Svensk gurka kan med fördel odlas i  Norrland – de långa ljusa sommardagarna minskar behovet av elljus i växthusen. Å andra sidan måste gurkan färdas 200 mil innan jag i Malmö kan köpa den. Den holländska gurkan är alltså mer närodlad, det är bara drygt 60 mil till Holland från Skåne. Men hur tar sig den gurkan till min mataffär?  Inte vet jag. Och det är det sistnämnda som ställer till det. Transporten kan ju ske kors och tvärs i Europa mellan uppköpare och grossister, etc. Medan den svenska gurkan kanske tar raka vägen. Konsumenterna får inte veta för producenterna har tydligen ingen skyldighet berätta om transporterna.
På omvägar får man veta att svenskuppfödda djur fraktas utomlands för att styckas där. Eftersom det knappast är lika upprörande med långa transporter för gurkor är det ingen som hittills brytt sig om att kartlägga de transporterna. Men ska det vara lönt att bry sig som konsument om det här med närodlat, kravodlat och rättvisemärkt, till exempel, så måste transporterna utredas och redovisas de också.
Jag försöker numer att bara köpa närodlat och med det menar jag, från min skånska horisont, att frukt och grönsaker från Polen och Holland är helt okey, medan en gurka från Norrland egentligen inte är det. Men vad vet jag om transporterna? I alla fall gick det bättre än vad jag trodde att sluta med tomater från Spanien vilka jag annars äter varje dag: De smakar ju ingenting egentligen… Bananer är dock ett måste och de kommer jag ändå aldrig att kunna köpa närodlade, för kan jag det har det verkligen gått åt helvete med klimatet på klotet.