Det började redan tidigare i veckan när min japanska väninna och jag tog en promenad i Calgary. Jag tog en resa dit i tisdags om man säger så. Väldigt fint här, eller hur, sa Miyuki. Men vänta tills vi kommer ner till nationalparkerna vi ska till: Glacier National Park i Montana, USA och Waterton National Park i Alberta, Kanada. Har vi tur får vi se björn…

 Vi körde upp till Klippiga Bergen och Canmore senare i veckan och det var ju ännu vackrare!

 Men så råkade jag läsa skylten på containern, Miyuki jag vill hem!

 No way utan raka vägen ner till nationalparkerna skulle vi på fredagen. Skylten drog på ett konstigt sätt också.

  Och vi gick samma dag på en stig som ledde från bergspensionatet Many Glacier Hotel rätt ut i björnlandet. Fast först mötte vi en älg. Den står där i sjön i bakgrunden och äter från något på botten.

    Hör du hur alla vi möter bara pratar om vi har sett björn och om vi känner till att det finns en aggressiv grizzly bortom Red Rock Fall dit vi är på väg, myste Bill från USA. Och vi kan inte vika av och börja gå på några av de två andra stigarna för de är avstängda på grund av “bearactivities”, hä-hä. Andra vandrare hade pinglor på vandringsstavarna för att hålla björnarna borta. Det behövde inte vi påstod en så kallad vän hemma i Malmö på grund av min “flabbaktivitet”. Humpf!

 Vi gick hit, men inte längre för det verkade dumdristigt. Hela idén att lämna hotellet verkade ogenomtänkt. Tidigt på kvällen reser sig en gäst upp i matsalen och tar upp sin kikare varvid all förtäring stannar av och alla rusar till de enorma fönsterna som vetter mot en liten sjö med en höjd bakom. Där uppe lunsade rastlöst fram och tillbaka en grizzly. Det var på riktigt. Alla pratade hysteriskt om björnar de sett, den de just nu såg och björnar de ville se. Jag var omgiven av fullständiga maniacs, freaks, whatever. Samtidigt förfasade sig alla över den lilla klunga människor som stod 25 meter nedanför björnen. Den senare verkade lika stor som människohopen som verkade hindra den förra från att ta sig ner till sjön. Hur skulle det gå? Jo: grizzlyn bara la av och vi återgick till maten, inte ens köttbitarna var blodiga, f´låt. Jag var dock helt övertygad om att de andra hotellgästerna var grymt avundsjuka på dem de just pratat skit om och gladeligen skulle göra samma sak om de bara fick chansen, inte kloka någon av dem.

  När vi på lördagen skulle åka norrut igen kunde vi inte låta bli att lite slött först ta bilen förbi där björnen hade synts. Och där var den! Bilden gör den inte rättvisa. Men försök själv att plåta en grizzly! Känslor man inte visste man hade tumlar runt i en.

  Vi korsade gränsen återigen och körde mot Waterton. Vi fortsatte se fler djur av olika slag, men av sådana upplevelser kunde inget slå bärätaren.

 Fridens rike i Waterton där vi vandrade under lördagen. Sanslöst vackert, tycker jag och är glad för mina vänner där borta som gjorde resan möjlig. Hur känner ni varandra, frågade den amerikanske gränspolisen oss varvid en något invecklad historia reddes ut. På kvällarna fnissade vi alla tre åt Kanada. 🙂

 Tyvärr fullsatt på hotellet där så rådjuren fick stanna utanför.