I spåren av oss själva

Om fåglars sinnen och anpassningsförmåga lyder undertiteln till praktverket Att överleva dagen av Brutus Östling, foto, och Susanne Åkesson, text (Symposium, 2009). Hänförande bilder följs av kortfattad sakprosa om hur det står till med fåglarnas fysiologi. Varför  skarven är så blöt, vad  ugglornas konkava former runt ögonen kan tjäna till och hur flyttfåglar kan nermontera sina inre organ inför den långa färden är bara tre fascinerande ämnen som lättsamt avhandlas. Storögt måste man vända blad och se och läsa mer.
Werner Aspenström citeras på försättsbladet i dikten Gråsparven: “Den har ett stort projekt på gång: leva en dag till och en natt till/ och en dag till…”
Och Susanne Åkesson tar upp tråden om anpassningens turer genom att understundom inflika något om arternas utveckling och Darwins teori om densamma. Det leder osökt över till vetenskapsteoretikern Birgitta Forsman som fokuserar på ämnet i Arvet från Darwin; religion, människa, moral (Fri Tanke Förlag, 2009). En utmärkt bredvidläsningsbok till den förstnämnda.
Birgitta Forsman berättar om 22-åringen som medföljde forskningsfartyget Beagle på en jordenruntresa under första halvan av 1800-talet och som gjorde  iakttagelser om det djurliv han stötte på under färden. Darwin förfärades samtidigt över slaveriet och andra vidrigheter människor gjorde sig skyldiga till mot djur eller människor vilket han kom att bli vittne till under resan. Som utrotningen av tasmanierna.
Med Darwins upptäckter och teori drogs mattan bort under “och:et” i inte bara “djur och människor” utan även i begreppet “kropp och själ” – men det ville samtiden inte veta av. Knappt vi heller. Fortfarande lever uttrycken kvar som om de stod för naturvetenskapliga och vederhäftiga begrepp. Birgitta Forsman suckar här över hur religion förhindrat moralens utveckling och vilka neandertalare vi fortfarande är i det avseendet. Hennes bok gör dock frejdigt upp med mytbildningar i ämnet och med hjälp av Darwin rensar hon rören och lite till. 
Det häpnadsväckande är så klart inte vad Birgitta Forsman skriver utan att vanföreställningarna fortfarande struttar omkring i världen och fjädrar sig på bekostnad av samhällsutveckling och moralsyn.
Arvet från Darwin är en lättsam introduktion till moralfilosofi, speciellt som Forsman skriver lite om mycket vilket gör att det kan behövas en annan strukturering av ämnet för att komma vidare. Ett tips är de böcker av James Rachel hon flitigt använder sig av: The Elements of Moral Philosophy och Created from Animals.

Kuba likadant idag som för 30 år sedan

Läser Sydsvenskans reportageserie från Kuba. Och känner igen mig i allt från nerrasade trapphus i det gamla Havannas fastighetsbestånd till bristen på mat och det allestädes närvarande förtrycket. Det är bara det att det var 30 år sedan jag besökte landet.
Verkar som om ingenting har hänt. Vad har inte hänt här i Sverige på 30 år?
Jag har skrivit ett kapitel om mina upplevelser av Kuba och lagt under fliken Pjäser och prosa.
Det som inte kom med där är en händelse jag bara måste skriva om också: Batistas Cuba var amerikanarnas Monaco/Mallorca med amerikanskklingande namn på alla hotell, amerikanska vrålåk sådana som Ernie älskar att köra omkring i fortfarande och en hektisk nöjesindustri och ett rikhaltigt näringsutbud. Det fanns till och med en svensk smörgåsbutik i huvudstaden! Det senare berättade min mormor som tittade in i den på 20-talet.
Det var säkert ingen bra regim för kubanerna före Castro heller. Det är inte det jag är ute efter. Utan jag vill berätta om biografen i Havanna. Den senare visade fortfarande, när jag var där 1979, rullar som körts sedan dessa haft premiär på 50-talet. Själv slank jag in för att se en svartvit, knastrig Greven av Montechristo. Städad publik som sitter tyst genom hela filmen utom vid ett tillfälle: I en scen panorerar kameran i förbifarten över en dignande matbuffé som är uppdukad på ett långbord i slottet. I biosalongen hörs omedelbart ett samfällt “Åh”.

Vad finns inte på biblioteken?

