Lite tråkig bild på det trevliga rödvinet el Malmö, har du provat det? Kan du ha gjort, under annat namn. För så här får man inte göra, det är nog varumärkesintrång eller vad det kan heta. Jag såg det på twitter för ett tag sedan och kunde inte låta bli att själv prova. Och med en tunn svart tuschpenna på några strategiska punkter blev det spanska rödtjutet el Molino mer lokalt om man säger så.
Men det ursprungliga namnet har redan en skånsk förankring vilket i alla fall jag tycker är rätt roligt: el Molino betyder väderkvarn på svenska och en sådan ser vi på flaskans etikett också. Men vad kallar vi väderkvarnar i Skåne? Mölla, just det! Och var kommer det ordet från? Via tyskan från latinets mola som det spanska molino också kan härledas från så klart.
I sammanhanget är det bara lite störigt att min by inte heter Mölleby för Kvarnby har tydligen sina rötter i den forntid då kvarnarna enbart var enklare vattenkvarnar. Och dessa kallades aldrig möllor. Så nu gäller det att hitta något dryckjom där etiketten kan omvandlas till el Kvarnby! 🙂
Husiebiblioteket bjuder in oss till ett nytt samkväm om Husie historia: den 8 oktober klockan 18 hoppas jag få träffa dig för en timmes underhållande möte om bland annat en legendarisk olympiabrottare från Kvarnby, Anders Ahlgren, och om nestorn till den lokala historieforskningen, Helge Andersson, och vad han bland annat grävt fram. Du vet kanske fler idrottsmän och kvinnor från trakten vi inte får glömma? Och kan kanske berätta mer om Helge Anderssons forskning? I vilket fall hoppas jag du kan komma! Anmäl dig på Husiebibliotekets hemsida, det är begränsade platser.
Det var väldigt roligt på evenemanget Farfars Husie tidigare i år. Själv hade jag förmånen, förutom att få hålla låda inför fulltalig och jättetrevlig publik, att även få löst ett mysterium! Nämligen: Huset på bilden som en gång var hem för mina närmaste, framlidna, anhöriga. De flyttade på 30-talet in i sitt nybyggda hus som enligt familjefotoalbumet stod i Hohög, men var? När jag flyttade ut från innerstan för 21 år sedan för att ta mitt hus i Kvarnby i besittning erinrade jag mig efter ett tag att jag kände igen det där med Hohög som dök upp som namn här och var… Jag hittade fotot och med det i hand tog jag mig runt en gång, för att se om jag kunde hitta huset. Jag trodde det skulle vara tämligen enkelt med tanke på den särpräglade fasaden på huset i bakgrunden, men icke!
På Husiedagen hade jag med mig fotografiet och visade det för några som stannat kvar efter mitt lilla anförande. Vi pratade om ditten och datten och sedan skiljdes vi åt. Trodde jag. Men när jag lite senare är på väg ut från den gamla Hohögsskolan – som min mamma bör ha gått i som liten och som det var väldigt roligt att få komma in i för första gången- så kommer ett par springande mot mig och med andan i halsen säger att de har hittat mina morföräldrars hus! Helt otroligt! De hade gått förbi det på sin väg hem och känt igen det från bilden. Ett fotografi taget på 30- eller 40-talet och som paret sa: “Det ser precis likadant ut idag, till och med grindstolparna är kvar.”
Vi tog oss dit tillsammans och allt stämmer. (Huset i bakgrunden står också kvar, men med ny fasadbeklädnad!) Vi knackade på, men huset verkade obebott. Väl vid ytterdörren gick det dock att försiktigt titta in på trädgården. En lustig trekantig trädgård med några gamla päronträd runt om. “De träden har nog din morfar planterat” sa paret. Då lipade jag lite lätt.
Det var så gulligt alltsammans. Nu känns det som om jag fått mina anfäder till grannar och jag har blivit ännu mer husiebo än tidigare. Tack kära okända par för att ni gjorde er möda för min skull, det betyder jättemycket för mig! Och det är väl det historien är till för: att skapa gemenskap och möten mellan oss som lever här och nu och föra handlingen vidare så att säga. Så kom nu den 8 oktober! 🙂
Blev intervjuad igår av en av de tre arkeologer jag är bekant med, väldigt trevligt släkte! Intervjun var ett inslag i ett uppdrag att kartlägga allmänhetens inställning till fornminnen.
-Vad har du för relation till fornminnen, löd första frågan.
Tack bra, vi bråkar aldrig utan verkar ha en ömsesidig förståelse, sa jag.
