utan kan inrikta mig på att bara njuta av det jag ser och hör: Det invanda som alltid visar upp nya skiftningar. Det är det som fascinerar.

Naturens förändringar och årstidernas inflytande gör att vandringarna är sig inte lika från dag till annan och på kvällarna visar stjärnhimlen här ute i mörka Kvarnby upp olika scenarior i sina cykler. Om det på nätterna är välgörande tyst här så ledsagas man just nu av ett närmast öronbedövande kvitter från sparvar och näktergalar dagtid. Den senare tidpunkten börjar väldigt tidigt också om jag nu får klaga. Långt borta hörs göken, både från Husie mosse och Gyllins trädgård. Hunden verkar ständigt ha nya doftspår att analysera där han stretar framåt, när han nu inte möter kompis att hälsa på eller fiende att skälla ut.

Jag lade inte märke till stjärnhimlen och naturen i så stor grad innan jag köpte hund. Eller de dagliga små förändringarna, skiftningarna i tillvaron, etc. Hundlösa vänner brukar kalla det hundägarskap de själva inte vill ha med att de inte vill bli bundna av en hund. Lustigt, för mig är det precis tvärtom, hunden befriar mig. Jag kommer ut på ett annat och betydligt enklare sätt än när jag måste ha en egen anledning, motivation och plan. Hunden  behöver uträtta sina behov och få motion vilket gör att det inte finns någonting att fundera på.

Närmiljön hade jag utan hund ärligt talat aldrig kommit på tanken att intressera mig för att ta en promenad i flera gånger om dagen år ut och år in, för vad skulle det ge? Men det är ju just genom att göra de här promenaderna som närmiljön får sitt värde. Får sitt närmat andäktiga värde skulle jag vilja säga. Och så är det väl med allt: kärlek till omgivningar och nära och kära föds och växer i vardagens omsorger och bestyr!

Så här ska det se ut i Bulltoftaparken: Korna är tillbaka. Det vill säga de sex kvigorna. I fjol var det fem kvigor och en tjur, men den senare har kanske fått respass som det kallas. Visst visar bilden en pastoral idyll och visst går sådana inte att tänka sig utan kor? Kolla konsthistorien ska du se.

Skogen har sina hemligheter även om det “bara” är en park.

Idag var Bulltoftaparkens kohage tömd på djur och öppnad och invaderad av pulkaåkande barn istället. Backen de störtade utför måste vara Malmös högsta? Bilden från en lugnare del av parken. Konstigt nog kom ingen skidåkare med på bilden, de var också rikligt förekommande.

Gick och funderade på vilka bloggar jag följer och varför: I en del fall är det människor jag känner, eller har känt, som jag vill veta vad de gör, tycker och tänker, i andra fall är det folk jag inte har träffat, men är nyfiken på som personer. Men så finns det bloggar som kan vara skrivna av robotar för där är det enbart ämnet jag vill ta del av eller, slutligen, främlingar som bloggar om spännande upplevelser och gör en fascinerat intresserad av båda. Jag tror jag har representanter av alla kategorier i min lista av bloggar jag understundom besöker.

Vilka bloggar följer du – och varför?

Idag fick tjuren Ferdinand, eller vad han nu kan tänkas heta, vara med kvigorna, (se förra söndagens inlägg för motsatsen). De stod alla och skulade i snåren under snålregnet i sin hage i Bulltoftaparken. Jag gillar det dialektala gamla ordet skula. För att inte tala om det fornsvenska ordet kura i att kura skymning.

Jag gillar Bulltoftaparken också, men det har jag nog tjatat om. Här parken så långt ögat ser och benen når. Signaturen Maria skriver ny underfundig kommentar om skillnaden mellan att se och titta. Hon lånar orden från Sven Fagerberg som man kanske ska titta, f´låt, se närmare på.

Körde förresten på Sallerupsvägen idag. Såg fler snöpinnar där än vad jag sett i hela mitt liv, tror jag. Kvack? Mona Sahlin hoppar av i vår, men det är ju världsliga saker som går att förstå sig på, inget att grubbla på med andra ord.

Höstfärgerna slår allt. Bulltoftaparken fin. Undrar om det är uttänkt från början att det inne bland björkarna ska blixtra till av gult och rött?

Det är trevligt att kvigorna är tillbaka i hagen, jag skrev ju om det förra söndagen också då jag även undrade varför en av dem plötsligt hade ring i näsan. Det är den som står längst bort för sig själv: se pilen…

…men nu förstår jag bättre om man säger så. Fast fråga mig inte varför det inte längre är sex vita kvigor utan fyra sådana plus en tjur istället. Han ser inte ut att ha kul heller utan verkar vara lite utanför. Det är inte precis som när tupparna sprätter med sina hönsharem. Ack ja, hem och spela Mahler; han begrep sig på själens obotliga längtan!