Var på Stadsbiblioteket i Malmö igår och såg Pedro Almodóvars Los abrazos rotos. Verkar vara hans senaste film, den är från i fjol. Två timmar lång var den och den visades i lämplig sal där det serverades fika under hela föreställningen för den som ville. Kaffet kostade några kronor, men bion var gratis. Vi var väl ett hundratal i publiken varav mindre än tio procent var under femtio respektive var män. Men så ser statistiken ut för kulturkonsumenter också. Det är väl därför sporten får miljoner mer i bidrag, och betydligt mer utrymme i media, etc. Sporten drar fler män och fler yngre och anses väl med det vara viktigare och mer folklig. Eller?
Biblioteken är i alla fall de sanna kulturbärarna och folkstödjarna, och den breda verksamheten har slagit igenom i stadsdelarna också. På hemmabibblan i Husie satt i måndags tre småkillar och spelade dataspel, några ungdomar gjorde läxorna, en mamma matade sin bebis som satt fint i bibliotekets babystol, några damer läste tidningar medan några gubbar pratade med tjejerna från VA Syd som var där och ställde ut en soptunna för matavfall. Det fanns vanliga låntagare också. 🙂
Själv ville jag för första gången läsa handlingarna inför stadsdelsfullmäktigemötet på onsdagen, det var annonserat i morgontidningen att mötet skulle behandla upp emot ett dussin medborgarförslag. Jag blev nyfiken på de sistnämnda och enligt annonsen skulle det gå att läsa dem på Husiebiblioteket. Men det gick det inte. Antingen hade de kommit bort med internposten eller i internommöbleringen på biblioteket. För en gångs skull. Vi får hoppas det är så. Har vi demokrati ska den utnyttjas! Men det behövs nog en upplyst despot för att kultur ska få bättre stöd än sport…

Inte ett ord i onödan

Juan Rulfo skrev en kort roman, Pedro Páramo och en novellsamling, Slätten i lågor, sedan hade mexikanen publicerat sig färdigt. Det här skedde på 50-talet och utgåvorna har antagligen evigt värde. Inte ett ord för mycket, snarlik en annan korthuggen adjektivhatare typ Hemingway.
Resultatet beror säkert inte bara på det enkla, raka språket och avskalade scenariot, men verken huggs liksom ut och tåler att gås runt, det är gediget bygge hela vägen. Läsupplevelser som behövs bland allt nutida babbel.
En som dock klarar sig av våra samtida är svenskan Lina Wolff med Många människor dör som du. Rev ut halvsidan lästips från näst senaste Vårt Malmö där boken anmäldes och lånade den.
Vårt Malmö har därefter upphört med litteraturspalt vilket är synd! Skribenten ifråga tog alltid upp ett betydligt mer självständigt val litteratur än dagstidningarnas förpliktande urval samt så skrev hon utmärkt på ett utrymme få skulle klara.
Nåväl, om Wolff stod det i ovannämnda spalt: “Tonen är precis som titeln, sakligt konstaterande och ändå suggestivt oroväckande”. Precis så är alla novellerna, kan man också säga. Inte ett ord för mycket här heller utan egensinnigt välformulerade noveller.
Slutligen nobelpristagaren Herta Müller: Hjärtdjur är svårläst för den handlar om när ord inte får beteckna, inte får förmedla, etc. Varje ord är ett för mycket för diktatorn. Svaret blir språkspelet som lyft sig från varje fysiskt samband. Hjärtdjuret i allmänhet, men den efterföljande Kungen bugar och dödar i synnerhet kan därför, om man så vill, läsas som en introduktion till den senare Wittgensteins filosofiska undersökningar. 
Kungen bugar och dödar är också snarast en meta-roman om den förra, ett facit kanske, för den berättar om och förklarar varför Hjärtdjur är skriven som den är; när orden tvingades frånsvära sig sin mening.

Ingen vidare utställarteknik på det tekniska museet

Var på Teknikens och Sjöfartens hus idag med god vän för att övervara när Automatorkestern framför sina jazzlåtar. Bandmedlemmarna agerar fint och rör även levande på ögonen till den nyinspelade musikens taktfasta stomp. Rolig bonus är musikvideon på teven bredvid med Timbuktu bland dockkropparna. Se den här också!

 Utställningen Tidernas stad i samma sal som ovan fortsätter att visa udda gamla grejer på ett kaotiskt sätt, men menar kanske att de myckna texterna på montrarna ska binda samman. Kanske de gör, men högt belägna meterlånga staplar sprutmålad gulgrå text i inte särkilt stor stil eller vettigt typsnitt på glas i dunkel belysning går ju inte att läsa! Det sämsta jag sett, ärligt talat. Jag har besökt den här permanentutställningen flera gånger sedan den invigdes våren 2007. Och antingen har jag inte ens sett att det finns text på glasskivorna vid mina tidigare besök eller så har någonting hänt nu.

