Idag har jag läst ut Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det har tagit ett halvår; boken är på drygt 1600 bibeltunna sidor innefattade i en (sic!) dramatiskt  svart utgåva. Den omfattar fem års dagboksskrivande och jag har läst den som en sorts daglig postilla.

Jag trodde jag skulle få tillgång till dramatikerns verkstad och få läsa om hur Lars Norén tänker och skriver när han skapar sina dramer och att det är de senare han i detalj går igenom. Men den boken är inte skriven med den här dagboken.

Utan En dramatikers dagbok handlar egentligen om allt annat än att skriva pjäser. Den handlar om det som tvingar sig på oss, det som kallas livet och består av allt från så kallade trivialiteter till existenstiell ångest:  istället för att vi sitter där och är tillfredställande bortkopplade från våra liv och bara skriver, den enda situation Lars Norén riktigt kan förlika sig med. Lars Norén mejslar med ord ut sig  ur tillvaron och de som klagar över hans hugg ser inte att han bara är ute efter sig själv.

Det finns mycket att säga om dagboken. Den vackraste recensionen står Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet för. Den sämsta står Nils Schwartz i Expressen för, det är som man skrattar högt hur den senare uppfyller Lars Noréns nidbild av honom, journalister och kvällstidningsgenren i en av de ynkligaste recensioner jag har läst. Hade ingenting emot N.S. tidigare och har bara låtit Lars Norén spy hur han ville i sin dagbok över kreti och pleti utan att jag blev upprörd någon gång, kanske fnissig som värst. Men N.S. bekräftar tragiskt Lars Noréns dagboksanteckningar.

Jag kommer till sist att tänka på att när en slagen hund blottar strupen för antagonisten upphör kampen och den överlägsne skyggar och ger den underlägsne livsrummet tillbaka. När en text till synes blottlägger en människa ända in i den blödande tarmen, havererade relationerna, maniska habegäret, etc, så böjer man som läsare snarast sin nacke i respekt och ger författaren en hög grad av integritet. Men den som försöker skriva fram en förutbestämd bild över sig, etc, den tappar man snarast aktning för.

Det handlar inte om att det är bättre att skriva om sina nederlag och svagheter än om sina förtjänster. Utan om att skala av förkonstling och söka mellanrumsformerna.