En gång i tiden väckte de ramaskri

Niki de Saint Phalles skulpturgrupp Paradiset och Jean Tinguelys metallkonstverk väckte -efter att de 1971 installerats på Skeppsholmen i Stockholm vid Moderna Museet varifrån de var väl synliga – högljudda protester. De förfulade hela huvudstan, lät det, och Paradiset flyttades till en mer undanskymd plats. Det var då det.

Efter att ha sett konsthallen Arkens, utanför Köpenhamn, stora utställning om Niki de Saint Phalles verk och gärningar i fjor, där man även kunde ta del av videointervjuer med henne, tycker jag ännu mer om allt hon gjorde under sin livstid (1930-2002). Medan människans förmåga att förfasas över somligt, men ta till sig annat, fortsätter utgöra något jag nog aldrig kommer att riktigt begripa mig på hur valen kan falla som de gör.

Läs mer här om Paradiset

Kortilmer från Arken och andra vilka presenterar Niki de Saint Phalle

Besök fantastiska Svalöv!

Svalövs kommun gör vad få kommuner, om än någon?, gör i Sverige: satsar på offentlig konst så de tillägnar en hel park åt en skulptör vars verk i och för sig skänkts kommunen genom privat donation. Men ändå!

Från vänster: Stoft till stoft, Sittande figurin eller Evas löv åter (förlåt parkeringen av cykeln, men den lutade sig inte mot verket vilket man kan tro av fotot) samt nederst: Hund och husse. Alla av Robert Harding, född 1951 i England men sedan många år bosatt i Spanien. Hans son Timsam Harding finns representerad även han och det än så länge med ett blått verk vid kanten av sjön. För den här parken är anlagd runt Svalövssjön, en liten konstgjord vattensamling som, enligt broschyren jag länkar till här,  “är en konstgjord sjö som anlades år 2000. Sjön ingår i ett vattensystem där havsöring reproducerar sig och därför har en stor satsning gjorts på att havsöringen ska kunna vandra obehindrat till sina lekområden. För att bidra till en balanserad undervattensvegetation har signalkräftor inplanterats. Runt sjön går ett promenadstråk.”

Jag tycker det här är väldigt tjusigt gjort. Och tjusigast är så klart mannen bakom konstdonationen, John-Ove Hansson. Han har varit verksam som lantbrukare på Munkatorp utanför Svalöv i cirka 40 år. Han har också haft galleri i Spanien. Så inget ont om att bönder inte begriper sig på kultur, det är det snarast tjänstemän inom offentlig sektor som har svårt att fatta värdet av alla gånger, Svalöv ett veritabelt undantag.

Svalövs skulpturpark invigdes 2014 och året efter  2015 skänkte John-Ove Hansson enligt ovan broschyr: “sju nya skulpturer till parken, samt två skulpturer som placerades vid ingången till Söderåsens nationalpark i Röstånga. Dessutom fick kommunen The Link, som nu står mellan Svalöfs gymnasium och Fridhems folkhögskola.”

I broschyren kan du se alla skulpturerna och läsa mer om Robert Harding och John-Ove Hansson. Men bäst är att åka dit! Passa då på att äta lunch på Fridhems Folkhögskola när du ändå är i närheten. Sanslöst god mat!

 

 

Om rödsotsepidemin i Malmö eller Vi ser det vi vill se…

Jag går, när det går, på kurser om Malmö stads historia vilka ges av Institutet för studier i Malmös historia vid Malmö Högskola. Det här är ett för Malmö mycket bra institut med spännande kurser och övrig verksamhet som exempelvis fria seminarier öppna för alla intresserade.

Den senaste kursens uppsatsuppgift lät jag handla om den rödsotsepidemi som härjade i staden 1880-1882. Mitt fokus var hur farsoten, som numer kallas dysenteri,  har behandlats i några olika skrifter och av några olika instanser, från dåtida stadsläkare -som skyllde på smålänningar :-),  till VA-verket -som i sin jubileumsbok inte alls tar upp epidemin som spreds med vattnet i staden, och till nutida forskare – som ger klassamhället huvudskulden.  Det var nästan tragikomiskt att läsa hur fakta förvreds, sopades under mattan eller blåstes upp beroende på vem och i vilket syfte som författare och verk i fråga behandlade denna fruktansvärda epidemi.

Jag har skrivit om min undersökning i en kort uppsats som du kan läsa här om du vill: Rödsotsepidemin i Malmö – om hur en stad kan berättas.  Kommentera gärna!

