Juan Rulfo skrev en kort roman, Pedro Páramo och en novellsamling, Slätten i lågor, sedan hade mexikanen publicerat sig färdigt. Det här skedde på 50-talet och utgåvorna har antagligen evigt värde. Inte ett ord för mycket, snarlik en annan korthuggen adjektivhatare typ Hemingway.
Resultatet beror säkert inte bara på det enkla, raka språket och avskalade scenariot, men verken huggs liksom ut och tåler att gås runt, det är gediget bygge hela vägen. Läsupplevelser som behövs bland allt nutida babbel.
En som dock klarar sig av våra samtida är svenskan Lina Wolff med Många människor dör som du. Rev ut halvsidan lästips från näst senaste Vårt Malmö där boken anmäldes och lånade den.
Vårt Malmö har därefter upphört med litteraturspalt vilket är synd! Skribenten ifråga tog alltid upp ett betydligt mer självständigt val litteratur än dagstidningarnas förpliktande urval samt så skrev hon utmärkt på ett utrymme få skulle klara.
Nåväl, om Wolff stod det i ovannämnda spalt: “Tonen är precis som titeln, sakligt konstaterande och ändå suggestivt oroväckande”. Precis så är alla novellerna, kan man också säga. Inte ett ord för mycket här heller utan egensinnigt välformulerade noveller.
Slutligen nobelpristagaren Herta Müller: Hjärtdjur är svårläst för den handlar om när ord inte får beteckna, inte får förmedla, etc. Varje ord är ett för mycket för diktatorn. Svaret blir språkspelet som lyft sig från varje fysiskt samband. Hjärtdjuret i allmänhet, men den efterföljande Kungen bugar och dödar i synnerhet kan därför, om man så vill, läsas som en introduktion till den senare Wittgensteins filosofiska undersökningar. 
Kungen bugar och dödar är också snarast en meta-roman om den förra, ett facit kanske, för den berättar om och förklarar varför Hjärtdjur är skriven som den är; när orden tvingades frånsvära sig sin mening.