Jag lotsades därefter genom att ta ställning till hur viktiga fornminnen var, mycket, till om det skulle finnas skyltar som berättade om dem på plats. Givetvis, tyckte jag först. Väldigt elitistiskt att bara utgå från att en anonym stensamling kan ge en upplevelse av mångtusenårig begravningsplats. Men sedan började jag tveka. För en skylt skapar också ett avstånd till objektet, singlar ut det ur vårt sammanhang och gör fornminnet till en artefakt utan relevans för våra liv. En avmytifiering på sätt och vis. Jag tror en skylt vid Frillingehögen i Kvarnby skulle döda den enskilda bronsåldershögens förmåga att vara levande närvarande samtidigt som en skylt skulle göra att fler skulle få lära känna bronsåldern. Ungefär som fjärilssamlaren som nålar upp och katalogiserar sina fynd på sammet. En balansgång. Och vilka av tillvarons objekt ska anses vara av sådan art att en skylt kan vara lämplig? Dvs är det bara fenomen som inte längre används eller ses i sin ursprungliga funktion som ska betecknas med en informationstavla för att upprätthålla en kunskap om förgången användning? Eller bör vi skylta mer överhuvudtaget och var går gränsen?
Arkeologen frågade mig därefter om det var viktigt att landskapet runt ett fornminne också bevarades eller om det gick att, exempelvis, bygga ett villaområde runt en bronsåldershög. Den frågan gjorde att jag fick kläm på funktionens betydelse. Och jag tror här att ifall det inte gick att bevara både landskap och hög så skulle jag välja landskapet utan fysisk hög, men försett med en skylt (sic!) som berättade att här, just här, har en gravhög från bronsåldern legat vilken även ingått i ett kommunikationssystem, bla bla. Då skulle högens funktion vidmakthållas och den intresserade ha större möjlighet att upprätta en egen relation med forntiden. (Och därmed kunna se vår tid från ny kreativ vinkel) Än alltså om det historiskt öppna landskapet ersattes av en skymmande bebyggelse med en inklämd gräshög.
Var i Båstad förra veckan på konferens. Finns väl inget så vemodigt som en badort om hösten: till synes övergiven och handlingsförlamad, långa skuggor, man ser alla skavanker, allt är liksom bara patetiskt…
Jag lånade cykel av hotellet och trampade mig fram längs strandlinje och horisont denna disigt mjuka septemberdag! Jag har aldrig varit i Båstad om sommaren och har ingen längtan dit då heller. Men den här atmosfären upplever jag gärna igen. Det är lite Ray Bradbury-stämning över sådana här orter när säsongen är över, jag minns hans noveller särskilt.
Båstad hamn. En god vän epostade mig samtidigt att han var så nöjd och stolt över att två av hans vuxna söner velat åka och fiska i Norge med farsgubben. Det är sådant man får hitta på: resor, sommarstugor, fira så kallade högtider, etc, för att återfå något av den familj som var när barnen var små. Numer är man väl själv lite som en badort om hösten…
(Men det är så klart fint det också!)
Jag fick en fråga: När är fotografiet ovan taget?
Spännande!
Jag tänkte: Vad vet jag? Jo, att järnvägen mellan Malmö och Genarp var i drift fram till 1948 och på bilden ser den intakt ut där den löper diagonalt i vänstra övre hörnet. Och att Husieskolan med utedasslängan baktill invigdes 1924. Då har vi satt ner tidspålarna. Däremellan, men när, är då bilden tagen?
Jag plockade fram Gator i Malmö, och för den delen för känslans skull även förlagan Leif Ljungbergs Gatunamnen i Malmö. För jag tänkte att med ledning av vilka gator vi ser respektive inte ser så kan fotot närmare tidsbestämmas.
Videdalsgatan är ju inte anlagd på bilden, till exempel, men den drogs inte fram förrän 1951 så det gav ingen hjälp. Granbackegatan med allén som syns vandra högerut i bildens ovankant fram till gården Granbacken i nuvarande Bulltoftaparken, flygfältet i fjärran fond (1923) eller att det dröjer till 1992 innan det finns en Sallerupsväg till höger ger heller inga ledtrådar.
Det fanns dock en Sallerupsväg i alla fall i Kvarnby på fotografiets tid: det som idag är Klågerupsvägen hette förut Sallerupsvägen. På bilden ringlar den sig obruten ända in i stan också. Senare skulle vägen dels läggas om en aning, dels knipsas av vid Videdalsvägen, men det är då det. Nu anar den ingenting om att inte få vara en av stadens äldsta infartsvägar som går ända in till Den Lange Adelgade…
Jaha, vad kan då vara till hjälp? Jag fortsätter jaga bland alla smågator som syns i triangeln mellan nuvarande Klågerupsvägen till vänster och åkermarken till höger där Sallerupsvägen ska anläggas senare. Upptäcker ett lustigt fenomen: alla smågator finns enligt de tryckta källorna sedan tidigare, men byter namn 1935. Vad hände 1935? Jo Husie inkorporeras med Malmö.