Spännande platser i Malmö

Det behöver inte vara så dramatiskt, det kan räcka med en vandring i Slottsträdgården vid slottet Malmöhus i Malmö. Här finns en ny liten oas:

möllan_7

Det fantasifulla med den, förutom att den rent allmänt är vackert utformad, är att marken i rundningen är täckt av hasselnötsskal. Dessa kommer från nutellafabriken i Italien! Vilket barn tycker inte det är häftigt? Närbild:

möllan_6

Resa längs Sege å

I söndags turade jag längs Sege å, från mynning till källa. Lokalt litet resebolag ställde upp med gammal buss, god picknick och karta över Sege ås ringlande väg genom landskapet och så for vi iväg. Första anhalten:

11juni2017

Sege ås mynning längs med Sysavs centralkontor och avfallskraftvärmeverk i Malmö. Här där Sege å anlöper sundet finns på omgivande landbackar förutom sopanläggning även djurkyrkogård, skyttebana, kaninavelsförening och övningsplats för polis och brandkår. Vid källan vilar ett annat lugn (om det nu inte är så att det är tjurar utsläppta i hagen man måste ta sig in i för att nå fram):

11juni2017_3

Börringesjön i bakgrunden. Från den rinner Sege å ut i världen. Här i början av färden framstår vattendraget mest som en brunslammig göl, se pölen till vänster på bilden. Källans trakt är pastoral och plats för Lindholmens borgruin:

11juni2017_5

Här slog sig safarin ner för picknick och Sven Rosborn, arkeolog och forskare, höll ett spontant och underhållande föredrag om vad som sig har timat på denna borg en gång i tiden då Margareta var vår regent.  Vid åns utlopp i Öresund har väl visserligen den äldsta boplatsen för renjägare hittats (vid Segekarusellen), men det som hände här vid källan på 1300-talet är mer spännande historia att ta del av av förklarliga orsaker.

11juni2017_7

Sen vände vi hem och åvattnet segade 🙂 sig ner till Malmö det också.

Problemet med Kristian Lundbergs gud

Jag har nu två gånger läst Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg (Libris 2016). Första gången för att jag var nyfiken på denne malmöförfattares gudsrelation. Andra gången för att ta reda på vad det var för fel på den.

För att börja med det förstnämnda så delar Lundberg upp tillvaron i den synliga och den osynliga delen, den materiella och den andliga, den som styrs av marknadskrafter och den där människan är fri i och med sin gud. Jag saknar mellanledet mellan den religiösa gemenskapen och de kommersiella krafter som betingar våra liv. Den gemenskap som bildas av leden sam och hälle vilket betecknar vad det handlar om: människor som tillsammans skapar och upprätthåller de sociala strukturer vi har att förhålla oss till -på gott och ont. Samhället verkar i Lundbergs tappning, lite hårdraget kanske, mest vara en arena där två krafter spänns mot varandra. Ska vi där, till exempel, lyda de av människan stiftade lagarna när dessa går emot guds ord om att ta vara på vår nästa? För Kristian Lundberg är saken klar, det är hans tro som befriar honom att välja rätt; gud är kärleken.

För att gå över till min kritik så är den ganska gängse: Jag menar att författaren går över ån efter vatten. Lundberg känner i sin gud igen det som han redan har identifierat som gott, guden bekräftar det han redan tycker och vet. Varför då anropa något utanför samhället? Kanske för att den kristne med sin tro får ett alibi för sina val och kan certifiera sin godhet från annan instans än den rent mellanmänskliga. Därmed kan samhället kopplas bort från den moraliska kompassen. Och den religiöse blir en vilde. Någon som ställer sig utanför. Är det demokratiskt? Är det till gagn för dem som söker samverka i samhället och utveckla detta? Jag säger inte att det är elitism, men jag skulle kunna.

Det kan låta harmlöst med den kristne som vill ta vara på sin nästa oavsett samhälleligt godkännande, men hur ser vi på när individen plockar upp andra uppfattningar om det goda och rätta vilka går att hämta ur vilken religiös urkund som helst? (Alla läser bibeln som fan själv: vi ser det vi vill se och gömmer undan det som stör.) Och när dessa utövar ännu större avvikelse i sitt praktiska genomförande gentemot normer i ett modernt civiliserat och demokratiskt samhälle än att gömma flyktingar? Det vill säga vad skiljer egentligen Kristian Lundbergs övertygelse om det rätta i att leva i kristi efterföljd, för det är det som är den kärlek som håller allting uppe, mot talibanens övertygelse om motsvarande för dennes tro och vad vederbörande menar är dess praktiska utövning? Båda säger de religiösa urkunderna och lärorna är källan, men båda har själva hällt i vattnet och speglar sig i vad de redan tycker, tänker och känner, etc. Det vill säga: människan har bara människan att ty sig till. Sorry!

