Självhävdelse enligt Nationalencyklopedin är att hävda sig själv eller sin rätt, sina egna intressen, eller att  “(överdrivet) markera sin egen persons betydelse”. I det senare fallet har man har ett uttalat hävdelsebehov.

Det sistnämnda låter ju lite negativt.Och det var i den andan jag fick kritik nyligen för att jag har den här bloggen. “Vad har du den för”?, löd frågan. “Är det bara ett självhävdelsebehov?” Intressant angrepp. Som journalist sedan 30 år tillbaka har jag faktiskt aldrig fått motsvarande kritik för något jag publicerat i tryckta media. Nätpublicering i egen sak kan således provocera.

Självklart är det ett självhävdelsebehov som ligger bakom bloggen, det är väl det behovet som driver alla framåt egentligen, annars kan man ju lika bra lägga sig ner och dö med en gång. Själv har jag väldigt roligt när jag skriver och fotograferar för såväl min blogg som för den tidskrift jag arbetar på.  Men det jag blir glad för är inte bara 🙂 att jag uttrycker mig själv utan att jag faktiskt har möjligheten att så göra också.

För det som bekymrar mig å min sida  är att det globalt sett är en lyx att kunna ge uttryck för sina intressen och åsikter. Demokrati och yttrandefrihet även i praktiken är få förunnat. Ska vi gå till elektroniska media har till exempel enbart sex procent av Afrikas befolkning tillgång till internet. Och det är inte så att de istället har dagstidningar. Som de skulle kunna skriva insändare i…

Jag ser fram emot den dag då fler kan ge uttryck för sina åsikter och hävda sina intressen! Att ordet självhävdelse i svenskan har en negativ laddning tror jag går att härleda ur den samhällsklass som mest har lidit under Jantelagen. Låt oss säga Hej till självhävdelsebehovet istället! Så hjälper vi demokratin överleva.