Då först tittar jag på vykortets text på framsidan: “Flygfoto av Virentofta”. När kostar man på en sådan bild? När staden fått en ny stadsdel? Det är min gissning i varje fall.
Jag hittar två stödjande detaljer till den hypotesen:
Bland småhusvimlet rakt in i bilden skymtar en renlagd fyrkant: Fagusplan. Den anläggs 1935. Plätten finns utlagd på bilden åtminstone. Samt 30-talshuset i bildens vänstra nederkant: Om det huset är byggt före 1935 så kan bilden ändå på grund av Fagusplan inte vara tagen tidigare. Men om huset är byggt senare reviderar det så klart årtalet. Men jag tror det knappast, för då skulle det se trevligare ut på Fagusplan, jämför med hur uppväxt och fint det hunnit bli runt Husieskolan.
Eller? Vet du något om byggnadsåret för funkishuset på Ilexgatan 2 eller kan berätta om något annat hus vi ser på bilden kan du väl göra en kommentar? Den som spanar i området, inte minst längs Klågerupsvägen kan se att husen på fotografiet finns kvar!
Koltrasten kalasade på bären hej vilt utanför mitt fönster när jag ikväll lyssnade på Mark Levengoods sommarprogram på webbradion. Internet är det bästa som hänt radion och Mark Levengood det bästa som hänt Sommar-programmet och koltrasten verkar tänka att han kommit till himlen av blicken att döma. En trevlig midsommardag, med andra ord!
Kvarnby AK Brottarklubb säger snarare “pokal” ser jag när jag tittar närmare efter. Bilden har jag fått av Larry Rosengren, gammal brottare, ständig kvarnbybo och nutida bildleverantör till bloggen. Jag har fått fler foton från honom vilka så småningom kommer upp på egen sida under bloggens avdelning Kort från det gamla Kvarnby. Men till dess kan vi väl hjälpa till och identifiera grabbarna! Känner du igen någon så hör av dig! Och berätta mer om Kvarnbys Brottarklubb som vad malicen förtäljer lades ner efter ett årsmöte Malmöpolisen fick komma ut och skingra…
De var där inte i söndags, men väl igår den 7 februari, fast då hade jag inte kameran med mig. Men ikväll när jag och hunden rundade hörnet vid Klågerupsvägens rondell så tog jag bilden på beviset för att vi går mot andra tider! Den här växtplatsen har år efter år visat sig vara den där snödropparna kommer upp först i min lokala närmiljö som det heter: i fjol fotograferade jag dem den 2 mars och 2009 redan den 30 januari. I år ett mellanår tydligen, men populationen har den här säsongen en större utbredning än vad jag har sett hittills. De är pyttesmå och taniga än så länge, men har framtiden för sig. Ljuvligt, eller hur?
Dagens morgontidning fäster på en lokalsida min uppmärksamhet på en annons. På bilden står en kvinna bekvämt tillbakalutad mot en bänk med en kaffemugg i handen och ler med hela kroppen. Hon står i ett kök. Annonstexten lyder: “Granitbänkskivor med upp till 40 procent lägre pris”. Jag stirrar på modellen, hon visar tänderna, och i bakgrunden syns sex stålblanka kastruller med handtagen åt samma håll på en hylla ovanför ett knivställ. Plötsligt glider blicken över till annonsen bredvid: “Skrik för livet, skrik du också för en rättvisare värld och för livet! 16.15 övning i kyrkan för alla som vill. 17.00 SKRIK-mässa i Arlövs kyrka”. Över den annonsen står det “Lokala meddelanden, information från ditt närområde.”
Vissa dagar tar det lång tid att läsa tidningen, man blir liksom bara sittandes.
När den holländske författaren Jan Wolkers skulle besöka Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg en gång fick han frågan av arrangörerna som bjöd in honom ifall han hade några särskilda önskemål angående inkvarteringen på hotellet. “Inga andra än att jag vill kunna se ett träd från mitt fönster.”
Det svaret har följt mig genom åren. Först tyckte jag han var lite konstig, men nu har väl jag blivit likadan. 🙂 Fotot visar vad jag ser genom mina fönster hemma i Kvarnby. Det är nog den utsikten som gjort att jag snart bott här i tjugo år. Bland annat! Jag bodde tidigare alltid mitt inne i storstäder och senast var på “fina gatan” i Malmö vilken kantades av höga stenhus på ömse sida. Jag såg inte ens en flik av himlen när jag tittade ut genom fönsterna på andra våningen, än mindre någon grönska utan bara en kompakt vägg med fönster mittemot…
Så här ser det ut när jag tittar ut här och det är jag varje dag hemskt glad för! Trevlig helg!
Kort från Kvarnby 