Lördagspromenad 30 januari 2010 och Vatten, del 1

Tänk om skylten satt där på riktigt? Så kommer framtiden att tänka om andra skyltar vi idag har på riktigt antagligen…

Museidags! Såg en lustig olja av 1600-tals flamländaren Jacob Jordaens på Malmö Museers historiska möbelavdelning där det hänger riktigt fina gamla tavlor på väggarna också. Jordaens har plattat perspektivet så katten i famnen ser ut att vara en uppförstoring av ett fotografi, kanske ett utslag av dåtidens bruk av camera obscura. Bredvid hänger en i mitt tycke betydligt bättre tavla, ett fantastiskt litet verk där konstnären anges till Okänd konstnär, Italien, 1500-talet. Det skulle vara roligt att få veta varför det INTE kan vara da Vinci.
Kommendanthuset visar fina porträttfoto från Rosengård samt en miljöutställning. Och först här får jag veta vad vattnet i Malmö har för hårdhetsgrad. Dvs det får jag inte. Men jag kan ta en broschyr som hänvisar till en annars ej helt lättfunnen url hos VA Syd och hemma ser jag att Malmö har medelhårt vatten på 5-6 dH. Äntligen kan jag dosera tvättmedlet rätt, tänker jag så klart. Och har varit missnöjd med att hårdhetsgraden inte framgår vare sig på hyllkanten till tvättmedelskanten på varuhusen, på Malmö stads hemsida eller ens omedelbart på Va Syds dito. Det här är ju jätteviktigt!
Men vad gäller egentligen? Standard verkar saknas för på det ena tvättmedelspaket jag har anges att medelhårt vatten börjar först vid mer än 6 dH, men på på det andra slutar vattnet vara mjukt först vid 8 dH. Hur ska jag dosera? Vad gäller för att avgöra om vattnet är mjukt eller medelhårt? Jag har epostat kundkontakten på Va Syd.
Sista utställningen jag styrde stegen till är den på Malmö Konsthall: Little Theatre of Gestures. Den innehåller roliga grejer av Kirsten Pieroth främst, men också en fin liten minnesutställning om en faders falska visitkort. Faller ingenting en på läppen kan man med fördel i så fall, men även annars också, tröstäta i restaurangen/kaféet. Obs ta dock vanligt kaffe!

Fyrdelad föreställning på Malmöoperan

Såg Stravinskijs opera Rucklarens väg på Malmöoperan igår. Och funderar över skillnaden mellan radioteater och scenisk opera -de måste vara varandras ytterligheter: I ena ringhörnan röster som regisserat framför en text, basta!, i andra tillkommer scenografi, rekvisita, kostymering, ljussättning, musik, orkestralt framförande, sång, kroppsligt agerande, etc.
Radioteater framkallar bilder som sätter sig som minnen av föreställningen, opera på plats skapar andra ljud- och synupplevelser delvis förbundet med att konsumenten är upplyft från sitt eget torftiga tjäll där den förra kulturformen oftast inmundigas.
Men i båda fallen eftersträvas, inbillar jag mig i allafall, likt för all scenisk konst att innehåll och framförande harmoniskt ska smälta samman. Att musiken stöder sångerna som framförs av rätt karaktärsgestaltningar i ett rum som är deras. Eller att rösterna i radions mörker ger mig upplevelsen av att de tillhör just de personer de säger sig vara  i den kontext som jag invaggas i “finns”.
Därför är Rucklarens väg i Malmöoperans framställning tankeväckande. För här bryts det mönster jag beskriver ovan. Och jag funderar mycket på vad det är som gör att föreställningen faller sönder i fyra disparata delar: librettot, scenografin, sångarna och orkestern.
Ögat vandrar på textdisplayen i taket ner till kitschen på scengolvet upp till sångarna som inte hörs på grund av musikerna i diket vilka kör sitt race så det ryker. Stravinskijs märkliga musik sitter som gjutet och operaorkestern visar än en gång vilken klass de håller, heja dem! Men nu är det ju inte konsert utan opera… Och då borde musikerna tyvärr dämpas på något sätt, kanske få över sig det där halvlocket som finns över gropen ibland. Eller så borde sångarna få mikrofoner. Kören klarar sig dock.
Alltså: orkestern spelar på i sin värld, texten rullar fram i taket, men mellan de här två instanserna utspelar sig till dem oberoende disparata sceniska lösningar sångarna lösligt förhåller sig till. Man vet liksom inte var man ska fästa blicken eller vad man ska ta fasta på för att få ihop det.
Som när jag för hundra år sedan gick in i en svart kub på järnvägsstationen i Genève för att se film i väntan på ett tåg. De visade Tjuven med Jean Gabin. Den är på franska, men eftersom Schweiz är trespråkigt var filmen textad på både tyska och italienska vilket betydde två textrader för varje idiom = fyra rader. Det tog halva höjden av filmbilden. Jag kan ingen tyska eller italienska alls, men min franska behövde understödjas så jag sprang med ögonen likt en fälthare över raderna för att se om det fanns något matnyttigt att förstärka hörförståelsen med vilket filmbilden så klart inte tog hänsyn till utan den bara gick på där bakom gallerna. Jag kom att tänka på den bioupplevelsen igår.