Valborgsmässoafton som alltid

Valborg i Husiemosse_7

Inte en häst på Husie mosse i Malmö, men väl hundar, vuxna, glyttar, cyklar, barnvagnar, rullatorer,  mc-polis, brandbil och hela Husie kyrkoväg fullparkerad av bilar i en lång rad. Som det ska vara inklusive korv- och bullförsäljning, studentsångare och politikertal med slutkläm att nu är det sommar varvid vi applåderade i handskar och mössor…

Valborg i Husiemosse_3

Årets Valborgsfirande på Husie mosse var en sådan att bålet faktiskt kunde tändas, men att det gjordes innan sångarna sjungit. I år slapp de senare trots det bli ingärdade i tjock rök som de blev ett år då de kraxande fick fly ut ur dimman…

Valborg i Husiemosse_6

Sångarbröderna är en skönsjungande tradition som upprätthålls med den äran av gentlemän i den högre medelåldern. I år ny körledare, en dam vars namn jag tappade bort. Någon minns?

Utflyktstips: Vandra till Arken och gå in i den

Arken_12

Lili som hon såg ut i verkligheten.

Har du varit på konsthallen Arken söder om Köpenhamn och blivit besviken och inte återvänt? Så var det för mig som efter besöket 2004 tänkte att det var futtigt, ett så stort hus utanpå och enbart plats för en liten utställning inuti…

Efter 12 år tog jag mig dock i helgen slutligen dit igen. Dels lockade två intressanta konstnärer som ställdes ut, varav en är känd för sina gigantiska skulpturer (hur ska deras båda verk få plats, tänkte jag) dels skulle jag med fina vänner ha Arken som mål för en vandringsutflykt. Allt blev succé, och Arken var den här gången snarast större inuti än utanpå, och här delar jag med mig av utflyktsfakta för den som sig lyster att göra sammaledes.

Ta tåget till Köpenhamns Huvudbangård och byt till lokaltåg, S-tåg, med riktning Køge. När du i Skåne köper biljett i Skånetrafikens automat eller ska betala med Jojokortet på bussen hemmavid ska du ange Roskilde som resmål. Stig av lokaltåget på station Brøndby strand och gå rakt söderut över ett band av dammar och ner till havet. Där kan du välja att vandra västerut till Arken antingen nere på stranden eller på promenadvägen som löper längs med dammarna.  Vi valde gångvägen och kunde se en hel del sjöfågel i dammarna:

Arken_2

Ejdrar, två hannar, gudingar, och en hona, åda kallad.

Arken_3

Tre viggar där hona och hane inte har särskilda epitet som hos ejdrarna. Däremot har vigghanen som enda simfågel vad jag vet en hängande tofs i nacken.

Arken_4

Hägrar är kittsliga typer när det gäller att bli fotograferade vilket de inte verkar gilla utan då drar de som här. Men de gör det snyggt, eller hur?

Efter några kilometers lätt gång angör man konsthallen. Mellan den och startpunkten för vandringen finns en gullig liten småbåtshamn. Där satte vi oss på några bänkar och åt medhavd fika. Det finns kiosk och något café typ, men det är mysigt att sitta ute med termos, smörgåsar och nybakad kaka!  Det kom faktiskt lite snö en stund när vi gick, det var ett riktigt aprilväder, så sittunderlag och regnkläder är alltid bra att ha med!

Framme blev det en överväldigande upplevelse att se de två nu tillfälliga utställningarna: Niki de Saint Phalle och Gerda Wegener. Den sistnämnda konstnären var gift med en manlig konstnär som 1930 blir den förste i Europa att könsoperera sig och bli Lili istället. Filmen Den danska flickan handlar om detta konstnärspar. På Arken visas båda makarnas konstverk och det är helt fascinerande att ta del av den tidsanda som rådde i vissa kretsar i Europa på 20-30talet. Niki de Saint Phalle å sin sida är i Sverige mest känd för jätteskulpturerna utanför Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm. Och på Arken dansar hennes frodiga kvinnokroppar lekfullt omkring.