Bye bye, Paulo Coelho!

Nu har jag läst min tredje bok av Paulo Coelho och nu trampade jag rakt igenom det som jag nu anser vara en populistisk new age-hinna och fick läsupplevelsen fylld med träskvatten istället.

Alkemisten läste jag först och tyckte den var en charmig och underhållande saga för vuxna, avväpnande annolrunda skriven mot mycket idag. Sedan Elva minuter tycker jag är en utmärkt berättelse om vad heterosexuella kvinnor kan förvänta sig av sina älskare -se titeln- och hur de kan hantera de fenomenen. Den här romanen balanserar mellan tevemässig relationsrådgivning och skönlitteratur, men författaren går iland med båda intentionerna på ett hyfsat sätt och Elva minuter kan användas i skolornas sexualundervisning, tycker jag. Alla kvinnor borde läsa den åtminstone…

Men så nu Häxan från Portobello som bara kan kallas för smörja! Nyandligt reaktionärt kvacksalveri lika usel som John Ajvide Lindqvists kultroman Hanteringen av de odöda. De båda berättelserna liknar varandra. Helt förfärligt! Bye bye, Paulo Coelho och nu fimpar jag att följa dig på Twitter också. Där har jag länge irriterat mig på att du bara skriver sentenser från döda mästare i alla fall. Men så är det väl: den som lånar andras fjädrar gör det väl av brist på något eget att säga. Och så ramlade jag väl själv just i… 🙂

Om konsten att skriva julkort

Satt två timmar i går kväll och skrev julkort. Hade beställt fotokort och frimärke veckan innan från nätet så nu var det dags. Börjar med att plocka fram adressbok samt bunten med inkomna julkort från i fjol, så ful är jag. Tittar på korten jag fick då, sparar några som av olika skäl blivit tidsdokument med utökat värde; det kan vara fotot eller den extra texten som gör att de kan jag bara inte slänga. Men de andra åker nu i papperskorgen. Efter att jag noterat vilka det nu var som skickade i fjol…

En del som inte skickade skickar jag i alla fall till. Andra inser jag att kontakten dött och det är bara pinsamt om jag framhärdar. Med andra vet jag att även om julkorten är den enda levande kontakten sedan förra vintern så är relationen bara vilande, den kan återupptas och julkortsutbytet är en ömsesidig bekräftelse på det. Först när den postala händelsen uteblir har dörren stängts.
Så tvekar jag: en mycket god vän har det mycket svårt och nästa år varslar inte idag om lättnad. Gott Nytt År känns snarast cyniskt, ska jag verkligen skicka julkortet? Men hur kunna låta bli, det verkar ännu värre. Så länge det går vill jag skicka julkort, finns det hopp så. Många tankar.
En annan god vän skickade två julkort i fjol till mig i antagligen rena disträheten. Bättre det än när han som anställd skickade företagets julkort till mig vilket jag alltid blev sur för…

Så skriver jag mitt namn på alla korten med den förtryckta texten “God Jul och Gott Nytt År önskar”. Plitar så fint jag kan dit mottagarens namn och adress på kuverten. Får flitigt använda hitta.se för att kolla uppgifterna. Sätter Postens julfrimärke uppe i högra hörnet och Rädda Barnens roligt ritade dito i nedre vänstra; musikerna får märken med instrument på och krögaren ett med en korv på. Blå Par Avion-märken på dem som ska utomlands, regionalposten i sin papperspåse och de utanför Skåne i sin papperspåse.

I morgon ska jag posta dem, inte för tidigt och inte för sent. God Jul!

Så göra radion en torsdagsafton

När det är sändningsfel i Sveriges Radios Program 2 så träder automatiskt Vivaldi in och De fyra årstiderna spelas upp. Antagligen på grund av anledningen så låter årstiderna då alltid hysteriskt glada, som för att täcka över malicen. Likt en kypare som försöker dölja fläckar på duken, skinn på såsen och att inte ens hälften av rätterna på menyn finns i verkligheten.
Räcker inte det här verket till för att teknikerna ska ha fått ordning på utsändningen -som ikväll när avbrottet nog varade en timme – träder Hugo Alfvéns Midsommarvaka in. Då är det tydligen dags att lugna de otåliga lyssnarna och få oss att betänka att det finns värre problem. När inte det räcker tar man till med storsläggan: Beethovens Månskenssonaten.
Ikväll behövdes en fjärde nervpil fyras av och det har jag inte varit med om förr: en sorts spanskinspirerad programmusik tog över och lät som en lallande dåre. Men den tar radion nog bara till när de fullständigt förlorat hoppet om att få ordning på tekniken.
Nu är det ordinarie sändningsutbudet tillbaka och det vete fasiken om det blev så mycket bättre, just nu babblas det mest…