Två gigantiska utställningar på Arken alltså som också visade sig ha plats för andra tillfälliga och permanenta visningar. Häftigt att så kraftfullt få en uppfattning radikalt omprövad för Arken åker jag nu gärna till igen! Men: Konsthallen är lite lurig för den kan tydligen stänga av salar och ha utställningar som bara håller till i ett rum och sen finns det inte mer att se just då. Det gäller att läsa programmet om man inte vill bli snopen alltså! Förresten så finns det buss från Arken till närmaste S-station, som är Ishøj, vilket vi utnyttjade när vi skulle hem och det snöblandade regnet kommit tillbaka.

Karta * Arken  * Niki de Saint Phalle * Gerda Wegener * Filmen Den danska flickan 

P.S. Arken har en ark på baksidan av huset! Arken_19

Midsommarafton som vanligt

Kulturens Östarp, Tornabygdens folkdanslag, Anna-Mi Wendel

Ser ut som en Zorntavla, eller hur? Åskregnsmoln och linskjortor skapar den riktiga lite märkliga midsommarstämningen, tycker jag. Oavsett väder för övrigt så regnar det alltid på midsommarafton så ock i år på Kulturens Östarp där Tornabygdens Folkdanslag traditionsenligt visade upp den ena avancerade folkdansen efter den andra. I det allt mer blöta gräset och hällande regnet, men de fortsatte och fick stora applåder. För inte ge sig för så lite, tycktes de mena.

Och så fick vi alla den ritualmässiga inledningen till det fortsatta firandet med sil och sill och liten nubbe till. Johannes Döparens födelsedag är bara ett patetiskt försök av den efterkommande religionen att lägga locket på för hedniska riter och introducera något mer rumsrent och anpassat den nya ordningen. Jaja, det finns fler företag som misslyckats med koncept och marknadsföring.

Från Stål till Marina Bellezza, en studie i förfall

Jag läste Silvia Avallones debutroman Stål häromåret och blev förtjust. Vem blev inte det av hennes, i och för sig tydligt konstruerade handling och klippdockeutskurna persongalleri för-att-få-ihop-en-roman på debutanters överambitiösa vis, men SPRÅKET var så njutbart och fräscht. Och visst var storyn angelägen och stark så ovanstående kritik var det lät att ändock omsluta vällovligt.

Jag nappade därför omedelbart när biblioteket lade fram uppföljaren i en 14-dagars giv. Samt anmälde mig till mysig litteraturafton på sagda stadelsbibliotek i Husie där vi skulle se livesändningen från stadsbiblioteket med anledning av Silvia Avallones scensamtal där en kväll. Intervjuaren var en nyhetsreporter. Och hon ställde frågor färdigskrivna på kartongbitar.

Jag undrar nu om någon från Cirkus Avallone stuckit dem i handen på henne. Inga frågor handlade om romanen som litteratur eller om författaren som skapande varelse i ett europeiskt kultursammanhang. Utan de frågor som ställdes var sådana man ställer om samhälle och politik till en politiker eller pamflettskribent och samhällsdebattör. Men det lät även höra sig sådana frågor som förr ställdes till en kvinna, suck. Hade föremålet varit en man eller hade utfrågaren varit kulturjournalist, litteraturvetare, etc hade samtalet blivit ett annat. Hoppas jag. Men jag är inte säker. För efter att ha läst uppföljaren Marina Bellezza så är det solklart vilket ben författaren satsade på här. Och det är inte en skönlitterär fortsättning och konstnärlig utveckling. Utan samhällsdebattörens och mediastjärnans antågande. På slutet verkar hon för säkerhets skull skriva i filmmanusform också och varför inte, handlingen är ändå körd i botten. Dvs Silvia Avallone går själv in i den roll hon så starkt kritiserar i Marina Bellezza: det kommersiella, endimensionella budskapet som får sopa banan med andra värden.

Och dagstidningarna hakar på och recenserar den nya romanen illustrerat med reklambilder från förlaget på författaren. Och själva stadsbiblioteket i Malmö håller hovsam hållning vid hennes fötter om läget i Italien. Seansen avslutas med att det går att köpa hennes roman och få den signerad…

På sidan 350 i den inbundna svenska utgåvan av Marina Bellezza tar ett stycke prosa vid som visar att Silvia Avallone hade kunnat skriva en riktigt bra roman om hon velat. Men nu är det så tydligt något helt annat hon vill. Bye, bye darling!